Urtica

Urtica Tourn., bot., ett slägte af örter, hvilket bildar typen för nat. fam. Urticaceae Dum., hvars blommor äro skildkönade, stundom polygama, och sitta i små samlingar (»nystan»), hvilka icke sällan sitta tillsammans på ett utdraget fäste och sålunda bilda hängeliknande blomställningar. Hyllet är enkelt, och kalken utgöres af fria eller hos honblommorna oftast sammanvuxna, grönaktiga, mycket små blad. Ståndarna äro 4 eller stundom 5. Pistillen har blott 1 stift med antingen endast 1 penselformigt märke eller 2 trådlika. Frukten sitter fri inom kalken och är en 1-rummig, 1-fröig nöt. Familjen delas i 2 underfamiljer: Cannabineae (se d. o.) och Urticeae, som har 4 kalkblad och 4 dem motsatta ståndare, hvilka i knoppen äro dubbelvikna inåt. Märket är penselformigt. Fröhvita finnes. Af slägtet Urtica finnas i den svenska floran 2 arter: den med mångårig rotstock försedda U. dioica L., brännässlan, och den 1-åriga U. urens L., etternässlan. Den förra har bladen, vanligen med hjertlik bas, äggrunda, långspetsade samt groft och hvasst sågade. Blomsamlingarna äro längre än bladskaften, blommorna nästan alltid 2-byggare. Om solen efter en regnskur varmt belyser en blommande brännässla, får man se ståndarna elastiskt sträcka ut sig, hvarvid frömjölet med en liten explosion utkastas och bildar liksom ett litet rökmoln omkring eller öfver blomman. Det föres sedan med vinden till andra blommors märken. De tidigt om våren uppspirande skotten användas som grönsaker (»nässelkål»). Etternässlan har bladen ovala och kortspetsiga samt blomsamlingarna vanligen kortare än bladskaften. Alla nässelarter äro mer eller mindre rikt försedda med s. k. »brännhår» (se Hår, växternas), hvilkas kiselhaltiga spetsar vid beröring afbrytas i sned riktning, så att en ytterst fin, snedskuren spets, alldeles lik kanylspetsen till en injektionsspruta (»morfinspruta» i dagligt tal), bildas, hvilken ytterst lätt intränger i huden och deri inför den brännande vätskan. Det gifves nässelarter, t. ex. U. urentissima Blume, »djefvulsbladet», på ön Timor, och U. crenulata Roxb., i Bengalen, hvilkas allra obetydligaste vidröring framkallar de våldsammaste, rent af lifsfarliga smärtor, som först efter 8--9 dygn försvinna och kunna framkalla munläsa (trismus eller tetanisk kramp i underkäkens muskler). Man har begagnat piskande med brännässlor (»urtikation») till retning af förlamade kroppsdelar. Många urtikacéers bast är mycket segt och starkt, så att detsamma begagnas till spanad och väfnader (jfr Beklädnadsväxter och Nättelduk). -- Om den s. k. »blindnässlan» och »stinknässlan», som icke äro några nässelarter, se Lamium och Stachys. O. T. S.