Velociped (Fr. vélocipède, af Lat. velox, snabb, och pes, fot), en såsom fortskaffningsmedel använd tramphjul-maskin, som hålles i rörelse genom den derå ridandes egen muskelkraft. Velocipeden består vanligen af två i samma vertikala plan ställda hjul, förenade genom ett ihåligt rör, som uppbär en på en fjäder hvilande sadel för ryttaren. Denne trampar på »pedaler», ett slags trampor, som sätta drifhjulet i rörelse, och samtidigt styr han velocipeden med en särskild styrstång. -- Fröet till den moderna velocipeden låg antagligen i den af fransmannen de Sivrac i Paris 1790 gjorda uppfinningen célérifère (»snabbförare»). Denna bestod af två efter hvarandra ställda trähjul, förenade medelst ett trästycke (i form af en häst eller ett lejon), öfver hvilket man satt grensle och gaf fart med sparkar i marken. Redskapet fick snart det nya namnet vélocifère och utgjorde under Direktoriet Paris-sprättarnas förtjusning. Denna ytterligt stela och opraktiska inrättning förbättrades 1817 af den badiske baronen K. von Drais, dressinens uppfinnare, som å sin »sparkvagn» gjorde framhjulet styrbart och förenade hjulen genom en träbom, å hvilken fanns en sadel. »Draisiennen» vardt mycket omtyckt i Tyskland, Frankrike, England och Amerika. Den fick i England 1818 en smäcker jernkonstruktion och namnet hobby-horse (»käpphäst»), men föll efter 1820 i glömska. Derefter dröjde det trettiofem år, innan den moderna velocipedens princip påfanns. Vid reparationen af en gammal draisienne fann fransmannen Michaux, att man borde kunna bibehålla jämnvigten och frambringa hastighet, utan att fötterna vidrörde marken, nämligen genom att flytta drifkraftens anbringningspunkt direkt på styrhjulet och förse detta med vefarmar samt pedaler, som kringvredos med fötterna. (Förut hade man sökt nå samma mål medelst ett virrvarr af häfstänger och drifhjul, genom hvilkas ömsesidiga friktion drifkraften dock neutraliserades.) Efter fleråriga experiment fick Michaux sin velociped duglig och erkänd, så att velociped-sporten 1865 räknade många idkare. Genom verldsexpositionen 1867 spreds dess rykte vida, och s. å. infördes den i Sverige (den första derst. tillverkade velocipeden var utställd i Stockholm 1869). Velocipederna gjordes i början af trä. Förbättringar vidtogos snart af engelsmän och amerikaner: trähjulen försågos med kautsjukringar, drifhjulet gjordes allt större och bakhjulet allt mindre, jern och stål ersatte träet, kul-lager anbragtes för minskande af delarnas friktion, och ståltrådsekrarna till hjulen infördes. Engelsmännen gåfvo velocipeden namnet bicycle [bä'jsikel], bicykel, »tvåhjuling», hvaremot enämningen »velociped» innefattar äfven tricykeln, »trehjulingen». Hjulsportens idkare kallas numera vanligen »cyklister», och i dagligt tal kalla, de sjelfva sitt redskap helt enkelt »maskin». I Sverige var velocipedåkningen på modet 1869--71 och har sedan midten af 1880-talet återupplifvats i sportens form. För dess främjande verka nitiskt bl. a. Stockholms velocipedförening (stift. hösten 1884) och Svenskt hjulförbund (st. 1890).
Ehuru till utseendet enkel, är velocipeden ett ganska dyrt redskap och består i sjelfva verket af minst 150 olika delar, ja de mera dyrbara och komplicerade af ända till 300 delar. Variationer i konstruktionen aflösa hvarandra hastigt. Här må tagas i betraktande åtskilliga vigtigare delar hos t. ex. en velociped af 1886 års modell (fig. 1). Å denna eleganta maskin,
Fig. 1.
välkänd genom den betydande skilnaden i storlek mellan de bägge hjulen, äro ekrarna af jern eller ståltråd. Ändamålsenligast äro de s. k. tangent-ekrarna, hvilka ej stå vinkelrätt mot nafvet, utan tangera detta. Hjullöten bildar en utåt konkav skena, i hvilken är inpassad den s. k. gummiringen (af röd eller grå kautsjuk). Gummiringen bör vara elastisk och derför gerna ihålig. (Om pnevmatiska ringar se nedan.) Vefvarna äro släta stålstycken, fästa vid hjulaxeln. Pedalerna, de delar, på hvilka drifkraften omedelbart verkar, äro genom vefvarna förenade med hjulaxeln. Velocipedens vigtigaste konstruktionsdel utgöres af lagren, genom hvilka drifhjulet förenas med den öfriga maskinen. Lagret består af en stålcylinder, fäst vid axeln och gaffeln samt vanligen med mellanrummet till axeln fyldt med små kulor af stål, till minskande af friktionen. Gaffeln består af två upprättstående rör, mellan hvilka drifhjulet löper, och hvilka straxt ofvanför detsamma förenas samt bilda hufvudet. Genom detta, som innehåller styrstiftet, öfverföres den på styrstången verkande rörelsen till hjulet, hvilket så kan vridas i önskad riktning. Till styrinrättningen höra vidare styrstången och handtagen. Genom en på styrstången fäst häfstång regleras bromsen, afsedd att vid behof hejda maskinens rörelse. Bakstammen, ett svängdt stålrör, sammanbinder hjulen och uppbär ryttaren. Den fortsättes framtill af en tunn stålplatta, halsen, hvars främre kant bildar styrstiftet. På bakstammens öfre del sitter fjädern, hvilken bespar ryttaren obehaget af skakning på dåliga vägar, och öfver fjädern sadeln, en böjd, läderklädd plåt. På bakstammen fästes ett fotsteg för uppstigning i sadeln. Nedtill slutar bakstammen i en gaffel, i hvilken det lilla hjulets axel är fastskrufvad.
En nyare konstruktion af tvåhjulingar är säkerhetsmaskinen (Eng» safety bicycle), som genom sina utmärkta egenskaper redan hunnit att väsentligen uttränga den äldre velocipeden, äfven på kapplöpningsbanan. Firman Hillman, Herbert & Cooper uppfann 1885 den framhjulsdrifna säkerhetsmaskinen (kangaroo, »känguru»), som brukades i knappast 3 år och måste vika för den af F. K. Starley samtidigt uppfunna bakhjulsdrifna säkerhetsmaskinen (rover; fig 2). Säkerhetsmaskinen har ett ganska lågt drifhjul och ett dermed nära jämnstort andra hjul.
Fig. 2.
Kännetecknande är ock, att pedalerna icke äro fästa vid drifhjulets axel, utan verka endast medelbart på denna. När det främre hjulet användes till drifhjul, räcka nämligen gaffeländarna halfvägs nedom hjulaxeln och sluta med kullager, i hvilka rör sig en axel, på hvardera insidan försedd med ett kugghjul och på den yttre med pedalvefvar. Kring kugghjulen äro spända kedjor med länkar, som äro afpassade efter kuggarna, och dessa kedjor öfverföra drifkraften från pedalerna till andra, smärre kugghjul, som äro anbragta i drifhjulsaxelns ändar. Utvexlingen kan »giras», d. v. s. genom ombyte af kugghjul förändras till olika hastigheter. Numera brukas det bakre hjulet till drifhjul, med sadeln derofvan, och pedalinrättningen är då anbragt på en ställning nedtill mellan fram- och bakgafflarna, hvilka förenas af rör och med dessa bilda en vanligen femsidig figur l. »ram» (äfven fyrkantsramar och korsbyggda velocipeder nyttjas). Säkerhetsmaskinen har vidare en kraftig broms samt två från gaffeln framskjutande fotstöd att begagna i utförsbackar. Till följd af hjulens låghet är det lätt att sitta upp och af i god fart, och risken vid begagnandet är så godt som ingen. En vigtig förbättring betecknar den 1889 uppfunna pnevmatiska gummiringen till hjulen, i hvilkens rymliga hålighet luft inpumpas. Den minskar icke blott vigten, utan äfven stötarna, i det den ledigt öfverglider vägens gropar och stenar. Hos den amerikanska »stjernvelocipeden» tjenstgör lilla hjulet såsom styrhjul och går främst; bakhjulet är högt, och trampningen sker medelst långa, upprättstående häfstänger, hvilka genom en spärr sätta hjulet i rörelse. Foten behöfver derför ej följa vefven rundt om, utan endast då och då gifva ny impuls. »Tandem»-velocipeden (den tvåhjuliga) rides af två ryttare, den ene framför den andre, och består endast af två drifhjul förenade af en ram, som liknar den bakdrifna säkerhetsmaskinens, men har så långt afstånd mellan hjulen, att 2 sadlar för ryttarna kunna anbringas. På bicykel tillryggalägger en van ryttare utan svårighet 30 km. i timmen, och på kortare kapplöpningssträckor kan hastigheten uppdrifvas till snälltågsfart. -- Trehjulingen (tricykeln), hvilken uppfanns 1876, har två stora drifhjul och ett litet styrhjul, sammanbundna genom en af stålrör förfärdigad ställning. Pedalerna stå i samband med tandhjul, som genom kedjor äro förenade med drifhjulsaxelns tandhjul. Styrhjulet har sin plats bakom, framom eller på sidan om drifhjulen, och en massa olika konstruktioner äro tillämpade. »Manuped» (af Lat. manus, hand, och pes, fot) är en tricykel, som drifves äfven (eller uteslutande) med tillhjelp af händerna; den styres, egendomligt nog, af bakhjul, som stå i förbindelse med den åkandes rörliga ryggstöd och röras alltefter öfverkroppens sidovridningar (»invalidvelociped»). Trehjulingen går nästan lika snabbt som bicykeln och är beqväm för damer samt lämpar sig äfven till kringforsling af varor. Transporttrehjulingen, med en stor låda mellan hjulen, brukas i utlandet mycket af postverket och affärsmän. Af ringa praktiskt värde är deremot monocykeln (enhjulingen), egentligen afsedd för utförande af konststycken. -- I Sverige finnas två velocipedfabriker, bägge i Stockholm.
För personer, som icke lida af hjertfel eller organisk sjuklighet i respirationsorganen, är velocipedåkning ett godt helsomedel, lämpligt i synnerhet såsom korrektiv mot vekligt och stillar sittande lefnadssätt samt mot nervositet. En fördel med denna gymnastik är, att den alltid företages i fria luften och att vid hvarje omsvängning af hjulet luftvexling eger rum. Icke blott benen tagas i anspråk, utan äfven öfverkroppens muskler arbeta för att kroppen må hållas i jämnvigt och svårigheter i terrängen öfvervinnas. Armarna äro i ständig verksamhet. Respirationen liksom blodomloppet främjas kraftigt och transpirationen måttligt, hvarjämte inelfvornas rörelse upplifvas derigenom att öfverbenen måste dragas högt upp. Dessutom uppöfvas iakttagelseförmågan och sjelftilliten genom denna sport. -- I många lands arméer har man i inrättat kårer af cyklister, som företrädesvis skola sköta kurirtjenst (velocipedordonnanser). Jfr L. Baudry de Saunier: »Le cyclisme théorique et pratique» (1892).
