Urin

Urin (Lat. urina), sekret från njurarna (se d. o. och Urinorganen), är en under normala förhållanden ljusgul, svagt sur vätska med egentliga vigten 1,02. Den qvantitet urin, som hos menniskan dagligen afsöndras, uppgår i medeltal till 1 1/2 liter, men kan alltefter omständigheterna variera betydligt. Efter ymnigt vattendrickande kan den uppgå till 3 l., efter stark svettning sjunka till 1/2 l. För öfrigt är urinmängden beroende af blodtrycket och af ämnen, som orsaka en stegrad njurverksamhet (se Diures). Urin innehåller i medeltal 4 proc. upplösta, oorganiska salter och organiska föreningar. De oorganiska salterna utgöras af klorider, fosfat och sulfat af natrium, kalcium, magnesium, och af dessa salter förekommer koksalt till största mängden. På ett dygn afsöndras med urinen ungefär 12 gram koksalt Af de organiska ämnena är urinämne (se d. o.) det qvantitativt vigtigaste (30 gram på dygnet), dernäst kreatinia (1 gram på dygnet) samt urinsyra (se d. o.), hippursyra, fenolsvafvelsyror, oxalsyra, xantin och färgämnen. Under abnorma tillstånd i organismen uppträder i urinen ett stort antal andra organiska ämnen (drufsocker, ägghvita, gallfärgämnen, allantoin, alkaloider m. fl.), och efter intagande af läkemedel kan antalet af abnorma beståndsdelar i hög grad ökas. Kännedomen om urinens beskaffenhet och kemiska sammansättning är af den största betydelse för bedömandet af kroppens tillstånd, hvadan urinens undersökning (uroskopien) är för läkarenen högst vigtig del af de fysikaliska undersökningsmetoderna. Såsom ofvan nämndes, är menniskans urin i regeln svagt sur, men ofta inträffar, att dess reaktion är svagt alkalisk, hvilket i väsentlig mån beror af födans beskaffenhet, men äfven kan förorsakas af patologiska förändringar i kroppen. Köttätarnas urin är i allmänhet sur och klar, växtätarnas alkalisk samt grumlig af kalcium- och magnesiumfosfat och karbonat. Om klar urin får stå någon tid, blir den ofta grumlig af slem, som samlar sig till lätta flockar, och af kristalliniska korn af urinsyrade salter, som genom inblandade färgämnen vanligen äro gulaktiga eller röda (urinsediment). Efter någon tid inträder i urinen en jäsningsprocess, förorsakad af en art mikrokocker, hvarvid urinämnet genom förening med vatten öfvergår till ainmoniumkarbonat. Urinen blir då alkalisk och grumlas af ämnen, som utfällas, till en del i form af mikroskopiska kristaller, såsom kalciumoxalat, ammoniummagnesiumfosfat, urinsyrade salter m. m. (se Jäsning, sp. 1524). -- Urin af olika djurslag är till sammansättningen ganska olika. De gräsätande djurens urin utmärkes genom sin rikedom på hippursyra och fattigdom på urinsyra, foglars och reptiliers af en hög halt af urinsyra. P. T. C.