Vadstena artiklar

Vadstena artiklar kallas en öfverenskommelse af d. 13 Febr. 1587 mellan Johan III och hertig Karl af Södermanland angående de kungliga och furstliga rättigheterna i den senares hertigdöme. Johan III önskade, särskildt till följd af den liturgiska striden (se d. o.), inskränka Karls makt i öfverensstämmelse med de honom sjelf såsom hertig påtvungna Arboga artiklar (se d. o.), och på en riksdag i Stockholm 1582 utfärdade han, efter att hafva erhållit ett eventuelt samtycke af rådet och adeln, d. 27 Jan. en »stadga om konungslig och furstlig rättighet öfver furstendömen». Enligt denna skulle de »kyrkoseder», som af presterskapet samtyckts för riket, iakttagas äfven inom hertigdömena; biskopar och lagmän inom dessa skulle tillsättas, de förre med konungens samtycke och stadfästelse, de senare af konungen inom ett enligt landslagens föreskrift upprättadt förslag; ifrån furstarnas dom skulle vad få ske till konungen, och denne skulle äfven inom hertigdömena låta hålla räfsteting; endast konunggen skulle ega att utdela frälserätt och döma frälsemän för förräderi, och äfven i andra mål skulle lifsstraff på en frälseman endast med konungens samtycke få verkställas; fredlöshet inom riket skulle gälla äfven inom hertigdömena, och alla för det förra antagna in- och utförselförbud och skattebevillningar skulle vara bindande för de senare; ärftliga förläningar inom ett hertigdöme skulle få gifvas endast för den tid detta var afsöndradt; hertigarna skulle ej utan konungens samtycke få slå mynt, och adeln inom hertigdömena skulle göra rusttjenst omedelbart till konungen. Karl, som först i Aug. s. å. fick kännedom om denna stadga, godkände henne emellertid icke och handlade öppet i strid med henne. Slutligen, då rådet föreslog, att tvisten i enlighet med Gustaf Vasas testamente skulle slitas genom en rättegång inför ständerna, inlät han sig dock på underhandlingar. Resultatet af dem blef »Vadstena artiklar», hvilka utfärdades på en riksdag i Vadstena. Genom dem modifierades Stockholmsstadgan på följande sätt. Vid tillsättande af biskop i hertigdömet skulle konungen vara bunden inom ett af ärkebiskopen, Upsala domkapitel och Strengnäs stifts presterskap upprättadt tremannaförslag, på hvilket dock för honom misshagliga personer ej skulle få plats; vid upprättandet af lagmansförslaget skulle hertigen hafva en röst; konungsräfst skulle få hållas inom hertigdömet, endast när »det för allmogens tarfvor och klagomål synnerligen behöfves»; någon annan inskränkning i hertigens domsrätt öfver adeln inom furstendömet än den allmänna vadrätten och konungens samtycke till lifsstraffs verkställande omtalas ej; hertigen fick rätt att gifva dem, som flytt undan konungens onåd, tre månaders lejd; han skulle få deltaga i besluten om in- och utförselförbud och underhandla med sina undersåtar om särskild skatt. Frågan om hans rätt att slå mynt uppsköts, och frågorna om liturgien och rusttjensten af adeln inom hertigdömet hänskötos, den förra till ett kyrkomöte för hela riket, den senare till adeln i dess helhet, hvilken uttalade sig för rusttjenstens utgörande omedelbart till konungen. Ehuru dessa artiklar förklarades skola gälla ej blott för Karl, utan ock för hans efterkommande, upphäfdes de dock formligen redan i början af år 1590, sedan Johan III af harm öfver högadelns förhållande vid mötet i Reval 1589 fullständigt försonat sig med sin broder. Denne tillerkändes nu »all rättighet, andlig och verldslig», inom furstendömet, dervid särskildt angafs rätt att hålla konungens räfst, rätt för hans krigsfolk att i krig »rida under ett banér» och rätt att slå mynt. Ärftliga förläningar inom furstendömet skulle vid dettas hemfall till kronan få behållas mot sökande af konungens stadfästelse, som ej fick nekas. Biskops- och lagmansutnämningar förbehöllos visserligen konungen, men så att vid de förra Strengnäs stifts prester behöfde sätta endast en på förslag, hvilken dock skulle pröfvas af samtliga biskoparna, och att vid de senare förslag skulle förekomma, endast om hertigen var missnöjd med konungens val, då han skulle hafva två röster vid förslagets upprättande. Frågan om »kyrkosederna» hänsköts äfven denna gång till ett kyrkomöte. Vid Sigismunds kröning blefvo alla stadgar både från konung Eriks tid och »sedan», som inskränkte de furstliga rättigheterna utöfver Gustaf Vasas testamente, förklarade »kraftlösa». S. B.