Varro

Varro, romerskt familjenamn. Särskildt kända äro: 1. Cajus Terentius V., konsul 216 f. Kr. Denne tillhörde oppositionspartiet mot senaten och hade särskildt medverkat dertill att M. Minucius år 217 erhöll lika myndighet med diktatorn Q. Fabius, hvilkens försigtiga krigföring misshagade mängden. Sjelf blifven konsul, visade V. sig ej vuxen sin uppgift. Det var han, som föranledde den för romarna olyckliga striden vid Cannae (se d. o.) 216. V. räddade sig ur denna och blef vid sin återkomst helsad af senaten med tacksägelse, derför att kan icke gifvit staten förlorad. I sjelfva verket synes detta erkännande från senatens sida hafva varit ett steg till försoning med oppositionen, hvilket åsyftade återställandet och upprätthållandet af den under de brydsamma tiderna så nödvändiga enigheten i samhället. V. förde också befäl i kriget under de två närmast följande åren och sändes år 200 i en beskickning till Afrika. -- 2. Marcus Terentius V., med tillnamnet Reatinus, född 116 f. Kr. i staden Reate i sabinlandet, tillhörde en gammal sabinsk slägt, hvilkens medlemmar redan längesedan hade vunnit tillträde till senaten i Rom. V. deltog i statslifvet, beklädde flere ämbeten, var underfältherre åt Pompejus i sjöröfvarekriget och erhöll såsom sådan corona navalis. Han var med äfven i kriget mot Mithradates och stred -- såsom vän af författningspartiet -- på Pompejus' sida mot Caesar i Spanien 49, men måste gifva sig fången. Caesar skänkte honom tillgift och gaf honom i uppdrag att anordna ett statsbibliotek i Rom. Längre fram, år 43, råkade V. i fara genom förföljelse från M. Antonius, hvilken, ej nöjd med att beröfva honom egendom, särskildt literär sådan, satte hans namn på proskriptionslistan. Räddad genom en vän, fick han nu fullfölja sitt lifs ideal och egna sig åt vetenskapliga sysselsättningar. Han afled år 27 f. Kr. I sin ungdom bildad i filologi af L. Aelius Stilo och i filosofi af Antiochus från Askalon, stod V. i närmaste beröring med tidens literära storheter. Särskildt kunna här nämnas M. Tullius Cicero och T. Pomponius Atticus. Han gällde med full rätt såsom Roms lärdaste man och mest produktive skriftställare, och Asinius Pollio kunde derför med skäl gifva den ännu i lifvet varande V:s bild en plats bland de byster af redan aflidna författare, med hvilka han prydde det af honom bildade biblioteket. Kyrkofadern Augustinus, som hemtat och derigenom ock bevarat åtskilligt ur V:s skrifter, säger om denne, att han läst så mycket, att man måste förundra sig öfver att han haft tid att skrifva något, och skrifvit mer, än man kan tro någon hafva läst. En förteckning öfver V:s skrifter, hvilken Hieronymus meddelat, ehuru i ofullständigt skick, har återfunnits i företalet till Rufinus' öfversättning af Origenes' Homilier (handskrifter i Arras och Paris). Med ledning af denna förteckning har F. Ritschl beräknat V:s skrifter till 74 arbeten i 620 böcker. V:s skriftställeri var lika mångsidigt och vidtomfattande som hans kunskaper. I alla möjliga ämnen var han hemmastadd, och i alla var han författare. På en gång skald och prosaist, visar han sig högst olikartad i stil och komposition, än varm och liffull, än torr och kall, än bred och ordrik, än sammanträngd och kortfattad, än frisk och naturlig, än sökt och konstig, än omvexlande, än enformig. Men genom hela hans skriftställareskap, med alla dess olikheter till innehåll och form, går dock såsom en röd tråd det fosterländsk-fornromerska syftet. V. ville nämligen häfda den fornromerska anden med förfädernas enkla, kärnfriska lefnadsordning, »då talet luktade lök, men sinnelaget var godt», och låta den gamla tiden framträda i all sin styrka gent emot den nya med dess förslappande och fördejfliga väsende. Han var i viss mån en efterföljare till Cato d. ä., men skilde sig från honom genom sin teoretisk-vetenskapliga anläggning och ännu mer genom sina studiers mångsidighet. Hos den lärde samlaren, forskaren och bearbetaren gör sig dock, likasom hos den gamle Cato, framförallt gällande den romersk-nationella uppfattningen, hvilken också bildar medelpunkten för det hela och trycker sin prägel på både mål och medel. Man ser öfverallt huru den mångkunnige och mångförfarne mannen vill använda hvad han förvärfvat af andliga skatter att inför vida kretsar framställa bilden af Roms verkliga storhetsperiod, låta folket likasom i en spegel skåda sina anor och bringa det att blygas för sina vanor. Bland V:s skrifter må här följande framhållas. Saturae Menippeae (150 böcker) voro en samling på vers och prosa i den brokigaste omvexling (äfven af versmått) författade satirer, som utgöra efterbildningar efter Menippos (se d. o.), ämnade att under skämt förkunna sanning och sedelära. De äro, på några obetydliga fragment och titlar när, förlorade. Af dessa sistnämnda (många af dem äro grekiska) framgår, att förf. dels behandlat ordspråk och satirer, dels användt mytologiska uppslag, dels efter cyniska filosofers vana infört hundslägtet såsom representativt på skådeplatsen, dels knutit framställningen till sin egen person, allt med tillämpning på lifvet, sådant detta var eller borde vara. Särskildt kunna här omnämnas »Sexagessis», sextioåringen, som vaknar efter 50 års sömn, »Åsnan vid lyran» (mot estetiskt tokeri), »Meleagri» (mot öfverdrifven jagtlust) och »Eumeniderna» (framställande mensklig dårskap i olika former). Vissa poetiska ställen äro särdeles anslående, såsom vinets lof (»en plantskola för glädjen, ett kitt för samqvämen»), om bekymren och sångens makt samt framförallt skildringen af en stormby på hafvet. Det filosofiska åskådningssättet är halft antifilosofiskt, men man ser dock, att författaren fäster ett visst värde vid hvad han kallar för filosofi -- ett slags lifsuppfattning, riktande sig på sunda och praktiska mål, i motsats till de sofistisk-dialektiska skolor eller afarter af sådana, som tvistade med och förkättrade hvarandra. Bland annat vill han inskärpa äktenskapets stora betydelse, hvarvid han sinnrikt yttrar, att den, som rättar sin hustrus fel, förbättrar henne, den, som fördrager dem, sig sjelf. Logistorici (76 böcker) voro afhandlingar af filosofisk-historiskt innehåll. I dessa låter V. någon -- vanligen en historiskt känd -- personlighet populärt behandla ett ämne af allmänt intresse och praktisk betydelse. Så »Catus om barnauppfostran», »Messala om helsan» m. m. Antagligen skedde behandlingen i form af dialog. Efterlikningar af denna framställningsart, för hvilken Heraklides Ponticus synes hafva varit förebilden, finna vi i Ciceros »Cato d. ä. om ålderdomen» och »Laelius om vänskapen». Imagines (bilder), utgjorde illustrerade biografier eller ett porträttgalleri af frejdade män med åtföljande epigram eller karakteristiker i olika versmått. Porträtten voro 700, ordnade i 100 grupper om 7 i hvar, nämligen romare och icke-romare, efter 7 verksamhetsarter (troligen konungar och fältherrar, skalder m. fl.). Verket innehöll 1 inledande bok och derefter 14 böcker. I detta arbete böra särskildt märkas systematiseringen efter sjutalet och sträfvandet att visa romarnas likställighet med utlandet (Grekland). Antiquitates rerum humanarum et divinarum (romersk fornkunskap i 41 böcker) är V:s mest betydande verk, i hvilket han i 25 böcker behandlade »de menskliga förhållandena» och i 16 »de himmelska» under rubrikerna »Personer», »Ställen», »Tider», »Sakinnehåll» samt, för den senare afdelningen, »Gudomligheter». Detta arbete, som, efter allt hvad vi kunna finna, utmärkte sig genom grundlig källforskning och rik sakkännedom, likasom genom en jämförelsevis noggran, om också ej fullt metodisk kritik, blef en verklig skatt för senare tider. I samband dermed stod en skrift om det romerska folkets härkomst. I denna skrift gjordes gällande den efter V. uppkallade tidräkningen, som antog Rom vara grundlagdt i 6:te olympiadens 3:dje år eller (d. 21 April) 753 f. Kr. Disciplinae (9 böcker) bilda en encyklopedi, omfattande utom de sju sedan så kallade artes liberales (grammatik, dialektik, retorik, geometri, aritmetik, astronomi och musik) äfven medicin och arkitektur. Epistolicae quaestiones (antagl. 8 böcker) bestod af undersökningar i brefform öfver ämnen inom statsrätt, grammatik och fornforskning. De ora maritima var ett geografiskt arbete, som, utgående från kustbeskrifning, troligen äfven berörde sjöfart och hafsförhållanden. Om hans De iure civili (15 böcker) är mycket litet kändt. De lingua latina (om det latinska språket) innehöll 25 böcker, af hvilka 5--10 äro i behåll, ehuru i stympadt och skadadt skick. Författaren behandlar i detta verk, efter en inledning, etymologien, flexionen och syntaxen. De nu befintliga böckerna omfatta dels etymologiens speciella (5--7), dels flexiorislärans allmänna del (8--10). I den senare undersöker författaren förhållandet mellan analogi och anomali, hvilka båda han sträfvar att, så att säga, förlika med hvarandra. Arbetet, som från 5:te boken var tillegnadt Cicero, synes hafva utkommit före dennes död, år 43; begynnelsen före 45, då Cicero tillegnade V. sin skrift »Academica» till gengäld för V:s vid den tiden tillkännagifna dedikationsafsigt. Det är, såsom den äldsta grammatikaliska skrift från romaretiden, af stort värde, om ock den jämförelsevis obetydliga del, som bevarats, företer många ojämnheter och dunkelheter samt, särskildt hvad etymologierna vidkommer, bär spår af stor godtycklighet, den hårda stilen icke att förglömma. Skriften om Res rusticae eller landthushållningen, i 3 böcker, är fullständigt bevarad. Den författades af V. vid 80 års ålder i dialogform. Den 1:sta boken handlar om åkerbruket, den 2:dra om boskapsskötseln, den 3:dje om fjäderfä, bin, fisk m. m., en gren, som före V:s tid ej var särskildt behandlad i landtbruksliteraturen. V:s bok ger en god inblick i det romerska landtbruket, hvilket författtaren kände icke blott genom studier, utan ock genom egen erfarenhet, så att sakkunskapen gör sig starkt gällande. Framställningen är i vissa fall tilltalande, men blir delvis tröttande genom den öfverdrifna schematismen, ett fel, hvartill V. ofta gör sig skyldig. Utom de här uppräknade verken författade V. en mängd smärre skrifter, som sluta sig till och komplettera dessa, särskildt kultur- och literaturhistoriska uppsatser och undersökningar, såsom om Plautus' lustspel (se Plautus) m. fl. Hans namn är ännu knutet till en samling Sententiae, hvilka dock synas vara excerpter från en senare tid. I huru stor omfattning V:s skrifter förmått hålla sig uppe hos publiken och utöfva inflytande på följande tidehvarf låter sig nu icke uppvisa. Helt visst hafva dock hans betydelse och inverkan inom literaturen blifvit mindre till följd deraf att hans lifsåskådning och sympatier tillhörde en gången tid, för hvilken den nya hade föga smak. Äfven synes han varit svår att förstå, försåvidt vi kunna döma af en berättelse hos Gellius om ett fåfängt försök att tyda hans satirer. Att V. inför den antikiserande smaken under Hadrianus och Antoninerna skulle stå sig väl, är gifvet, men den riktningen var, såsom bekant, öfvergående. En detalj inom V:s språkforskning har den svenske filologen Chr. Cavallin gjort till föremål för en noggran undersökning i dissertationen »De positione nominum latinorum loci expositi et examinati» (1863). -- 3. Publius Terentius V., med tillnamnet Atacinus, född 82 f. Kr. i nejden af floden Atax (Aude) i Gallia Narbonensis, död i Rom trol. 37, var en skald, som stod på öfvergången från den äldre, ennianska, riktningen och den nya skolan (Catullus, Cinna, Calvus). Såsom yngre skref han satirer och ett hexametriskt epos om Caesars fejder med seqvanerna, Bellum sequanicum, idkade derefter studier i den grekiska, särskildt alexandrinska, literaturen och författade sedan Argonautae, en bearbetning af Apollonios Rhodios' dikt om argonavternas tåg. Äfven uppträdde han såsom författare af elegier samt af en geografisk lärodikt, Chorographia, efter Aratos eller Alexander från Efesos, och en väderlekskalender, Ephemeris. Att döma efter bibehållna, högst obetydliga fragment, synes V. hafva egt en flytande stil samt rört sig med ledighet och talang inom det poetiska språkets område. R. Tdh.