Värmland (Vermland), landskap i Svealand, är, frånsedt Lurö skärgård, beläget mellan 58° 53′ (sydligaste udden af Värmlandsnäs) och 61° 3′ n. br. samt 6° 22′ och 3° 17′ v. lgd från Stockholms observatorium. I n. ö. gränsar det till Dalarna, i ö. till Vestmanland och Nerike, i s. till Vestergötland, Vänern och Dal samt i v. till Norge. Arealen utgör 18,200 qvkm. land och 1,867 qvkm. vatten, tillsammans 20,067 qvkm., hvaraf 19,323 qvkm. bilda Värmlands län (förr äfven kalladt Karlstads län) och 744 qvkm. ingå i Örebro län. Till land äro här räknade öar och holmar i Vänern, sammanlagdt 60 qvkm., i hvilka Hammarön ingår med 45 qvkm. Landskapsgränsen är här antagen såsom sammanfallande med V:s länsgräns mot Kopparbergs och Elfsborgs län, hvilket dock ej alldeles är förhållandet. – Från det bergland, Kölen, som framgår på gränsen mellan Sverige och Norge, utgå n. om landskapet tvänne förgreningar, som omsluta det, och af hvilka den vestra, som äfven stundom kallas Kölen, skiljer landskapets vattendrag från Glommens, och den östra, som benämnes Dalfjället, är vattendelare mot Vesterdalelfvens m. fl. vattendrag. Från dessa höjdsträckningar utgå äfven andra förgreningar, som skilja landskapets många och ganska betydande vattendrag från hvarandra. I den nordligaste delen af V. har bergplatån en höjd af 600–700 m. ö. h., men dess förgreningar sänka sig alltmer, så att de ofvan de sjöar och vattensamlingar, som ligga i krets omkring Vänern, och 50–80 km. från nämnda insjö hafva en höjd af blott 300–350 m. Dock uppstiger ett och annat berg något högre, såsom i v. till 407 m. och i ö. till 476 m. Äfven Vänern är nästan delad i tvänne delar af en af dessa förgreningar, som fortsätter genom det i Vänern nedskjutande Värmlandsnäs och der utanför liggande Lurö skärgård samt mötes inom Vestergötland af Kållandsö och Kållandslandet. Frånsedt några mindre betydande källgrenar, som gå till Glommen eller Dalelfven, utmynna landskapets alla vattendrag i Vänern. Då dessa vattendrag och dertill hörande sjöar äro till allra största delen i detta arbete beskrifna i särskilda artiklar, uppräknas de här endast korteligen. Räknadt från v. till ö. och med angifvande af sjöarnas höjd öfver Vänern (44 m. ö. h.) och de störres ytinnehåll inom landskapet äro de: Upperudselfven med sjöarna Foxen (57 m.) och del af Stora Le (57 m.; sammanlagd areal 39 qvkm.), Östra Silen (58 m.; 30 qvkm.), Vestra Silen (52 m., 25 qvkm.), Lelången (49 m.; 21 qvkm.); Byelfven med Stora Gla (75 m.; 30 qvkm.), Glafsfjorden (1 m.; 111 km.); Borgviks- och Malsjöelfvarna, som till Grumsfjorden af Vänern afleda vatten från sjön Värmelen (8 m.; 77 qvkm.); Norselfven med Frykensjöarna (18 m.; 137 qvkm.) och Rottnen (38 m.); Klarelfven med Visten (20 m.); de tre mindre betydande vattendragen Alsterselfven, Varnan och Visnumsån; samt längst i ö. Svartelfven l. Letelfven med sjöarna Möckeln (46 m.) och Skagern (25 m.; 39 qvkm.). – Jordmånen i dessa elfvars dalgångar är tämligen olika. Det vestligaste områdets (hufvudsakligen Nordmarks härad) dalbottnar och lägre sluttningar bestå i allmänhet af sandmylla och sandblandad lermylla. Byelfvens område, till det mesta omfattande Jösse och Gillbergs härad, har en särdeles god jordmån af lermylla; n. om Värmelen är jordmånen sandblandad, men öfvergår alltmer mot s. (Gillbergs och Grums härad) till lermylla. Äfven vid Norselfvens öfre del (inom såväl Fryksdals som Elfdals härad) består marken mest af sandjord, omkring Frykensjöarna af lerjord, som i områdets sydligaste del (Grums härad) är af utmärkt godhet. Klarelfvens dalgång (ej blott Elfdals härad utan äfven de sydligare belägna) är ganska mager, såsom bestående till största delen af lätt sandjord. I ö. (Fernebo härad) är marken i denna bergiga del af landskapet stenig och svårbruten, men egentligen icke dålig. Den odlade jorden är att söka efter vattendragen och de större sjöarna samt vid Vänern, hvars stränder dock flerestädes äro sumpiga. I öfrigt är landskapet vidsträckt skogsland, i synnerhet i v. och n., på berg-, grus- och sandbotten med mossar här och hvar. – Statistiska uppgifter rörande näringsgrenarna samt uppgifter om landets indelning i judicielt, ecklesiastikt, administrativt m. fl. afseenden lemnas i art. Värmlands län.
Berggrunden inom V. utgöres af till urformationen hörande bergarter, hufvudsakligen gneiser af flere slag, samt af de massformiga bergarterna granit och hyperit. Jerngneis, till färgen röd, och en grå, randig gneis upptaga största arealen från Vänern i s. genom hela provinsen norrut till dess norra spets och i v. stötande till norska gränsen. Granitartad är gneisen inom ett område i sydvestra V. mellan Seffle och Glafva. Hälleflintgneis och glimmerskiffer förekomma på spridda ställen med mindre vidsträckt utbredning, såsom från sjön Rottnen åt n. v. till norska gränsen, vid Glafva och derifrån söderut till Svaneholm, derjämte inom provinsens östra del i trakten v. om Rämen samt kring Nordmarken, Långban, Persberg och Kroppa. Vid Glafva brytes glimmerskiffern och förarbetas till takskiffer. Porfyrartad hälleflinta, porfyroid, förekommer inom ett fält ö. om Ny kyrka, och af urlerskifter åtföljd af mörk hälleflinta inskjuter öfver gränsen ö. om Persberg och Långban en del af det bekanta inom Örebro län belägna Grythytteområdet af dessa bergarter. Vid Malsjö och Gullsjö inom Grums socken v. om Karlstad finnas lager af kristallinisk kalksten i gneisen; den vid förstnämnda ställe förekommande har hvit och blåhvit färg, är i plattor nästan halfgenomlysande och torde ganska väl lämpa sig för användande som marmor till arkitektoniska och prydnadsändamål. Större äro de i hälleflintgneis liggande kalkstensförekomsterna vid Persberg, Nordmarken och Långban. Granit, merendels tämligen grofkornig, uppträder inom ett mindre område v. om Seffle, på några platser ö. om sjön Foxen samt upptager en stor del af östra V. längs länsgränsen, likväl här och der afbruten af förut nämnda skiffriga bergarter. Den bergart, som genom sina yttre former i hög grad bidrager till V:s med rätta prisade naturskönhet, är hyperiten, hvilken i talrika, skarpt begränsade, ganska höga och vanligen skogklädda berg träffas inom mellersta V:s eljest enformiga jerngneisområde ända från Kristinehamnstrakten till provinsens nordspets. Af jernmalm eger V. rikliga tillgångar, hvilka tillgodogöras vid de bekanta Persbergs, Nordmarks, Tabergs och Långbans grufvor. De sistnämnda äro berömda för förekomsten af en mängd sällsynta mineral. Värmlands jordarter äro desamma som mellersta Sveriges öfriga provinsers, nämligen krosstensgrus, rullstensgrus och sand, hvilka i V. intaga den största ytvidden, samt inom landets lägre belägna delar äfven leror, bland hvilka också den marina s. k. hvarfviga leran. Dessutom finnes torf i ymnighet.
V., nästan öfverallt rikt på sjöar och vattendrag, med skog och berg i vestra delen, bergkullar och leende dalar i ö. samt breda fält och skogklädda höjder i s., gör med rätta anspråk på att räknas till våra vackraste landskap, och torde landskapets naturskönaste trakter finnas i nordligaste delen af Nordmarks härad, omkring Glafsfjorden och i Fryksdalen. Befolkningen har det goda vitsordet om sig, att den är fridsam, allvarlig, arbetsam och redlig. Om emigrationen från landskapet se Värmlands län. Värmländingens vana och duglighet vid skogsafverkning och timmerflottning förskaffa honom lätt arbetsför tjenst å andra orter; i synnerhet i Dalarna och Norrland träffas ofta arbetare från detta landskap, mest från Elfdals och Fryksdals härad. Den befolkning af finsk nationalitet och med finskt språk, som från äldre tider, åtminstone från 1500-talets senare del, funnits i V., i synnerhet i gränstrakterna mot Dalarna och Norge, har numera, i synnerhet hvad språket beträffar, så uppgått i den svenska befolkningen, att finnarnas antal icke kan till siffran angifvas. För 10–20 år sedan talades finska språket i vissa hem, och åtskilliga äldre personer funnos, som icke kunde tala svenska, men numera tala de alla svenska språket, och finska seder och finska byggnader utbytas mot svenska. Dock tyckes Nyskoga socken, med omkr. 700 innev., ännu hafva den relativt mest rena och oblandade finska befolkning, hvaraf återstod finnes äfven i Norra och Södra Finnskoga socknar, i Hvitsand, Östmark och Lekvattnet, således inom den del af Elfdals härad, som gränsar till Norge, och inom nordligare delen af Fryksdals härad. När V:s finnar uppgifvas ännu till 3,000 och deröfver, omfattar detta tal samtliga de ättlingar från finnar, som i mer eller mindre mån hänga fast vid finska seder och bruk. (Om finnarna i V. se und. komitébetänkande af d. 30 Aug. 1825, landsh. Widmarks meddelanden i femårsberättelsen för Värmlands län 1881–85 och P. Nordmann: »Finnarne i mellersta Sverige», Helsingf. 1888. Seminarieadjunkten A. Segerstedt har gjort och till Helsingfors univeritet donerat en etnografisk materialsamling ang. de svenske finnarna. Jfr art. Gottlund, K. A.) – Vid 1892 års slut uppgick hela folkmängden i landskapet till 265,474 personer, hvaraf 14,113 tillhörde Örebro län. Landskapets vapen är i guldfält en svart örn med röd tunga.
V:s folkmål hör till den medelsvenska gruppen, om ock onekligt är, att å ena sidan språket i provinsens nordligaste del (norra Elfdalen) visar åtskilliga öfverensstämmelser med den derstädes omedelbart angränsande nordsvenska gruppen, å andra sidan socknarna utefter norska gränsen särskildt i fråga om ordförrådet hafva åtskilligt gemensamt med Norge. I likhet med de flesta andra medelsvenska mål har alltså värmländskan tungspets-r (uteslutande, liksom i öfriga Svealands mål) och »tjockt» l (jämte alveolart), förlorar slutljudande kort n- och t-ljud efter vokal (t. ex. inna, »innan», gata, »gatan»; möcke, »mycket», take, »taket», måle, »målat») och saknar preteritimärke i verb af typen feske, »fiska»: feske, »fiskade». Såsom specielt karakteristiskt för värmländskan torde följande företrädesvis böra framhållas. Alla svagtoniga slutljudande vokaler hafva sammanfallit i ett orent e-ljud, som i fryksdalskan och elfdalskan t. o. m. sjelf bortfaller, efterlemnande spår af sin forna tillvaro i den sammansatta accent (»cirkumflex») som i ty fall uppträder hos föregående stafvelse, t. ex. gate, gât, »gata», nie, nî, »nio», tjuge, tjûg, »tjugu». Kort och långt u-ljud äro qvalitativt lika, så att t. ex. orden gull och gul hafva båda det u-ljud (i det ena ordet kort, i det andra långt), som i riksspråket tillkommer blott det senare ordet; tje-ljudet är (utom i provinsens allra nordligaste del) en ren frikativa utan något begynnande explosivt element (såsom i riksspråket och de flesta svenska dialekter); r + d, r + n, r + s, r + t ger liksom tjockt l + d, l + n, l + s, l + t upphof åt kakuminala ljud, så att t. ex. körd och köld, garn och aln, fars och mals, svart och svalt hafva samma slutljud; sje-ljudet är kakuminalt och identiskt med det nyssnämnda af ls och rs uppkomna, så att t. ex. uddljudet i skinn och sju är qvalitativt lika med midljudet i gulsott och slutljudet i Lars. Alla maskulina och feminina ord ändas i pluralens obestämda form på -er, i bestämda formen på -ane (i sydvestra Värmland), -ene (i Arvikatrakten), -än (i mellersta och norra Värmland) eller -era (i sydöstra Värmland, d. v. s. Karlstad–Filipstad–Kristinehamn-trakten). Adjektivändelsen -ig (-ug) är ersatt af -en (-un), t. ex. falen, »farlig» (backun, »backig»). – Värmländskan eger en ganska rik och från innehållets synpunkt värdefull literatur, förnämligast från senare hälften af 1800-talet. Främst i literärt (om också ej i språkligt) afseende stå [F. A. Dahlgrens] »Viser på varmlanske tongmåle deckta åtta Fredrek på Rannsätt» i tre häften (samlad upplaga 1886), väsentligen på Ransäters (i nedre Klarelfsdalen) dialekt. Literärt sedt mycket utmärkta (och dessutom i språkligt afseende fullt tillfredsställande) äro äfven de sagor på fryksdalsmål, som af G. Djurklou under kraftig medverkan af riksdagsmannen J. Magnusson publicerats i »Sagor och äfventyr» (1883). Rätt goda äro äfven de af T. Svartengren under titeln »Nô hôrt frå varmlanske skogsbygda» (1887) meddelade bitarna på Brunskogs (öster om Arvika) dialekt. Öfriga literaturalster äro, åtminstone från innehållets synpunkt, mindre betydande. Med strängt fonetisk beteckning äro några gåtor, besvärjelseformler, ordstäf och ordspråk från Fryksdalen utgifna af Ad. Noreen i tidskriften De svenska landsmålen II, s. V–X (1882). – Grammatiskt och lexikaliskt har värmländskan behandlats förnämligast af Ad. Noreen i »Fryksdalsmålets ljudlära» (1877), »Ordbok öfver fryksdalsmålet samt en ordlista från Värmlands Älfdal» (1878; jfr J. Magnussons »Tillägg till Ad. Noreens Ordbok öfver fryksdalsmålet» i De svenska landsmålen II, h. 2 (1880) och »Dalbymålets ljud- och böjningslära» (1879, i De svenska landsmålen I).
Historia. Värmland (Vaermeland) har sitt namn efter inbyggarna, värmerna, och fick sin kolonisation hufvudsakligen från Vestergötland. Sagorna tala om Olof »Trätälja» såsom den der först bröt bygd i V. Antagligen var det laxfisket i forsarna, som lockade till bosättning. Ehuru odlingen förmodligen var ganska gammal, fick den under medeltiden ingen större utsträckning. På de bördiga stränderna, i synnerhet på Näset, utmed Vänern, Glafsfjorden, Frykensjöarna och Klar- (förr Tingvalla- l. Ullerörs-)elfven, funnos spridda bygder; den östra delen bestod af ofantliga skogar, men der drefs något bergsbruk (Värmlandsbergs, i senare tider kalladt Filipstads, bergslag privilegierades af Erik af Pommern). I judicielt afseende framträdde V. som ett helt för sig, en lagsaga, med säkerhet i slutet af 1100-talet. Lagsagan, hvars utsträckning betecknades med uttrycket »från Amn (Gullspång) till Eda skog», omfattade ungefär det nuv. V., med undantag af Nordmarks härad, som först i midten af 1500-talet förenades med V. I slutet af 1200-talet synes V. hafva egt en särskild lag; denna är nu förlorad, men enligt bevarade, ännu under konung Kristofers tid (1440-talet) åberopade lagrum tyckes den hafva varit identisk med vestgötalagen. På grund af lagsagans obetydlighet deltog lagmannen ej i konungavalet. Ej häller gick konungens eriksgata genom V., utan han aflade i Skara ed inför »alla vestgöter och värmar». Landstinget hölls på Lagberget å Tingvallaön – landets förnämsta ort – Petri och Pauli dag (d. 29 Juni), och i sammanhang dermed var marknad (»Persmässan»). Häradsindelningen var under medeltiden och långt in i nyare tider ej stadgad. Ännu in på 1600-talet funnos inga häradshöfdingar i V., utan lagmannen eller hans underlagman skipade dom både i tingslagen och å landstinget, hvarigenom han kom att intaga en ställning midt emellan lagman och häradshöfding. Men 1668 delades landet i 2, 1743 i 3, sedermera i ännu flere härads-jurisdiktioner (se Värmlands län), hvarjämte Värmlandsbergs (Fernebo l. Filipstads) bergslag sedan 1630-talet hörde till ett bergmästaredöme. I ecklesiastikt afseende hörde V. till Skara stift till 1580, då hertig Karl afskilde V. samt Vadsbo och Valla härad af Vestergötland under en superintendent i Mariestad, som 1646 flyttades till Karlstad (se vidare Karlstads stift). I administrativt afseende styrdes V. under den senare medeltiden af fogdar eller höfvitsmän, som residerade på Edsholms slott (i Eds socken): tidtals lydde den östra delen under höfvitsmannen på Agneholm (på en holme i Gullspångselfven). Efter slottens förstöring under Engelbrekts resning var landet deladt i två »sysslor»: Vestersysslet (Näs, Gillbergs och Jösse härad samt Nordmark, under senare delen af 1500-talet äfven Elfdalen och Fryksdalen) och Östersysslet (det öfriga V.). Jämte Södermanland och Nerike utgjorde V. sedan 1568 hertig Karls (sedermera konung Karl IX:s) hertigdöme och 1611–22 hans son Karl Filips. (Titeln »hertig af V.» föres af nuv. kronprinsen Gustaf, sedan 1858.) Hertig Karls förvaltning bildar epok i V:s historia: en mängd nya hemman och torp upptogs, delvis genom öfverflyttade finnar. Bergshandteringen uppmuntrades och städer anlades, nämligen Karlstad (1584), der en skola inrättades, samt Filipstad (1611), som anlades för bergslagens räkning. Sedan hertigdömet med Karl Filips död hemfallit till kronan, styrdes V. och Nerike af en ståthållare, och 1634–1779 bildade Nerike och V. ett län under landshöfdingen i Örebro, med undantag af tiden 1639–54, då V. (på två härad när) jämte Dal hade egen landshöfding, i Karlstad. Sedan 1779 har V. (utom Karlskoga bergslag, som stannade under Örebro län) utgjort ett eget län: Karlstads l. Värmlands län. Under Sveriges ofta återkommande krig med Danmark och Norge såväl under medeltiden som i nyare tiden blefvo V:s gränstrakter förhärjade och odlingen hejdad, men i senare fredliga tider har denna liksom befolkningen betydligt ökats. Under konung Albrekts regering i Sverige (1364–89) var V. skildt från den öfriga delen af riket och höll sig, liksom Dal och en del af Vestergötland, till den i Norge regerande konung Håkan Magnusson. – Jfr bl. a. Erik Fernow (född i Filipstad d. 4 Mars 1735, brukspredikant vid Karlsdal 1776–77, sedermera adjunkt och nådårspredikant på flere ställen i stiftet, död i Kristinehamn d. 5 Febr. 1791): »Beskrifning öfwer Wärmeland» (1773–79), J. Hammarin: »Carlstads stifts herdaminne» (3 dlr, 1846–49), Fr. Westling: »Hertig Karls furstendöme» (1883), C. G. Styffe: »Skandinavien under unionstiden» (2:dra uppl. 1880), och landshöfdingens i Värmlands län femårsberättelser. K. S. E. E. Ad. N–n.