Vätesuperoxid

Vätesuperoxid, kem., en förening af väte och syre, H₂O₂, upptäckt 1818 af Thénard, uppstår till ringa mängd vid många ämnens syrsättning i fuktig luft. Den framställes af barium-superoxid, som erhålles, om man vid passande temperatur upphettar bariumoxid i luft. Bariumsuperoxiden inröres i utspädd svafvelsyra, till dess syran blir i det närmaste neutraliserad. Vätskan afhälles från olöst bariumsulfat och afdunstas i luftförtunnadt rum. Vätesuperoxiden återstår då i form af en sirapstjock, färglös vätska, som mycket lätt sönderdelas i vatten och syre, hvilket dervid verkar starkt oxiderande. Till följd deraf frambringar vätesuperoxiden hvita fläckar och blåsor på huden, bleker färgämnen, oxiderar svafvelmetaller till sulfat o. s. v. Åtskilliga ämnen, som innehålla löst bundet syre, t. ex. silfveroxid, öfvermangansyra, gifva med vätesuperoxid vatten, syrgas och silfver eller lägre oxider af mangan. Vätesuperoxid är, äfven i utspädt tillstånd, ett utmärkt och ofarligt antiseptiskt medel, hvars allmänna användning dock inskränkes genom den lätthet, med hvilken den t. o. m. frivilligt sönderdelas. I industrien har vätesuperoxid på de senare åren fått en betydande användning till blekning af fjäder, ull o. dyl. Den nyttjas äfven vid renovering af taflor, hvilka under tidernas lopp blifvit mörka derigenom att i deras blyhaltiga färger uppstått svafvelbly. Tvättas taflorna med vätesuperoxid, oxideras svafvelblyet, och färgtonen blir derigenom ljusare. Äfven kan man använda vätesuperoxid för att göra mörkt hår blondt. Numera finnes i handeln ungefär 3-procentig vätesuperoxid, P. T. C.