Utterslägtet (fiskutterslägtet), Lutra, zool., hör till underfamiljen utterdjur (se d. o.). Af de två slägten, som bilda utterdjurens grupp, är utterslägtet det, som minst afviker från de öfriga vessleartade djuren. Det har mindre fullständigt än hafsutterslägtet afpassat sig för vattenlifvet. Sålunda äro baklemmarna ej så fenlika som hos det senare slägtet, utan, frånsedt simhinnorna, byggda mera i öfverensstämmelse med de på land lefvande vesslornas. Klorna kunna vara förkrympta eller saknas hos några arter. Kroppsformen är långsträckt, något plattad. Nosen är bred, med naken eller hårig spets; ögonen och öronen äro små. Svansen är lång och mot spetsen afsmalnande. Framtänder finnas till det för rofdjuren vanliga antalet (sex i mellan-
och sex i underkäken), medan hafsuttern har endast fyra undre framtänder. Af de tre s. k. mellantänderna är den främsta i öfverkäken mycket liten och saknas hos somliga arter. Den öfre roftandens häl är mycket stor; den öfre knöltanden är fyrkantig, mera bred än lång. Kraniet är bredt och nedtryckt, med kort ansigtsregion, som är mycket skarpt afsatt från den långa och baktill breda hjernskålsdelen. Fiskutterarter förekomma i alla djurgeografiska provinser utom i Australien. Artskilnaderna äro ännu ej till fullo fastställda. Arternas antal är emellertid ej så stort, som man tidigare antagit; endast omkr. tio kunna med säkerhet åtskiljas. Bland dessa är den till Skandinaviens fauna hörande vanliga fiskuttern, L. vulgaris (se fig.), utbredd öfver större delen af Europa och Asien. Den utmärkes genom naken nos, jämförelsevis litet, bredt och nedtryckt hufvud samt väl utbildade klor. Svansen är något större än halfva kroppslängden, hvilken senare utgör omkr. 75 cm. Hårfällen är tät och kort; den består af en fin, tät och glänsande bottenull samt af längre, styfvare hår, som dölja bottenfällen. Färgen å den öfre kroppssidan är mörkbrun, å den undre gråbrun. Fiskuttern anträffas i sjöar och floder, stundom äfven vid hafsstränderna, mera sällan på större afstånd från vatten. Han simmar med ofantlig skicklighet och uthållighet. Sitt byte, som nästan uteslutande utgöres af fisk, griper han simmande, men bär det upp i land för att förtära det. Han håller fisken mellan framtassarna och förtär först hufvudet, derefter den öfriga delen af kroppen, men lär alltid försmå stjerten. Fiskuttern är i rörelse företrädesvis om natten; dagen tillbringar han i en håla i vattnets närhet. Enär han anställer ganska stor förödelse i våra fiskvatten, är han utsatt för en hänsynslös förföljelse, hvarför han ock numera blifvit ganska sällsynt i folkrikare trakter, der han förut talrikt förekommit. I Skandinavien anträffas han från de sydligaste till de nordligaste delarna, ehuru fåtaligt. Hans skinn är ett värderadt pelsverk. Ehuru af naturen vild och skygg, blir han, fångad som ung, mycket tam. Sålunda kan han dresseras att åt sin egare regelbundet fånga fisk; i Kina och i Bengalen är detta sätt att fånga fisk allmänt användt. Honan föder 3--4 ungar i Mars eller April och förvarar dem i ett med gräs utfodradt, underjordiskt bo. -- En nära beslägtad, men större art, L. canadensis, förekommer i norra Amerika och är der, på grund af det utmärkta pelsverk den lemnar, föremål för ifrig jagt. Både i Afrika och i södra Asien förekomma utterarter, som hafva förkrympta klor eller helt och hållet sakna sådana. Den största af alla lefvande utterarter är den brasilianska, L. brasiliensis, hvilken utmärker sig genom närvaron af en bred hudsöm å svansens sidor. L-e.
