Varumärke (T. waarenzeichen, Eng. trademark, Fr. marque), märke, som en näringsidkare åsätter en af honom förfärdigad vara för att dermed angifva dess ursprung. I förhållande till allmänheten innebär det från tillverkarens sida en försäkran om vissa egenskaper hos varan, om dess äkthet. För sin egen del åter vill han dermed tillgodogöra sig den industriella eganderätt, som han besitter i allmänhetens förtroende till och köplystnad i fråga om den af honom å marknaden utförda varan. I detta senare hänseende är det för honom af synnerlig vigt att andra förhindras från att begagna det af honom brukade märket. För ett dylikt förfarande hafva också straff stadgats. I allmänhet träda dessa bestämmelser dock numera icke i tillämpning för annat fall än att varutillverkaren vidtagit åtgärd för att bringa märkets tillvaro och beskaffenhet till offentlig kännedom. Han har att i sådant ändamål låta registrera märket hos vederbörande myndighet, som sörjer för dess bekantgörande. Lagarna om varumärken afse närmast att skydda inhemska näringar. Men under förutsättning af ömsesidighet har man dock utsträckt skyddet jämväl till utländska. På denna grund hafva särskilda traktater i ämnet slutits mellan staterna. För Sveriges del har genom lag d. 4 Juli 1884 tillfälle lemnats till registrering af varumärken och straff stadgats dels för den, som å saluhållna varor sätter märke, hvilket han vet vara registreradt för annans räkning, dels ock för den, som håller till salu varor, hvilka honom veterligen äro olagligen märkta. Dessa straff afse i öfrigt äfven liknande missbruk med annans namn eller firma eller namnet å annans fasta egendom. För sådant fall är således ej registrering vilkor för inträde af straffbarhet. Detsamma gällde också beträffande egentliga varumärken enligt 1864 års strafflag. Men dess bestämmelser i denna del hafva satts ur kraft vid de förändringar, som lagen 1890 underkastades. I 1884 års lag lemnas, under förutsättning af ömsesidighet, möjlighet också för utländska märken att komma i åtnjutande af det lagstadgade skyddet. Och i anslutning dertill har detta äfven skett med afseende å märken från en mängd land, bl. a. från alla dem, som jämte Sverige biträdt eller biträda den 1883 bildade unionen för skydd af den industriella eganderätten. Registrering sker i Sverige hos Patentbyrån (se d. o.). Enligt särskild k. förordn. d. 28 Nov. 1884 åligger det svenska verkstäder för beredande af jern- och ståleffekter att hafva registrerade stämplar, och skola deras tillverkningar på lagbestämdt sätt dermed förses. Varumärke åsättes i öfrigt på olika sätt: genom stämpling, inbränning, målning etc. på tillverkning eller omslag, så ock genom påklistring eller vidhäftande af tryckta eller litografierade lappar (etiketter). Sjelfva märket måste enligt regel hafva något i sig karakteristiskt, ej inskränka sig till en sådan beteckning, som allmänneligen förekommer i daglig handel och vandel. Det skall, såsom det heter i 1884 års lag, vara ett figurmärke och får ej bestå i siffror, bokstäfver eller ord, utan särskild egendomlig form. För hvarje fall anses lagarna om varumärken ej kunna hindra en person att å sin tillverkning sätta begynnelsebokstäverna till sitt eget namn eller firma (jfr Fabriksmärke, Kontrollstämpling, Patentlagstiftning, Ursprungsbeteckning). A. W.
Nordisk familjebok · första upplagan
Varumärke
Ämne: Civilrätt: egendom, avtal och förmögenhetsrätt · Rätt, straff och rättsväsen
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 321–322 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗