Verlden

Verlden, i vidsträcktaste mening sammanfattningen af allt varande, af allt, som finnes (Grek. kosmos, Lat. universum, det förra beteckning för verldsalltet såsom ett ordnadt helt; se Verldssystem). I denna vidsträcktaste mening fattade de gamle grekiske filosoferna ordet och detta har sedan varit samt är ännu fallet med panteistiska och materialistiska skolor och åskådningar af olika slag. Enligt Nya testamentet och den kristna åskådningen är »verlden» i vidsträckt mening allt utom Gud, d. v. s. sammanfattningen af allt, som Gud har skapat. I denna mening förekommer ordet (kosmos) redan i de gammaltestamentliga apokryferna Vishetens bok och 2:dra Makkabéerboken. I Gamla testamentets öfriga apokryfer finnes lika litet som i dess kanoniska böcker någon enhetlig beteckning för Guds skapelse, utan såsom beteckning för verlden i denna vidsträcktare mening begagnas der uttrycket »himmelen och jorden» eller »himmel och jord». Utom i denna vidsträcktare mening begagnar Nya test. ordet »verlden» äfven i en inskränktare mening, liktydigt med »jorden», hvilken användning ordet ofta har också i det allmänna språkbruket, såsom då man t. ex. talar om de olika verldsdelarna (Europa, Asien o. s. v.). Men i Nya test. har uttrycket »verlden» dessutom en etisk betydelse, beroende derpå att ur nytestamentlig synpunkt verlden behöfde frälsas, emedan den var en i synd fallen verld. Denna synpunkt gör sig for Nya testamentets åskådning så starkt gällande, att der ofta begagnas uttryck, som kunna innebära, att hela verlden såsom sådan är ett mot Gud fientligt rike, såsom t. ex. när djefvulen kallas »verldens furste» (Grek. ho tou kosmou archon, Lat. princeps mundi, Joh. 14: 30; 16: 11), eller när det heter: »hela verlden (Grek. kosmos, Lat. mundus) är i det ondas våld» (1 Joh. 5: 19). Denna uppfattning var grunden till den sjukliga medeltidsasketismen och i väsentlig mån till hela munkväsendet. Att dessa och dylika bibelställen icke åsyfta den skapade verlden eller jorden såsom sådan, visa emellertid andra yttranden, t. ex.: »jorden (Grek. he ge, Lat. terra) är Herrens och allt hvad derpå är» (1 Kor. 10: 26) eller: »intet (nämligen af det som jorden bär el. frambringar) är i sig sjelf orent» (Rom. 14: 14). Derför måste man antaga, att uttrycket »verlden» i etisk mening syftar på den onda viljans makt och välde i verlden, såsom också den nu gällande katekesen förklarar: »Med verlden förstås de oomvända menniskorna samt deras onda väsende och förargliga lefverne». -- Någon gång är också ordet »verlden» i Nya test. en öfversättning af Grek. aion, Lat. sceculum, men då i betydelsen verldsålder eller tillvaro, »denna verlden» i motsats mot »den kommande verlden» (se t. ex. Matt. 12: 32), samt äfven i betydelsen af det i den jordiska tillvaron rådande »verldsväsendet» (Rom. 12: 2). -- Se vidare Eschatologi, Kosmologi, Mytologi, Skapelse. J. P.