Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Utlemnande af förbrytare

Ämne: Förenta staterna och dess stater · Länder, orter och folkmängd

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 16 (1892), sp. 1582–1585 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Utlemnande af förbrytare (extradition), jur., betecknar den handling af en stat, till hvars område en person från annan stat tagit sin tillflykt, hvarigenom med den utlemnande statens biträde denna person på begäran af en annan stat blir återsänd till denna reklamerande stat, emedan personen anklagats eller dömts för brott inom denna sist nämnda stat. Å ena sidan anses hvarje stat i allmänhet berättigad att lemna asyl åt dem, som inkomma å dess område, men å andra sidan har staten också rätt att utlemna dit inkomna förbrytare, om och när den finner skäligt. Utlemnandet är således principielt en akt af statens suveränitet och beroende af dess fria vilja. Staten kan emellertid hafva förbundit sig till förbrytares utlemnande till vissa andra stater under bestämda förutsättningar mot betingad rätt att å sin sida få reklamerade förbrytare till sig utlemnade. Hela denna internationella angelägenhet har också ordnats genom en mängd särskilda fördrag, utlemningstraktater, hvilka väl kunna vara olika med afseende å detaljer, men som dock äro byggda på hufvudsakligen samma principer. På detta sätt hafva äfven Sveriges förhållanden till främmande stater i denna fråga efter hand reglerats, så att numera utlemningsfördrag finnas mellan Sverige och de förnämsta andra stater, nämligen med Nord-Amerikas Förenta stater d. 21 Mars 1860, Portugal d. 17 Dec. 1863, Italien d. 20 Sept. 1866 (jfr Deklar. af d. 28 Maj 1878), Österrike d. 2 Juni 1868, Frankrike d. 4 Juni 1869, Belgien d. 26 April 1870 (jfr Deklar. af d. 6 Nov. 1877), England d. 26 Juni 1873, Tyska riket d. 19 Jan. 1878, Nederländerna d. 18 Mars 1879, Luxemburg d. 21 Juli 1883 och Spanien d. 15 Maj 1885. Dessa konventioner bestämma i allmänhet, att utlemnandet skall ega rum, då det främmande landets regering på diplomatisk väg derom gjort framställning med stöd af fällande utslag, anklagelse eller stämning för brott af vissa i de särskilda konventionerna angifna svårare slag, begångna utom den stats område, hos hvilken utlemnandet begäres. Med afseende å de personer, hvilkas Utlemnande kan ifrågakomma, gäller såsom regel, att en stat icke utlemnar sina egna undersåtar, och med hänsyn till en tredje stats undersåtar föreskrifva de flesta konventionerna, att den utlemnande staten må ega rätt att först meddela sig med förbrytarens hemstats regering och att derefter afgöra om utlemnande må ega rum eller icke, om det må ske till den reklamerande staten eller till hemstaten. Äskas samma förbrytares Utlemnande af flere stater samtidigt, skall han enligt regeln utlemnas till den stat, på hvars område den svåraste förbrytelsen blifvit begången, och, om förbrytelserna äro lika svåra, till den, hvars begäran först framställdes. Rörande de förbrytelser, på grund af hvilka utlemnande kan äskas, gäller, att från dem först och främst äro undantagna politiska förbrytelser; dock förklara några konventioner, att såsom politiska förbrytelser ej må anses förgripelse mot främmande regents person eller mot medlemmar af hans familj, då sådan förgripelse består i dråp, mord eller förgiftning. Vidare äro undantagna förbrytelser, med anledning af hvilka den återfordrade redan är under åtal, blifvit frikänd eller ådömts straff i det lånd, dit han tagit sin tillflykt, samt brott, för hvilka preskription med afseende å åtal eller straff redan inträdt enligt lagarna i den stat, der den återfordrade uppehåller sig vid den tid, då begäran om utlemnandet framställes. Om en person utlemnats för ett i konvention angifvet brott, får han i allmänhet icke tilltalas eller straffas för politisk förbrytelse, begången före utlemnandet, ej häller för derförinnan begången lagöfverträdelse, som ej i konventionen nämnes, med mindre han efter undergånget straff för eller efter frikännande från det brott, som föranledt utlemnandet, underlåtit att inom viss tid (1 till 3 månader) begifva sig från landet eller ock dit återvänder. För att en förbrytelse må kunna föranleda utlemnande, är regeln för öfrigt, att den skall vara begången utom den stats område, hos hvilken utlemnandet begäres. Enligt några konventioner är skyldigheten att utlemna begränsad till brott begångna inom den reklamerande statens område, under det att utlemnandet förklaras kunna beviljas äfven för brott, som begåtts utom det lands område, som begär utlemnandet, så framt lagstiftningen i båda landen eller åtminstone i det land, till hvilket framställningen göres, medgifver anställande af åtal för enahanda förbrytelse, begången utom dess område. Andra konventioner nöja sig med att bestämma, att utlemnandet skall ega rum, så snart den återfordrade personen vid vederbörlig domstol i det reklamerande landet anklagats eller dömts för brott, som angifvits i konventionen. Med afseende å förhållandet mellan Sverige och dess närmaste grannland, Norge, Danmark och Ryssland-Finland, gälla rörande utlemnande af förbrytare särskilda regler, vid hvilkas bestämmande väsentligen andra grundsatser tillämpats än i de förut nämnda konventionerna. Med Ryssland hade väl i gränsregleringstraktaten d. 20 Nov. 1810 öfverenskommits, att förbrytare, som begått gröfre brott i sitt hemland och flytt till den andra staten, skulle på anfordran utlemnas, men häri skedde genom senare öfverenskommelser (jfr konventionen d. 17 Jan. 1821) väsentliga modifikationer. I den nu gällande konventionen om ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare af d. 27 Dec. 1860 finnes ej någon utlemningsskyldighet föreskrifven. Deremot tillerkännes hvardera staten rätt att oberoende af reklamation återsända det andra landets undersåtar, som i någotdera landet blifvit genom laga dom sakfällda för brott eller öfverträdelse af lag; intet undantag göres för politiska förbrytare. Med Danmark hade redan genom kartel d. 16 April 1738 öfverenskommits om ömsesidigt utlemnande af gröfre missgerningsmän, bland dem inbegripna politiska förbrytare, som rymt till det andra landet. Och de ännu gällande bestämmelserna i fredsfördraget d. 10 Dec. 1809 (jfr deklaration af d. 7 Mars 1823) innehålla ett återupprepande af hufvudsakligen samma grundsatser. Utlemningsskyldigheten gäller sålunda jämväl med afseende å personer misstänkta för brott mot majestätet eller för förräderi mot staten; deremot gäller den icke med afseende å undersåtar i den stat, hos hvilken utlemnandet begäres. Hvad angår förhållandet mellan Sverige och Norge, skall icke blott det ena landet på anfordran utlemna öfriga förbrytare, som i det andra landet begått förbrytelser, utan jämväl till det andra landet utlemna eller till dess vederbörliga domstol låta instämma sina egna undersåtar, om dessa i det andra landet begått förbrytelser af det ena eller andra slaget och sedan afvikit till hemlandet. Utlemnandet må begäras af K. M:ts befallningshafvande eller amtman i det ena landet, hos amtman eller K. M:ts befallningshafvande i det andra. Om särskild skyndsamhet är af nöden, kan man också omedelbart vända sig med sin hemställan till kronofogde eller magistrat i Sverige samt till fogde eller byfogde i Norge. Utlemningen sker genom K. M:ts befallningshafvandes eller amtmans försorg. Om den, hvars utlemnande äskas, är under tilltal i den stat, hos hvilken utlemnandet begäres, för der begången förbrytelse, skall emellertid K. M:ts befallningshafvande eller amtman uppskjuta med utlemnandet, till dess K. M:ts resolution i frågan hunnit inhemtas. Jfr norsk lov af 1. 14 Sept. 1818, svenska k. förordn. d. 1 Juni 1819 och svenska k. cirk. d. 21 Juli 1857. K. H. B.