Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Vattenkonst

Ämne: Mekanik och maskiner · Fysik, mekanik och instrument

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 378–379 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Vattenkonst. 1. Benämning på sådana inrättningar, medelst hvilka man till ögonfägnad tvingar vatten att rinna eller stiga (»spela», »springa») strålvis i allahanda figurer; springbrunn, fontän; med konst anordnadt vattenfall i en park, kaskad. Fontänernas anordning och utstyrsel kunna naturligtvis vexla i det oändliga: bassänger, skålar, brunnshus m. m. med eller utan figurframställningar (delfiner, svanar, fabeldjur, mytologiska gestalter, genrefigurer o. s. v.). De hafva också, i sin rikare form, alltid varit en tacksam uppgift för såväl ingeniörers och arkitekters som bildhuggares skapareförmåga. Verldsberömda äro bl. a. vattenkonsterna i Versailles' park. Den förnämsta anläggningen af detta slag i Sverige är vattenkonsten å Drottningholm. -- 2. Grufv. För vattnets uppumpning ur grufvor fordras gifvetvis kraft, större eller mindre alltefter grufvornas djup och vattentillopp. Vid mindre grufförsök använder man handkraft eller hästkraft, vid större och vattenrikare grufvor mekanisk kraft. Innan ångans användning såsom drifkraft kommit i mera allmänt bruk i Sverige, måste man ofta leda den för pumpningen i grufvorna erforderliga kraften från ganska aflägse belägna vattenfall. Detta skedde och sker oftast ännu medelst s. k. »konstledningar» eller »konster» (vattenkonster). Dessa inrättningar bestå af en rad vertikala, i marken fästa stolpar, från hvilka utgå horisontala armar, vanligen af jern (vickarmar), upphängda på och rörliga kring ståltappar. Hvarje stolpe med sina armar bildar ungefärligen ett kors. Ändarna af armarna på de olika stolparna äro med hvarandra förenade medelst lätta stänger, på lämpligt sätt anbringade, så att brytning undvikes. Derigenom uppstår ett system af två parallella rader horisontala stänger. Den ena änden af detta system är förenad med vefvarna till ett vattenhjul eller någon annan motor, och den andra änden vid gruföppningen, medelst vinkelbrott, med starka stänger, hvilka nedgå i grufvan parallelt med pumparna (se Sättning), och på hvilka pumpstängerna äro fästa med armar. När vattenhjulet går rundt, få konststängerna i dagen en fram- och återgående rörelse och stängerna i grufvan en upp- och nedgående, hvarigenom pumpningen eger rum. Det gifves naturligtvis flere sätt att konstruera vickarmarna samt att upphänga dessa och stängerna, likasom det ock gifves konster med blott en stångrad, detta dock endast på kortare håll. För att ändra riktningen i horisontalplanet af en konstledning eller för att leda kraften i flere grenar användas s. k. »vändbrott» eller »vändstolar», som bestå af en horisontalt kring en stark, på toppen vridbar, vertikal stolpe fäst ring. Genom att fasthaka konststänger på olika punkter af ringens periferi ändrar man riktningen af draget. För ändring af draget från horisontalt till mer eller mindre stupande användes s. k. vinkelbrott, som består af tvänne, i lämplig vinkel mot hvarandra ställda armar, rörliga kring en horisontal axel. En dylik vinkel fästes med sin ena arm vid den horisontala konststången, och från den andra nedgår den vertikala. Naturligtvis finnas många olika sätt för konstledningarnas anordnande. Konstledningar, som äro tusentals fot långa, äro i Sverige f. n. icke ovanliga; men då i våra dagar sätten för krafts öfverförande medelst elektricitet varda alltmer utvecklade, torde snart de gamla pittoreska, gnisslande konstledningarnas tid vara ute. 2. Th. N-m.