Våldgästning

Våldgästning kallades den osed, att obehöriga personer togo i anspråk den skyldighet till gästning (se d. o.), d. v. s. att herbergera och förpläga kungliga personer och konungens utskickade, som af ålder ålåg den svenska allmogen. Under inflytelse af den under de stora striderna vid öfvergången mellan forntid och medeltid alstrade råheten och oordningen och i samband med uppkomsten af en verklig inhemsk stormannaklass och utländska adelsmäns indragande i riket vann denna osed stor utbredning under 1200-talet: »storflockar» drogo genom landet, kräfde af allmogen att herbergeras och förplägas utan ersättning och togo med våld hvad som nekades dem. För att förebygga detta, men på samma gång gifva de lagfarande tillgång till herberge och kost bestämde Magnus Ladulås omkr. 1280 i Alsnö-stadgan (se d. o.), att det vid böter skulle åligga häradshöfdingen att i hvarje by tillsätta en »rättare», som sjelf skulle mottaga de resande eller eljest bereda dem husrum. För detta och för den kost, som skulle tillhandahållas dem, skulle de resande erlägga betalning efter i orten gångbara pris, men all våldgästning förbjöds, och den, som toge något med våld, skulle vara förvunnen till 40 marks böter. Kunde den vägfarande ej godvilligt för penningar få hvad han behöfde, kunde han taga det i vittnens närvaro mot erläggande af betalning efter gängse pris, och om bönderna vägrade att mottaga en af »rättaren» till dem hänvisad person eller »rättaren» ej fullgjorde sina skyldigheter, straffades de med böter. Det var bl. a. dessa stadganden, som skaffade konung Magnus tillnamnet Ladulås. Den ifrågavarande oseden var naturligtvis icke undanröjd med detta stadgande: mer än en gång måste förbudet upprepas, och det är bekant huru den s. k. friskjutsen missbrukades under hela medeltiden och långt in i nyare tider. Det var först efter gästgifvaregårdarnas upprättande, som efter hand de gamla oordningarna i detta fall upphörde. Jfr Gästgifvaregård. J. N.