Vendée-krigen

Vendée-krigen [vansde-] kallas de inbördes strider, som under den stora franska revolutionen rasade i departementen Vendée, Deux-Sèvres, Loire-inférieure och Maine-et-Loire (d. v. s. i de gamla landskapen Poitou, Anjou och södra Bretagne). Bönderna i dessa på städer fattiga trakter voro vid revolutionens utbrott helt och hållet oberörda af de moderna idéströmningarna. Mellan dem och deras adliga husbönder rådde ett godt förhållande, emedan de senare ej blifvit en hofadel, utan egnat sig åt vården af sina gods och sina underhafvande. Ett ännu större inflytande utöfvade på bönderna deras prester. Adelns och presterskapets missnöje med revolutionen spred sig derför der äfven till allmogen, och i synnerhet blef detta fallet, då Konstituerande nationalförsamlingen 1790 ombildade kyrkoförfattningen och till följd deraf de »edvägrande» presterna började förföljas. Ludvig XVI:s afrättning (Jan. 1793) ökade förbittringen, och slutligen utbröt med anledning af en af Nationalkonventet anbefalld tvångsutskrifning d. 10 Mars 1793 en våldsam folkresning i de s. om Loire belägna delarna af de nämnda departementen. De republikanske ämbetsmännen mördades. Under ledning af adelsmän, edvägrande prester eller ur deras egna led utgångna anförare och gynnade af landets naturliga beskaffenhet, besegrade bönderna regeringstrupperna. Emedan de första större framgångarna vunnos i Vendée, fick hela upproret sitt namn efter detta departement, och oberoende af hemvist kallades samtliga de upproriske i denna trakt »vendéer» (vendéens). Mot dessa utsändes då 3 arméer, två i kusttrakten under Boulard och Canclaux och den tredje i det inre landet under Biron, som blef högste befälhafvare (April 1793). Den 29 Juni lyckades Canclaux tillbakaslå ett anfall, som de upproriske med samlad styrka försökte mot Nantes under Cathelineau (se denne); men Biron förlamades genom den parisiska anarkiens inflytande, i det disciplinen i hans här alldeles tillintetgjordes af dennas agenter (t. ex. regeringskommissarien Ronsin) och den jakobinska pöbel, som demagogen och bryggaren Santerre tillförde honom från Paris under namn af »frivilliga». Välfärdsutskottet, hvari Robespierre då blef allrådande, gaf emellertid Biron skulden för motgångarna och ersatte honom (Juli s. å.) med en af septembermördarna, guldsmeden Ros-signol, hvilken med glädje åtog sig att bringa till verkställighet ett d. 1 Aug. s. å. af konventet utfärdadt barbariskt påbud om de upproriska områdenas fullständiga ödeläggande. Men förmågan svarade ej mot viljan. Genom Rossignols oduglighet misslyckades (Sept. s. å.) helt och hållet den storartade anfallsplan, hvarigenom förstörelseverket skulle möjliggöras, och under den nye öfverbefälhafvaren d'Elbée (se denne) värnade »vendéerna» sitt land och sitt oberoende. Rossignol fick då lemna befälet åt Léchelle, som visserligen äfven var militäriskt oförmögen, men gaf sina kraftiga underbefälhafvare Kléber, Marceau (se denne) och dantonisten Westermann fria händer, och derigenom besegrades d'Elbée d. 19 Okt. s. å. vid Cholet. Léchelles dåliga anstalter beredde emellertid den slagna armén tillfälle att rädda sig till högra stranden af Loire, och understödd af Bretagnes chouaner (se d. o.) gjorde sig den nye vendéeske öfverbefälhafvaren La Rochejaquelein (se denne) till herre öfver de der belägna delarna af departementen Loire-inférieure och Maine-et-Loire. Visserligen omintetgjordes hans försök att medelst en djerf marsch tvärt igenom Bretagne till Granville träda i förbindelse med en engelsk flotta, men på återtåget besegrade han (vid Dol) Rossignol, som efter Léchelles död återfått öfverbefälet. Då fick äntligen Kossignol lemna plats för Maceau, och i Dec. s. å. lyckades denne att med biträde af Kléber och Westermann alldeles spränga La Rochejaqueleins »kungliga katolska armé» (vid Le Mans och Savenay) och dermed stilla upproret på högra Loirestranden, hvarefter Carrier (se denne) med djurisk grymhet rasade mot fångar, qvinnor och barn. Venster om Loire fortfor emellertid ett guerrillakrig under den dit undkomne La Rachejaquelein och Charette de la Contrie (se denne). Då ditsändes general Turreau för att bringa till verkställighet ediktet af d. 1 Aug., och under de ohyggligaste våldsgerningar började hans »helveteskolonner» genomströfva det olyckliga landet. Detta kom den redan halfsläckta upprorslågan att åter blossa upp. Visserligen stupade La Rochejaquelein i början af år 1794, men Charette och en skogvaktare Stofflet höllo fullständigt Turreaus 70,000 man starka här i schack. Derigenom började omsider de republikanska myndigheterna komma till insigt om att det barbariska krigföringssättet ej ledde till målet. Turreau återkallades i Maj 1794. De följande generalerna, Vimieux, Dumas och Canclaux, sökte vinna befolkningen genom mildhet, och efter Robespierres fall genomdref Carnot ett konventsbeslut, som erbjöd amnesti mot nedläggandet af vapnen. Följden deraf blef, att Charette d. 18 Febr. 1795 lät förmå sig att i La Jaunais med Canclaux afsluta ett fredsfördrag, och sedan äfven Stofflet d. 2 Maj s. å. biträdt detsamma och Hoche (se denne) derjämte förmått chouanerna till underkastelse, tycktes upproret fullständigt stilladt. Då chouanerna kort derefter åter rest sig, förleddes emellertid Charette genom emigranternas stämplingar och ett landstigningsförsök af en på engelska skepp öfverförd emigranthär vid Quiberon (i Bretagne) att å nyo gripa till vapen (Juni 1795), men i förhoppning att grefven af Artois sjelf skulle infinna sig i Vendée understödde han ej expeditionen mot Quiberon, som tillintetgjordes af Hoche (Juli s. å.). Då grefven af Artois fegt återvände till England, utan att hafva tagit befälet i Vendée, skingrades till största delen vendéerna, som vid ryktet om prinsens ankomst till ett antal af 15,000 man samlats under Charettes fanor. Med en handfull trogna sökte han dock fortsätta kampen; men ehuru äfven Stofflet i Jan. 1796 å nyo reste sig, kunde han ej uträtta något mot Hoche, som i Sept. 1795 fått öfverbefälet äfven i Vendée samt genom klokhet och kraft småningom återställde lugnet och ordningen i det olyckliga landet. Slutligen blef Stofflet d. 24 Febr. 1796 tillfångatagen och skjuten, och i Mars s. å. drabbade samma öde Charette. Dermed kunna vendéekrigen i hufvudsak anses afslutade; fullständigt blefvo de det 1800, då Bonaparte genom religionsfrihetens betryggande och löfte om amnesti i förening med några kraftiga mått och steg förmådde de sista insurgentskarorna att underkasta sig. Under »hundra dagarna» (1815) utbröt åter en rojalistisk resning i Vendée, men blef genast stillad. Ett försök att efter 1830 års revolution åstadkomma en dylik resning till förmån för Karl X:s hus qväfdes i lindan. S. B.