Utskott, ett bestämdt antal personer, valda ur en församling, en korporation, ett samfund, för att såsom sakkunniga utreda en fråga, äfvensom ock att inkomma med förslag, som är egnadt att förena medlemmarnas särskilda meningar till ett gemensamt beslut. Utskott kan äfven tillsättas för vissa förvaltningsbestyr. Ryktbarast bland sådana utskott är det under franska revolutionen tillsatta välfärdsutskottet (se d. o.). Utskott skiljer sig från komité (se d. o.) deri att ledamöterna i den senare icke nödvändigt tagas ur den krets, som beslutit dess tillsättning. -- Utskottsinrättningen i den svenska riksdagen har en egendomlig karakter genom den stadga och varaktighet, som blifvit gifna åt densamma till följd deraf att den till sina hufvuddrag och väsentliga delar är bestämd i en särskild grundlag, Riksdagsordningen, i motsats till hvad förhållandet är i andra lands (undantagande Finlands) representantförsamlingar. Dessa sjelfva eller, der de äro fördelade på afdelningar, hvarje sådan bestämma för hvarje sammanträde sin arbetsordning och de utskott (Fr. comité, Eng. committee, D. udvalg), som skola användas för frågors beredande, och sättet för deras sammansättning m. m. Det egendomliga i Sveriges utskottsinrättning har sin historiska grund i detta lands ståndsrepresentation. Hos Sveriges rikes ständer, likasom i andra lands ständerförfattning, särskildt Tysklands landtständer, hade utskotten länge en särskild maktställning. De blefvo väl ej, likasom i Tyskland, förvandlade till mellan riksdagarna fungerande myndigheter, som efter hand utträngde ständerförsamlingarna, men de hafva i förra tider haft en maktställning, som är främmande för utredande kommissioner. Ständerutskott sammankallades vid sina tillfällen före 1660 att afgöra med rikets ständers rätt, s. k. utskottsmöten (se d. o.), och äfven vid riksdagen hade utskott af ständerna, hvilkas förhandlingar hemlighöllos, en särskild beslutande makt, hvilken upphörde först med 1809 års statsskick. Jämte dessa utskottsmöten och utskott, som beslöto med rikets ständers rätt, forordnades delegationer af stånden, som, efter det stånden blifvit skilda på fyra kamrar, samtidigt dermed att rådet upphörde att vara riksdagens bestämmande vilja och ledare af dess förhandlingar, kunde åstadkomma en förening och sammanjämkning af ståndens olika meningar. Detta skedde till en början genom användning af deputerade af stånden, som kommunicerade sinsemellan och med regeringen. Till en början, innan rikets ständer fått sig tillerkändt något initiativ, öfvertog nämligen regeringen utredningen af ärendena och sökte genom underhandlingar med stånden, som besöktes af rådsherrarna, då ej ståndsdeputerade infunno sig hos rådet, bringa öfverläggningarna till önskvärd öfverensstämmelse. I bevillningsfrågor, som afgjordes af hvarje stånd särskildt, sökte stånden en och annan gång på egen hand bringa öfverensstämmelse i sina beslut. Dessa ståndsdeputationer fingo en allt större betydelse, hälst sedan de ofrälse stånden i sin kamp mot adeln under 17:de årh. lärt känna vigten af enhet och sammanhållning. Deputationer, afsända från ett stånd till ett annat för att i vigtiga frågor sammanjämka ståndens olika meningar, användes fortfarande under ståndsrepresentationen bredvid utskotten, äfven sedan utsedda gemensamma utskott, eller, såsom de under Frihetstiden äfven delvis kallades, deputationer, vunnit stadga och betydelse, och rättighet för stånden att afsända deputationer till hvarandra ingick i 1810 års Riksdagsordning. För stånden gemensamma deputationer l. utskott till ärendenas beredning läto länge vänta på sig. Ständernas försök att sjelfständigt bereda ärenden och bringa enhet i beslut måste ju vara af ringa betydelse, så länge de saknade initiativ och regeringen helt naturligt drog försorg derom, då i 1617 års R. O. var uppstäldt såsom regel, att vid skiljaktiga meningar mellan stånden konungen egde taga hvad deraf bäst vore. Till en början förekommo derför utskott för ärendenas beredning särskildt för hvarje stånd, t. ex. för beredande af bevillningsfrågor och ståndens besvär. Dessa utskott beredde jordmånen för gemensamma utskott, hvilkas användning var en naturlig följd af de gemensamma konferenserna mellan ståndsdeputerade, hälst sedan förebilden gifvits af hemliga utskottet (se d. o.), som förekom första gången 1627, men till hvilket bondeståndets ledamöter i allmänhet ej egde tillträde före 1789. Från och med 1664 förekom bankoutskottet, hvari bondeståndets ledamöter ej deltogo före 1800. I reduktionsfrågor vid 1680 års riksdag affattades ett för de ofrälse stånden gemensamt memorial af deras samfällda deputerade. Med Frihetstidens statsskick, under hvilket rikets ständer utöfvade ett obestridt initiativ i alla frågor, vann utskottsinrättningen fasthet och stadga. I 1719 års R. F. (§ 37) och 1720 års R. F. (§ 20) omförmäles ständernas sekreta utskott (se Hemligt utskott) och i den senare grundlagen äfven deputationer vid och mellan riksdagarna. Genom 1723 års R. O. blef utskottsinrättningen med dertill hörande deputationer bragt i ett ordnadt skick. Såsom regel gällde, att adeln i utskott eller deputation insatte dubbelt så stort antal ledamöter som annat stånd, att ärendena afgjordes inom utskottet genom omröstning efter stånd, att ridderskapets och adelns förste ledamot af utskott var dess ordförande samt att bondeståndet var uteslutet från sekreta utskottet, hvarunder voro inbegripna äfven stats- och bankoutskotten. I utskottsinrättningen gjordes en viss rubbning under det statsskick, som grundlades af Gustaf III, till följd deraf att 1723 års R. O. genom 1772 års R. F. förlorade sin gällande kraft och att man således hade att återgå till 1617 års ofullständiga R. O., hvarförutom funnos några få och dertill otydliga föreskrifter i 1772 års R. F. Dessa föreskrifter inneburo i sig en betydlig inskränkning i rikets ständers rätt, särskildt hvad hemliga utskottet angick. I § 47 tillerkändes ständerna rätt att utnämna dem, som skulle sitta i hemligt utskott, och utskottet var tillförsäkradt att besluta med ständernas rätt; men det berodde af konungen att bestämma de ärenden, som skulle hållas hemliga, och öfverläggningen skulle ske med honom, hvadan sådant utskott, åt hvilket kunde af konungen öfverlemnas hvilka ärenden som hälst, som han behagade beteckna såsom hemliga, lätt kunde blifva ett redskap i hans hand, till förfång för ständerna in plenis. I § 50 omförmäles ett ständernas utskott, för hvilket statsverkets tillstånd skulle uppvisas (statsutskott). Såsom en gifven följd af R. F. § 55, som bibehöll rikets ständers bank under ståndens egen garanti och vård, var användning af ett bankoutskott. I öfrigt användes till en början deputationer för hvarje särskildt stånd. Oumbärligheten af gemensamma utskott visade sig. Redan under 1778 års riksdag arbetade ståndens deputerade i bevillningsfrågor samfäldt, hvarefter vid 1786 års riksdag med konungens bifall den arbetsmetod antogs att samtliga ståndens deputerade gemensamt utarbetade till dem hänskjutna frågor. Till följd deraf tillsattes vid samma riksdag ett lagutskott, hvartill kom vid 1789 års riksdag ett bevillningsutskott och vid 1800 års riksdag ett allmänt besvärs- och ekonomi-utskott. Dessutom hade stånden sina enskilda utskott. Dessa voro de olika slag af utskott, som förefunnos vid statsskickets förändring 1809. Vid detta års riksdag tillkom konstitutionsutskottet. I 1810 års R. O. infördes gemensamma expeditionsutskott samt ståndens enskilda utskott, bland hvilka märkes riddarhusutskottet. Utskottsinrättningen undergick den vigtiga förändring att all sekretess borttogs utom hvad rörde öfverläggning med konungen om ärenden, hvilka han ansåg böra hemliga hållas, och hvilka icke tillhörde annat utskotts befattning, hvarjämte all beslutanderätt för hemligt utskott å ständernas vägnar borttogs. I afseende på utskottens sammansättning borttogs adelns rätt att förordna dubbelt så stort antal som annat stånd, men ännu bibehölls omröstningen ståndsvis inom utskotten med ordförandeplats förbehållen åt förste ledamoten af ridderskapet och adeln. Genom 1810 års R. O. blefvo riksdagens verksamhetsformer bestämda på ett sätt, som alltid möjliggjorde åstadkommandet af ett ständernas beslut, och hvarvid utskottsinrättningen erhöll sin särskilda betydelse. Hvarje fråga af beskaffenhet att utgöra föremål för riksdagens pröfning, som väcktes i laga ordning i ett stånd, skulle behandlas af något af de för stånden gemensamma utskotten. Skulle en fråga vara af sådan art, att den ej utgjorde föremål för handläggning af något visst utskott, skulle Allmänna besvärsoch ekonomi-utskottet eller något af de öfriga utskotten, till hvilket motionen blifvit hänvisad, upptaga ärendet, hvarförutom ständerna egde tillsätta särskildt utskott för en viss, mera omfattande frågas noggrannare utredning. Derjämte kunde ifrågakomma sammansatta utskott, om likartade ärenden blifvit af ständerna till flere utskott hänvisade eller utskott eljest till följd af ärendets beskaffenhet ansåg af vigt att med annat eller andra utskott rådpläga, hvarför utskotten skulle sammanträda antingen in plenis eller genom deputerade. Denna bestämmelse ändrades 1853--54 så, att sammanträde alltid skulle ske genom deputerade, hvilkas antal bestämdes till två af hvarje stånd från hvarje utskott, med rätt till att, der så fanns nödigt, öka antalet med ytterligare två. Utskottens åliggande blef hufvudsakligen att bereda riksdagsärenden och söka sammanjämka de olika meningarna till ett ständernas beslut. Dertill kom för vissa utskott initiativ i vissa frågor, och vissa utskott tillerkändes en viss beslutanderätt, dock endast i särskildt uppgifna fall. Hvarje försök att undandraga ståndens plena riksdagsärendenas behandling och öfverlemna afgörandet å ständernas vägnar till hemligt utskott i en eller annan form var afskuret genom det sätt, hvarpå det hemliga utskottets befogenhet var bestämd. Under ståndsrepresentationen före 1809 saknades i riksdagsarbetsordningen bestämmelse angående det sätt, hvarpå sådana frågor, som icke finge förfalla, utan borde erhålla ett bestämdt afgörande, skulle afgöras, då erforderlig pluralitet af stånden icke vunnits för ett gemensamt ständernas beslut. Denna lucka blef i 1810 års R. O. utfylld genom bestämmelsen att i sådant fall frågor skulle afgöras genom förstärkt utskott. Sådant utskott bildades på det sätt att det utskott, som tagit befattning med frågan, förstärktes, sedan sammanjämkningsförsök ej haft framgång, genom val af stånden i deras särskilda plena till en nämnd, som räknade 30 medlemmar (utskottets egna ledamöter inberäknade) af hvart stånd -- med undantag af förstärkt konstitutionsutskott, som skulle bestå af 20 medlemmar af hvart stånd. Inom förstärkt utskott egde samfälld omröstning rum, och det egde med rikets ständers rätt afgöra frågan. Genom grundlagsändring 1823 förenklades utskottsarbetet derigenom att samfälld omröstning infördes inom alla utskotten, hvarigenom alltid ett definitivt utlåtande kunde komma till stånd.
Det egendomliga i Sveriges nuvarande tvåkammaresystem med dertill hörande utskottsinrättning har sin grund i ståndsrepresentationens arbetsordning, hvilken i de flesta delar blifvit följd utan andra ändringar än dem, som varit föranledda af representationens fördelning 1866 på två kamrar i stället för på fyra stånd. Den vigtigaste förändringen var afskaffandet af de med ständernas rätt beslutande förstärkta utskotten, hvartill kom, att allmänna besvärs- och ekonomi-utskottet uteslöts från de gemensamma utskotten och att i dess ställe åt kamrarna öfverlemnades att tillsätta tillfälliga utskott. För riksdagsärendenas beredning tillsättas enligt nu gällande Riksdagsordning af 1866 vissa för båda kamrarna gemensamma, af lika stort antal ledamöter från hvardera kammaren bestående utskott. Dessa äro: 1) ständiga utskott: konstitutions-, stats-, bevillnings-, banko- och lagutskott (se dessa ord), hvilka kallas ständiga, emedan sådana utskott skola tillsättas vid hvarje lagtima riksdag inom 8 dagar efter riksdagens öppnande, 2) särskilda utskott för upptagande af fråga, som tillhör ständigt utskotts behandling; de tillsättas nu likasom under ståndsriksdagarna, då en frågas större omfattning och kraf af en mera genomgående utredning anses fordra det och kamrarna sammanstämmande sådant besluta. I sammanhang dermed bör erinras om de deputerade, hvilka hafva att med konungen öfverlägga om ärenden, som han anser böra hemliga hållas (s. k. hemligt utskott), kanslideputerade (se d. o.) och den i riksdagens reglementariska föreskrifter § 3 omförmälda talmanskonferensen (se d. o.), hvilka delegationer äfven äro sammansatta af lika stort antal ledamöter från hvarje kammare och således äro att hänföra till gemensamma utskott. Af likartad beskaffenhet med utskott äro de nämnder, som utses för val af konung, tronföljare och förmyndareregering samt opinionsnämnden (se d. o.), hvilka ega besluta med riksdagens rätt, om olika meningar sig yppa emellan kamrarna. Om i någondera kammaren fråga väckes, som icke tillhör förenämnda utskotts behandling, men är af sådan beskaffenhet, att utskotts yttrande deröfver erfordras, skall för frågans beredande ett tillfälligt utskott tillsättas, bestående af så många ledamöter, som kammaren aktar nödigt. Som tillfälliga utskott hafva att behandla frågor, om hvilka motion kan väckas när som hälst, kunna de tillsättas när hälst under riksdagens lopp en väckt fråga dertill föranleder. Å urtima riksdag, vid hvilken initiativet å riksdagens sida är begränsadt, skola ej flere utskott tillsättas, än som erfordras för beredning af vid riksdagen förekommande ärenden. Val till ledamöter af ständiga utskott ske antingen omedelbart eller, om kamrarna så besluta, genom elektorer. Ej må statsrådsledamot eller justitieråd deltaga i utskott eller val till sådant; ej häller må någon, af hvilken riksdagen kan fordra reda och ansvar, inväljas i utskott, der redovisning för hans egna åtgärder kan förekomma. Angående sättet för val till ledamöter i tillfälligt utskott finnes ingenting bestämdt. De utskott, som utväljas, skola inom fyra dagar från den, då de blifvit utsedda, sammanträda och konstituera sig genom val af ordförande och vice ordförande. Derefter böra utskotten, så fort sig göra låter, afgifva de yttranden, som på dem ankomma. Om ständigt utskott anser nödigt att till öfverläggning om något ärende sammanträda med annat ständigt utskott, skall sådant ske genom deputerade på sätt utskotten derom öfverenskomma. Sålunda sammansatt utskott eger att i frågor, som det handlagt, afgifva utlåtande, utan att utskottets öfriga ledamöter deruti taga del. Några officiella konferenser kunna ej ega rum mellan ständigt och tillfälligt utskott eller emellan tillfälliga utskott inbördes. Men intet hindrar förtroliga öfverläggningar. Till biträde vid utskottsarbetet må de ständiga utskotten utse, hvart för sig, sekreterare och den betjening, som derutöfver finnes nödig, medan i tillfälliga utskott ledamöterna inom sig välja för hvarje särskildt mål en föredragande, hvilken det derjämte åligger att uppsätta utskottets yttrande. Den svenska riksdagens utskott intaga en annan ställning än utskotten i andra lands representationer. De tillfälliga utskotten äro i de senare regel, och först efter det de båda representationsafdelningarna ej kunnat åstadkomma ett öfverensstämmande beslut, användes i en fråga ett gemensamt utskott. I R. O. är stadgadt, att förslag, som vare sig af konungen genom proposition eller enskild riksdagsman genom motion väckas i ämne, som tillhör ständigt utskotts behandling, icke kunna företagas till afgörande i kamrarna, innan förslagshänvisning (remiss) till vederbörande utskott egt rum och detta deröfver afgifvit yttrande, medan motion i annat ämne (för såvidt det ej rör kammare enskildt) ej utan remiss till tillfälligt utskott kan bifallas, men väl må nedläggas. Af gemensamt utskott afgifvet betänkande (se d. o.) skall i bägge kamrarna, såvidt ske kan, samtidigt föredragas och efter bordläggning (se d. o.) i föreskrifven ordning till afgörande företagas, medan betänkande af tillfälligt utskott föredrages och, med iakttagande af bordläggning, afgöres i den kammare, som nedsatt utskottet. När fråga, hvaröfver utskott sig utlåtit, förekommer till afgörande, eger kammaren antingen fatta ett bestämdt beslut eller också, om ämnet anses erfordra ytterligare utredning, återförvisa (återremittera) målet till utskottet. Hafva båda kamrarna återförvisat fråga, som utgör föremål för gemensamt utskotts handläggning, inkommer utskottet med nytt betänkande. Har den ena kammaren afslagit hvarje i ämnet väckt förslag, föranleder återremissen till ingen vidare åtgärd, såframt frågan icke är af den natur att den ej kan förfalla. I detta fall, likasom i det fall att medkammaren fattat ett positivt beslut, hemställer utskottet, att den kammare, som återförvisat frågan, må fatta ett bestämdt beslut, hvarefter utskottet inkommer med sammanjämkningsförslag. Blifva ej kamrarna efter denna behandling om ett beslut ense, skall frågan, såframt den ej skall afgöras genom samfälld omröstning, anses hafva för den riksdagen förfallit. Har åter frågan varit handlagd af tillfälligt utskott, och den kammare, som tillsatt utskottet, icke afslår det i frågan väckta förslaget, meddelas beslutet medkammaren, som derpå, om den så finner skäligt, hänvisar frågan till tillfälligt utskott. Derefter fattar kammaren sitt beslut, hvilket dock kan genast vid ärendets föredragning fattas, utan att bordläggning ens erfordras. Om kammaren icke rent bifaller eller afslår det meddelade beslutet, utan med ändring återlemnar det till den kammare, som först handlagt saken, kan denne, derest han icke afslår eller oförändradt antager medkammarens beslut, åter öfverlemna sitt beslut till förnyad pröfning af medkammaren. Blifva kamrarna ej efter denna behandling ense, kan ej något försök till sammanjämkning ifrågakomma, utan frågan förfaller. Hvad kamrarna sammanstämmande besluta, det vare riksdagens beslut. I mål, som blifvit af gemensamt utskott handlagda, skola de från riksdagen utgående skrifvelser uppsättas och expedieras af kansliet hos det utskott, som beredt ärendet. Uppsättandet och expedierandet af andra för bägge kamrarna gemensamma skrifvelser, således i de ärenden, som varit föremål för tillfälligt utskotts handläggning, besörjas af kanslideputerade.
I olikhet med förhållandet i andra land hafva i Sverige de ständiga utskotten (utom lagutskottet) inom vissa gränser initiativ. Några (konstitutions- och bankoutskotten) ega jämväl beslutanderätt, och åt alla (utom bevillningsutskottet) är granskningsskyldighet uppdragen.
Af samma karakter som Sveriges ständiga riksdagsutskott äro finska landtdagens utskott, hvilka enligt Landtdagsordn. d. 15 April 1869 § 29 skola vid hvarje lagtima landtdag väljas inom 8 dagar efter dess öppnande. Dessa utskott äro lag-, ekonomi-, stats-, bevillnings- och bankoutskott, de tre förstnämnda med 16, de två senare med 12 ledamöter, valda till lika antal inom hvart och ett af landtdagens fyra stånd genom elektorer. Landtdagen eger rätt att, om så behöfves, tillsätta särskilda utskott och hvarje stånd att tillsätta eget utskott för förberedande behandling af dess enskilda besvär. Lagutskottet har att meddela utlåtanden öfver förslag till grundlag samt allmän civil-, kriminal-, kyrko- och sjölag. Stats-, bevillnings- och bankoutskotten hafva samma åligganden som motsvarande svenska utskott. Angående ekonomi-utskottet se d. o. -- Jfr O. Wingqvist: »Utskottsinrättningen vid Sveriges riksdagar» (i »Tidskrift för litteratur», 1852), och L. Stavenow: »Om formerna för utskottsval under frihetstiden» (1890), samt H. L. Rydin: »Svenska riksdagen» (1873--79). H. L. R.
Såsom handelsterm betecknar ordet utskott (T. ausschuss, Fr. rebut, Eng. brake) fabrikat eller varor, som äro behäftade med något väsentligt fel och derför afskiljas från de goda af samma slag samt säljas billigare.