Veronese

Veronese, Paolo, italiensk målare af den venezianska skolan, f. i Verona 1528, d. i Venezia 1588, hette egentligen Paolo Caliari och var son till bildhuggaren Gabriele C. Hans lärare var Antonio Badile, med hvars dotter han omkr. 1566 gifte sig. Derjämte påverkades han af öfriga äldre veronesiska mästare (Cavazzola och Brusasorci) så starkt, att han före beröringen med venezianerna har fullständigt veronesiskt lokaltycke i sin konst, hvilket visar sig i en mera kylig, dämpad färgharmoni. Dit höra hans ungdomsarbeten, madonnor i Veronas pinakotek, på duk flyttade fresker från Casa Contarini (omkr. 1550), väggbilder från Villa Soranza (1551, nu spridda i Nord-Italien och England) samt fresker i Villa Fanzola vid Castelfranco. Dermed växte hans rykte så, att han 1555 kallades till Venezia för att måla sakristians tak i kyrkan S. Sebastiano. Han målade der Madonnans kröning jämte de 4 evangelisterna och derefter i kyrkans skepp Ester inför Ahasverus, Esters kröning och Mardochais triumf, mäktiga bilder i glödande och dock milda färger, omgifna af svicklar, målade grått i grått (1556). År 1557 torde han hafva utfört taflan på högaltaret, Madonnan med fyra helgon och två martyrer. Derefter följde freskerna å kyrkans innanväggar, S. Sebastians martyrium i två afdelningar, de sigtande skyttarna i den ena, martyren bunden vid trädstammen i den andra, utmärkta för originalitet och klarhet i anordningen. Sedan utfördes under 1559 och 1560 de storartade orgelbilderna, Marias kyrktagning på dörrarnas yttersidor, innantill Undret i Betesdas dam och på räckverket Kristi födelse, 1565 freskerna på andra sidan högaltaret, S. Marcellus' och S. Marcellinus' vandring till afrättsplatsen, slutligen 1570 i refektoriet Gästabudet hos farisén Simon (nu i Brera, Milano). I 15 år hade han således gång efter annan kallats till att pryda denna kyrka, som blifvit kallad hans »teatro di gloria», hufvudmonumentet för hans konst, och der han till sist äfven fick sin graf. -- Till V:s älsklingsämnen höra sådana gästabud, som det nyssnämnda, hvilka af honom utbildades till praktfulla skildringar af dåtidens festmåltider i Venezia, inställda inom ramen af härlig renaissancearkitektur, der historiska eller bibliska personligheter sammanfördes med berömda samtida i storartade lag. Sådana äro: främst den väldiga skildringen af Bröllopet i Kana (1561, målad för S. Giorgio maggiore, nu i Louvre i Paris), med Karl V, Frans I, sultan Soliman, drottning Maria i England, Vittoria Colonna o. a. vid bordet jämte Kristus och hans moder, under det att V. sjelf med Tizian, Tintoretto och Bassano m. fl. göra musik i midten af taflan, vidare det något mindre Gästabudet hos farisén (måladt 1575 för Servit-klostret i Venezia, nu i Louvre), Gästabudet hos Levi (i Venezias akademi), Gregorius den stores gästabud (i Monte Berico nära Vicenza, nästan förstördt under kriget 1848), Simons gästabud (i Turins galleri) samt Bröllopet i Kana och Kristus i Emmaus (bägge i Dresdens galleri). Af öfriga kyrkobilder märkas: S. Katarinas förmälning (i hennes kyrka i Venezia), S. Justinas martyrium (i hennes kyrka i Padua) och S. Georgs martyrium (i hans kyrka i Verona, de bägge sista omkr. 1568). Sådana taflor finnas äfven i gallerier, såsom Kristi dop (ofullb., i Pal.' Borghese, Rom), Heliga tre konungar (i Dresden, Wien, Milano), sante conversazioni, sammanställningar af helgon till existensbilder (i Venezias akademi, Louvre i Paris, Brera i Milano) o. s. v. Till hans bästa profana bilder höra Darius' familj (i Londons National gallery), Europas bortförande (Capitolium i Rom) och Jupiter (i Louvre). Likaså har han äfven målat porträtt, såsom af Marcantonio Barbaro (i Wien), af Daniele Barbaro (i Dresden), en krigare (i Verona) samt qvinnoporträtt (i Rom, Paris och Genua). -- Men sin förnämsta styrka hade V. på det dekorativa måleriets område, och det icke blott det kyrkliga, utan äfven det profana. Han hade i sin ungdom börjat att dekorera villor i sin hemtrakt; han fortfor dermed under sin mera framskridna ålder, och han biträddes dervid af en kamrat, som han redan förut anlitat, nämligen Battista Zelotti. Så målade han Villa Tiene i närheten af Vicenza (1560--61); men af hans arbeten der äro endast framställningarna ur gamla historien i nedre våningen bibehållna. Mera betydande äro de fresker han utförde i Villa Maser nära Treviso: de visa en smakfull anordning i små rum, med måladt ramverk, omvexlande mytologiska scener i taken, allegoriska figurer (musicerande qvinnor) och fantastiska berglandskap å väggarna samt frisartadt anbragta balustrader, på hvilka förnäma venezianer och venezianskor stödja sig, utförda med en sällsynt djerfhet i uppfattningen och en lysande kolorit samt alltid fulla af lif och skönhet. Senare (efter 1572) utförde V. sina ännu väl bibehållna fresker ur den gamla historien i slottet Magnadole i Trevisos område, hvarest märkas Kleopatras gästabud och en upprepning af Darius' familj. -- Slutligen utförde han äfven i Venezia nya arbeten utom de nämnda. Redan 1556 hade han i Libreria vecchia målat allegoriska figurer, Musik, Geometri, Aritmetik och Fama i ovala takfält. Några år senare började han jämte Tintoretto dekorerandet af Dogepalatset. Hvad han först utförde der i flere salar, förstördes i en eldsvåda 1577. Efter den tiden målade han dock mycket. Så i Sala dell' Anticollegio Europas bortröfvande, en af de härligaste venezianska omdiktningar af antik mytologi till glänsande verklighet, och i taket en al fresco målad bild af Den tronande Venezia; i Sala del Collegio Segraren vid Lepanto, Veniero, af S. Marcus med flere framställd för den nedsväfvande Kristus, dessutom 11 färgade och 6 chiaroscuro-bilder i taket, bland dem åter en tronande Venezia och andra gudinnor; i Sala del Maggior Consiglio på väggen dogen Andrea Contarinis hemkomst från sjösegern vid Chioggia öfver genueserna och Antonio Loredanos försvar af Skutari samt i taket Venezia krönt af äran, en himmelsk ceremoni med allegoriska och historiska grupper i höjden, der moln och arkitektur sammansmälta med hvarandra, åskådad från den nedre balustraden af sköna damer, vakthafvande ryttare och folk, en bild, som genom sin festliga stämning ovilkorligt griper, och som, enligt Woermanns ord, »när allt kommer omkring, måhända är verldens härligaste allegoriska takmålning». -- V. är räknad såsom en af verldens största målare. I hans fullt utvecklade stil återfinner man öfverallt den art af säker, lugn, sammansluten veneziansk framställning, som är känd under namn af »existensmåleri», eller skildringen af harmoniska gestalter i härligaste lifsutveckling, sammanförda i väl afvägda grupper, hvartill kom en fri och storartad tillämpning af den dekorativa principen med fördelning af former och färger efter det gifna rummets fordringar, men utan all stränghet och stelhet. »Det är den venezianska renaissance-kulturens rika, yppiga väsende, som -- innan det för alltid försvinner -- ännu en gång fullt och helt får sitt uttryck i Paolos verk.» C. R. N.