Plautus, Titus Maccius, fornromersk lustspelsförfattare, f. i Sarsina, i Umbrien, omkr. 254 f. Kr., vann anställning vid en teater i Rom och inlät sig sedan i handelsspekulationer, men misslyckades och blef till följd deraf tvungen att söka förtjena sitt uppehälle med arbete i en qvarn. Derunder började han sammansätta skådespel och vann snart rykte såsom författare af sådana. Död i Rom 184. Antalet af P:s stycken synes hafva varit mycket stort, ehuru ryktet något öfverdrifvit detsamma. Man har uppgifvit ända till 130. Redan tidigt sökte kritiken utmönstra åtskilliga såsom oäkta. Varro har såsom otvivelaktigt äkta erkänt 21, till hvilkas antal efter all sannolikhet samtliga 20 nu i behåll varande äro att räkna. Bland dem må särskildt nämnas Aulularia (Grytan), som innehåller en förträfflig teckning af en girigbuk (med fördel tillgodogjord af Molière m. fl.); Captivi (Fångarna), rikt på skönheter och komiska situationer, tillika utmärkt af sedlig hållning och af somliga räknadt för hans yppersta stycke; Mencechmi, särskildt bekant för sina lustiga förvecklingar och sin äkta komik; Pseudulus, med rikt innehåll och förträffligt till sin affattning; Epidicus, märkligt genom omvexling och rikedom på lustiga scener; Miles gloriosus (Den storskrytande soldaten), som med god färgläggning och på ett qvickt sätt tecknar en skräflande krigsman med hans omgifning; Rudens (Kabeln), mera framstående genom enskilda scener af äkta komik än genom anläggningen i dess helhet, samt Mostellaria (Spöket), med förträfflig karaktersteckning och god komposition. -- P. hade visserligen ställt sig på grekisk grund -- Menander och ännu mera Filemon samt äfven Difilos voro hans förebilder --, men han förstod att ombilda de stycken, som han bearbetade, på ett i viss mån sjelfständigt sätt och lämpa det hela efter uppfattningen och förhållandena i de lägre kretsarna af den romerska verlden, så att publiken igenkände typer, situationer och språkbruk. Särskildt var nämligen P. mästare i dialogen och behandlade språket på ett öfverlägset sätt, tillgodogörande sig dess hjelpmedel och utvecklande dess naturliga uttryckskraft. Hans stycken äro derför af stor vigt för kännedomen om det latinska språkets historia, synnerligen med afseende å hvardagsuttrycken och de lägre klassernas samtalsspråk. I metriskt hänseende bildar P. en öfvergång mellan den äldre råa, otympliga samt på accentuationen i viss mån byggda saturniska versen och de efter qvantitetens lagar inrättade grekiska versmåtten, hvilka han brukar, men med stor frihet för att ej säga sjelfsvåld, t. ex. i fråga om qvantitet, vokalsammanstötning m. m. -- P:s skådespel blefvo i Rom särdeles omtyckta och bibehöllo sig länge i publikens gunst. Åtskilliga af dem hafva äfven efterbildats af moderna komediförfattare (Molière, Regnard, Holberg). De förtjena ock sitt rykte genom sin i det hela nationella hållning, sin kraftiga och effektfulla komik, sina väl hållna intriger och sina träffande, ehuru ofta något grofkorniga qvickheter. Texten var länge i ett mindre godt skick. Största förtjensten om dess återställande har Fr. Ritschl inlagt, hvilken jämte kritisk-historisk belysning m. m. utgifvit en upplaga af stor och allmänt erkänd betydelse (1848--54). Med kritiken af P. hafva särskildt dansken I. L. Ussing och norrmannen Sophus Bugge sysselsatt sig. Stycket »Captivi» är till svenskan öfverflyttadt af J. G. Ek (1853). R. Tdh.
Nordisk familjebok · första upplagan
Plautus
Ämne: Antikens Grekland och Rom · Romarriket och antikens Rom
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1386–1387 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗