Uppgång, astron. Stjernornas uppgång öfver horisonten och deras nedgång (jfr d. o.) under densamma äro fenomen, som framkallas af himmelssferens rotation kring verldsaxeln och denna axels sneda läge mot horisonten. Vid polerna, der verldsaxeln går genom zenit, gå himmelskropparna icke upp och ned (med undantag af sådana, hvilka i likhet med solen hafva en egen rörelse), utan röra sig i cirkelformiga banor parallelt med horisonten. Dessa himmelskroppar kallas cirkumpolar-stjernor. Vid eqvatorn äro stjernornas banor vid upp- och nedgången vinkelräta mot horisontplanet. Dermed sammanhänger det förhållandet att i sydligare land skymningen före solens uppgång och efter dess nedgång är mycket kort, så att dag och natt ganska tvärt öfvergå uti hvarandra, under det hos oss skymningen kan blifva ganska långvarig. Detta beror deraf att solens dagliga båge hos oss ligger ganska snedt mot horisonten och solen sålunda här behöfver längre tid an i sydligare trakter af jorden att nå ett visst djup under horisonten (jfr Aftonrodnad och Morgonrodnad). -- Man kan lätt beräkna timvinkeln och dermed (då rektascensionen är känd) tiden för en stjernas upp- och nedgång. Om man nämligen i formeln
sin h = sin [phi] sin [delta] + cos [phi] cos [delta] cos t, hvarest h betyder stjernans höjd öfver horisonten, [delta] och t dess deklination och timvinkel samt [phi] ställets polhöjd eller latitud, sätter h = 0, hvilket är vilkoret för upp- eller nedgång, så får man
cos t = tg [phi] tg [delta].
Vill man med större noggranhet beräkna upp- och nedgången, är emellertid denna formel icke tillräcklig, enär stjernan, då den synes upp- eller nedgå, till följd af refraktionen (se d. o.) ännu är ett stycke (omkr. 35') under horisonten. Den verkliga timvinkeln för upp- och nedgång skall sålunda beräknas enligt formeln
- sin 35' = sin [phi] sin [delta] + cos [phi] cos [delta] cos t.
Har himmelskroppen -- såsom t. ex. månen -- en märkbar parallax, måste man ytterligare fästa afseende vid denna, i det stjernans uppgång öfver och nedgång under det tangerande planet till jorden (horisonten) inträffa resp. senare och förr än dess upp- och nedgång i förhållande till ett plan, som lägges genom jordens medelpunkt parallelt med horisonten. Det senare är det plan, till hvilket ofvanstående formler hänföra sig, i det att stjernans koordinater äro hänförda till jordens medelpunkt såsom origo. -- I brist af lämpliga instrument nyttjade man i äldre tider iakttagandet af stjernornas s. k. heliakiska uppoch nedgång för att bestämma solens rörelse bland stjernorna, en metod, som bestod deri att man iakttog vid hvilka tider (af året) stjernan började att synas uppgå i skymningen före solens uppgång eller upphörde att blifva möjlig att iakttaga efter solens nedgång. Derigenom bestämde redan egypterna solens omloppstid, eller det sideriska året, till 365 1/4 dagar och den dermed sammanhängande sotisperioden (se d. o.) af 1,460 år. Man särskilde äfven stjernornas akronyktiska upp- och nedgång, d. v. s. uppoch nedgång samtidigt med resp. solnedgången och soluppgången. K. B.