Valaker (valacker, volocher), ett af slaverna, antagligen med anslutning till germanskt språkbruk (jfr Välskland för Italien, Valland for Frankrike, valloner såsom benämning på Belgiens romanska befolkning), nyttjadt namn såsom gemensam beteckning för latintalande stammar på Balkanhalfön, hvilka sjelfva kalla sig rumuni l. rumeni och äro bosatta dels n. om Donau, der hufvudmassan bor (i Moldau, Valakiet och Siebenbürgen), dels s. om nämnda flod (storvalaker, kutzovalaker, mavrovalaker), der de sammanfattas under det gemensamma namnet tsintsarer. Se vidare Morlaker, Rumaner, Tsintsarer och Valakiet. Jfr Jung: »Anfänge der romanen», Pic: »Über die abstammung der rumänen» (1880), och Xenopol: »Les roumains au moyen âge» (1885), hvilka polemisera mot Roesler, som 1871 framställde det påståendet att valakerna i Siebenbürgen och Rumanien ej härstamma från de romaniserade dacerna.
Valaker l. volocher kallades ett lätt rytteri, som Karl XII efter ryssarnas och polackernas exempel uppsatte 1702. Det stod till en början under M. Stenbocks befäl, räknade då endast 200 man och var sammansatt af allahanda folk, bl. a. borgare i Krakov, i hvilken stad konungen låg den tiden. 1706 formerades 2 regementen valaker, under öfverstarna Sandul Kolza (fången 1708) och Andreas, hvilka regementen alltid utgjorde avantgardet och då fingo att kämpa med tsarens och konung Augusts valaker, som de ofta slogo. En stor del valaker följde Karl XII till Turkiet samt derifrån till Stralsund (1715) och Norge (1718).