Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Aftonrodnad

Ämne: Atmosfäriska ljusfenomen och meteorologi · Fysik, mekanik och instrument

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 229–232 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Aftonrodnad, meteor., kallas det färgfenomen, som visar sig på himmelen vid solnedgången. Färgernas styrka vexlar mycket efter atmosferens beskaffenhet och framför allt efter dess fuktighetshalt. Vissa molnformer, de s. k. "cirrostratus" och "cirrocumuli", synas föröka fenomenets prakt. Ehuru de färger, som framträda olika qvällar, ej äro fullkomligt identiska, visar dock företeelsen ett visst typiskt förlopp, bestående deruti, att vissa färgnyanser först uppträda på bestämda delar af himmelen och sedan utbreda sig, sammandraga sig eller förflytta sig i bestämd led, medan på andra ställen andra reguliera färgfenomen iakttagas. De beskrifningar man eger öfver företeelsen afvika i många hänseenden från hvarandra. Dock sätta alla författare de reguliera faserna i densamma i förbindelse med öfriga fenomen, som uppträda, då solen är nära horisonten, och hvilka innefattas i det gemensamma namnet skymning (crepusculum). Aftonrodnaden studeras bäst i bergstrakter, der luften är mera fri från dam och orenlighet än på slättlandet, samt inom tropikerna. Vi gifva här en kort beskrifning på skymningen efter v. Bezold, en författare, som särskildt vinnlagt sig om att korrekt angifva färgförändringarnas beskaffenhet. Nar solen en molnfri afton närmar sig nedgången, börjar himmelen vid horisonten att antaga olika färger. Vestra himmelen blir snart gulaktig, medan den östra antager en oklar purpurfärg, hvilken i sjelfva horisonten stöter i askgrått, men högre upp sammanflyter med den azurblåa färgen i zenit. Så snart solen gått ned, uppstiger på östhimmelen den askgråa eller blågråa jordskuggan (den s. k. motskymningen, anticrepusculum) i form af ett mörkt segment, hvilket af v. Bezold kallas "det första mörka segmentet". Under sin tillväxt täcker detsamma ett allt större och större parti af himmelens purpurfärgade del, hvilken reduceras till ett smalt bälte, den s. k. "första östliga skymningsbågen" och slutligen helt och hållet täckes af det uppstigande mörka segmentet. Under tiden har på vesthimmelen den gula färgen blifvit allt tydligare. Efter solnedgången växer denna färg i styrka och öfvergår icke sällan från gult till orange. Något senare antager denna ljusa del af vesthimmelen formen af ett segment, hvilket v. Bezold benämner "det första ljusa segmentet"; dess gräns mot den öfriga himmelen kallar han "första vestliga skymningsbågen". Högre upp på vesthimmelen börjar emellertid att visa sig en ljus fläck, som snart erhåller tydlig purpurfärg. Detta sken, som v. Bezold kallar "första purpurljuset", utvidgar sig hastigt och flyttar sig ned mot det gula segmentet. Det uppnår sin största intensitet, när solen kommit vid pass 4° under horisonten. Föremål i vester, hvilkas konturer redan börjat blifva otydliga, framträda å nyo klarare i det purpurfärgade ljus, som belyser dem. Tämligen skarpa skuggor visa sig på nytt. v. Bezold anser, att detta purpurljus orsakar den företeelse, som i Schweiz-alperna har fått namn af Nachglühen. Slutligen sammandrager sig purpurljuset till ett smalt bälte, hvilket lägger sig såsom en kant intill det ljusa segmentet och följaktligen nu sammanfaller med "den första vestliga skymningsbågen". Ehuru denna purpurfärgade kant inom kort förlorar sin färg, blifver segmentets kontur icke derför otydlig. Ungefär vid den tidpunkt, då detta inträffar, börjar på östra himmelen en ny svag belysning och spår till "det andra mörka segmentet" att visa sig. Detta är mycket mindre tydligt än "det första", men stiger liksom detta ett stycke upp på östhimmelen. Äfven på västhimmelen upprepas samma serie af företeelser. Ofvanför "den första vestliga skymningsbågen" uppträder nämligen ett ljust segment af svag och oren gröngul färg, det s. k. "andra ljusa segmentet", med en tydligt begränsande zon, "den andra vestliga skymningsbågen". Under gynsamma förhållanden ser man derpå "det andra purpurljuset" uppträda, möjligen vid något mindre höjd än "det första" och med en färgton, som mera närmar sig gulrödt. Dess förändringar äro för öfrigt desamma som "det första purpurljusets". Efter dess försvinnande qvarstår endast "det andra ljusa segmentet", som då utgör den enda del af himlahvalfvet, som erhåller något ljus från solen. Äfven detta sänker sig slutligen under horisonten, och dermed är hela skymningsfenomenet afslutadt. -- Den nu meddelade beskrifningen visar oss, att fenomenet sönderfaller i tvänne faser, af hvilka den senare utgör en repetition af den föregående, ehuru till ljusintensiteten betydligt underlägsen. Man kan skilja dessa tvänne faser genom benämningarna "första" och "andra skymningen". Öfvergången dem emellan inträffar vid den tidpunkt, då "första, purpurljuset" försvinner och det "andra mörka segmentet" börjar att synas på östhimmelen. Genom observationer finner v. Bezold solens djup under horisonten då vara ungefär 6°. Den borgerliga skymningen kan dermed anses hafva slutat. Den astronomiska skymningens slut, eller den tidpunkt då "den andra vestliga skymningsbågen" går ned, finner han inträffa, när solen kommit 17° eller 18° under horisonten, ett antagande som öfverensstämmer med äldre forskares. -- Den förstärkning i belysningen, som härleder sig från purpurljusets framträdande, beskrifves af en i Brasilien bosatt naturforskare såsom en återuppväckelse af dagsljuset till dess fulla styrka. Men under det att detta är ofärgadt, är skymningsljuset utmärkt genom, sina vexlande färger, hvilka successivt intaga olika delar af himmelen, och äfven derigenom, att det börjar såsom ett undulerande eller darrande sken. Praktfullast visar det sig, när luften före solnedgången blifvit rensad genom ett åskväder. -- Vår kunskap om den diffusion, ljuset undergår, då det träffar luftens egna partiklar eller de oändligt små molekyler af vatten och ånga, som finnas uppslammade i luften, är ännu alltför otillräcklig, för att vi skulle kunna förklara skymningsfenomenets särskilda faser och de färger, som dervid uppträda. De fleste fysici antaga visserligen, att de röda och orange-färgerna uppkomma genom inflytande af den atmosferiska fuktigheten, men de hysa skiljaktiga åsigter om det sätt, på hvilket dessa färger framkallas. Att absorptionens olikhet på olika höjd öfver jordytan härvid äfven spelar en vigtig rol, kan man taga för afgjordt. Jfr Alpenglühen, Nachglühen, Skymning, Motskymning, Morgonrodnad. R. R.