Varulf (T. werwolf, af Fornhögt. wêr, Got. wair, man, och wolf, varg; Fr. loup-garou, R. volkodlák), enligt en uråldrig och för de flesta folk gemensam vidskepelse en menniska, som genom eget eller andras trolleri tidtals förvandlas till skepnad af en varg och i detta tillstånd får vargens rofgiriga vildhet samt i synnerhet blir begifven på menniskokött, gräfver upp lik på kyrkogårdarna, bortsnappar barn, anfaller ensliga färdmän o. s. v. Tron på varulfvar förefanns hos forntidens skyter, ja i viss mån hos greker och romare (grekernas ord för varulf var lykanthropos, af lykos, varg, och anthropos, menniska). Djupare var den rotad hos de hedniske skandinaverna, såsom de isländska sagorna nogsamt ådagalägga. Äfven förvandling till björn omtalas ofta der, och beserkarna (se d. o.), som under raseriets inflytande betedde sig likt vilddjur, kunde väl gifva anledning till att man i vissa fall drog en sväfvande gräns mellan menskligt och djuriskt. Under medeltiden var tron på varulfvar gängse i hela Europa, och under loppet af 1500-talet afrättades en mängd menniskor såsom förmenta varulfvar, hvarvid de ofta afgåfvo detaljerade bekännelser om sina illdåd med samma förunderliga beredvillighet, samma hallucinatoriska sjelfbedrägeri, som bildar ett så egendomligt drag i de dermed samtida och beslägtade hexeriprocesserna. Ännu i dag är ifrågavarande folktro vid lif i Polen, sydvestra Ryssland m. fl. slaviska land, liksom spår deraf träffas på den franska landsbygden. Uti Indien är det tigern och ormen, i olika delar af Afrika är det hyenan, krokodilen, lejonet och leoparden, som i dylik vidskepelse spela vargens rol. -- Huru denna märkvärdiga tro på varulfvar uppkommit är ännu outredt, men dess ursprung torde väl vara att söka i urgamla mytologiska föreställningar. Enligt en sådan, som återfinnes hos skilda folkraser, egde gudarna makt att förvandla sig sjelfva och menniskor till djur (jfr Mytologi, sp. 652--53). Vildarna tillskrifva än i dag vissa menniskor förmågan af en dylik metamorfos. -- Den sinnessjukdom, som fått namnet lykantropi (se d. o.) är närmast att betrakta såsom en följd af tron på varulfvar. Jfr S. Baring-Gould: »The book of werewolves» (1865), och E. B. Tylor: »Anthropology» (1881, kap. XIV och XV).
Nordisk familjebok · första upplagan
Varulf
Ämne: Allmän zoologi och lägre djur · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 320–321 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗