Vattenfall, det ställe, der rinnande vatten störtar sig utför en mer eller mindre brant afsats i flodbädden. Vattenfall äro i synnerhet karakteristiska för öfre loppet af de från högberg upprinnande strömmarna. I Alperna t. ex. finnas flere hundra vattenfall, der bergströmmarna kasta sig utför bergväggarna och väcka beundran hufvudsakligen för fallhöjdens skull. Men äfven i en flods mellersta lopp, stundom äfven i dess nedre, när detta i sin regelbundna lutning afbrytes af en bergafeats, som floden ej kan kringgå, förekomma fall, och dessa imponera då hufvudsakligen genom sin väldiga vattenmassa, som skummande och dånande störtar i djupet nedanför. Det finnes såväl naturliga vattenfall som med afsigt åstadkomna, antingen för skönhetens skull (vanligen kallade kaskader, i parker) eller för nyttans, för att lemna drifkraft för industrien. Lägre, tätt på hvarandra följande fall plägar man kalla katarakter (t. ex. Nilens katarakter), ehuru dermed betecknas äfven stora lodräta fall. Till vattenfall i vidsträckt mening höra äfven forsar, der vattnet, till följd af en starkare lutning eller sammanträngning af flodbädden eller en plötslig tillströmning af stora vattenmassor, rör sig med påskyndad hastighet, så att flodfarten mer eller mindre hindras eller helt och hållet afbrytes. (Namnet »fors» användes dock äfven om de största vattenfall, t. ex. Tännforsen.) De vackraste och mest storartade naturliga vattenfallen förekomma i Amerika samt i Alperna och på den Skandinaviska halfön. Bland mera märkliga må här anföras i Nord-Amerika: de fem Missourifallen ofvanför Fort Benton (af saminanlagdt 50 m. höjd på 18 km. längd), Mohawks fall vid Cohoes (af hvilka ett, fullt lodrätt, är 25 m.) och Trenton-fallen (110 m.) i Mohawks biflod West Canada i staten New York, Niagarafallen (50 m.), kanske de mest besökta och beundrade af alla; i Syd-Amerika: det 120 m. höga fall, som Rio Anambio bildar nära vulkanen Puracé, samt Salto de Tequendama (146 m.) i Rio Bogotá, båda i Columbia, Iguasu's fall ofvanför föreningen med Paraná (ett trettiotal fall, af hvilka det högsta är minst 50 m.); i Afrika: Victoriafallet i Sambesi (öfver 100 m.): i Europa: vattenfallet i Cirque de Gavarnie (422 m.) i Pyrenéerna, Velinos fall vid Terni i Italien (sammanlagdt omkr. 200 m.), Rhenfallet vid Schaffhausen (23 m.), Staubbach i Lauterbrunnendalen (287 m.) samt de mindre höga, men på grund af sin större vattenmängd mera imponerande Reichenbachfallet (90 m.) och Handeckfallet (73 m.) i Haslidalen, Toce- l. Tosafallet (165 m.) i ital. prov. Novara, Krimlfallen (af sammanlagdt 1,400 m., det öfversta ensamt bildande en 220 m. hög lodrät vattenpelare) samt Schwarzbachfallet (95 m.) vid Golling, båda i Salzburg. Europas vildaste, till vattenmängden största och efter mångas åsigt äfven ståtligaste vattenfall är Njommelsaska i Lule elf (80 m. fall på 3 km. längd, deraf 30 m. på sjelfva hufvudfallet). Andra större vattenfall i Sverige äro Fällforsen i Ume elf, Tännforsen (omkr. 26 m.) i Indalselfvens källflod, Laforsen (24 m., deraf 7,7 m. lodrätt) i Ljusnan, Njupeskärsfallet i Vestra Dalelfven, Elfkarlebyfallet (16,5 m. på 150 m. längd) i nedre Dalelfven samt Trollhättefallen i Göta elf (se Trollhättan). Norges största och mest bekanta vattenfall äro Vettisfossen i Jotunheimen (260 m.), Rjukanfossen (245 m.) i Maanelfven, Skjaeggedalsfossen (156 m.) och Vöringsfossen (145 m.) i Hardanger. Finlands största vattenfall är Imatra i Vuoksen (omkr. 30 m., deraf 10 m. lodrätt). Såsom drifkraft for industriella verk och på senare tid särskildt tagna i anspråk för elektriska kraftmaskiner och för åstadkommande af elektrisk belysning, hvarvid kraftöfverföring på längre afstånd visat sig utförbar, hafva vattenfallen stor betydelse, särskildt för de land, som sakna naturligt bränsle (jfr Vattenkraft).
Nordisk familjebok · första upplagan
Vattenfall
Ämne: Allmän geologi och bergartsbegrepp · Mineral, bergarter och geologi
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 373–375 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗