Vasaborg, grefskap, som d. 20 Aug. 1646 gafs åt Gustaf II Adolfs naturlige son, öfverste Gustaf Gustafsson, omfattade staden Nystad samt alla kronans behållna gods och gårdar i Letala och Nykyrka socknar i Vehmo härad, Finland. Derjämte gafs grefve Gustaf bl. a. expektans till alla öfriga inom nämnda socknar belägna, från kronan afsöndrade hemman samt rätt att uppföra ett slott, hvilket skulle kallas Vasaborg, och efter hvilket han och hans efterkommande skulle bära sin grefliga titel. Grefskapet utgjordes i början af 1650-talet af 704 hemman om 587 mtl och afkastade årligen omkr. 13,000--14,000 dlr s. m. (deraf 6,867 dlr årlig ränta). 1. Vasaborg, Gustaf Gustafsson, grefve af V., riksråd, son af Gustaf II Adolf och Margareta Cabeliau, föddes i Stockholm d. 24 Maj 1616, uppfostrades af Karl Karlsson Gyllenhielm och sändes 1630 till högskolan i Wittenberg, der han blef »rector illustris» s. å. Han nedlade rektoratet d. 19 Jan. 1633 och begaf sig till svenska armén, der han s. å. utnämndes till öfverste för ett livländskt kavalleriregemente och kommendant i Osnabrück, samt blef enligt Gustaf Adolfs yttersta vilja »postulerad administratör» af stiftet Osnabrück, 1634. 1637 adlades V. och erhöll då i donation Vibyholms kungsgård i Södermanland och Saaris gods i Finland. Han deltog med sitt regemente bl. a. i slaget vid Nördlingen 1634, men nödgades efter Johan Banérs död 1641 i anledning af någon misshällighet med sina officerare taga afsked ur krigstjensten, hvarpå han bosatte sig i Osnabrück. Drottning Kristina upphöjde V. 1646 till grefve med Vasaborg (se d. o.) såsom grefskap och utnämnde honom till riksråd. Hennes förtroende vann han dock ej. »Man kan icke», sade hon, »uti vigtiga värf använda den, som har svårt att tiga.» I Westfaliska freden måste V. afstå stiftet Osnabrück, dock mot betydligt vederlag, och han erhöll dessutom af drottningen amtet och staden Wilshausen. Efter Gyllenhielms död sökte han det lediga riksamiralsämbetet, men fick afslag, hvarpå han, förtretad öfver denna motgång, 1652 för alltid lemnade Sverige. V. dog i Wilshausen d. 25 Okt. 1653 och ligger begrafven i Riddarholmskyrkan. Han beskrifves såsom en man med vackert yttre, liflig uppfattning samt redligt och oförskräckt sinnelag, men dessa goda egenskaper skämdes genom hetsighet samt pratsjuka och högfärd. Han var gift med grefvinnan Anna Sofia af Wied-Runkel (d. 1694). A. B. B.
2. Vasaborg, Anton Adolf, grefve af, den föregåendes sonson, född i Wilshausen d. 22 Febr. 1689, uppföddes i fattigdom, sedan fadern genom Karl XI:s reduktion förlorat amtet Wilshausen. År 1710 ingick V. i preussisk tjenst och gjorde som fänrik 1711 ett fälttåg i Piemont. Den preussiska tjensten lemnade han 1715 såsom kapten, blef 1716 ryttmästare vid Vestgöta kavalleri och bevistade norska fälttåget till dess slut. Han befordrades 1719 till major och 1739 till öfverstelöjtnant vid Södermanlands regemente. V. anförde regementet i ryska kriget, tilldess han blef tillfångatagen i slaget vid Villmanstrand, d. 23 Aug. 1741, och förd till Petersburg. Man beskyller honom för att under slaget mot öfverbefälhafvarens order hafva ryckt för långt fram, så att svenska artilleriet gjordes onyttigt. Då sedermera Dalregementet utan order skyndade V. till hjelp, bröts svenska linien på högra flygeln, hvilket blef en bidragande orsak till slagets förlust. Af kejsarinnan Elisabet begåfvades han med den värja, som hon sjelf burit på revolutionsdagen, då hon bemäktigade sig den ryska tronen. V. blef öfverste för Skaraborgs regemente 1744 och generalmajor i armén s. å. Död på Kungslena i Vestergötland d. 10 Maj 1748. -- Med hans broder Georg Maurits, död på gården Hundlosen i Oldenburg d. 14 Jan. 1754, utgick ätten V. på svärdssidan. Den sista af ätten var hans syster Henrietta Polyxena, f. 1696, hvilken lefde i yttersta misère i Westfalen, blind och sjuklig, då Gustaf III 1776 förärade henne en gåfva af 500 dukater och gaf henne löfte om en lifstidspension. Hon afled på Hundlosen d. 30 Okt. 1777. A. B. B.