Vestigia terrent, Lat., »spåren (efter förolyckade föregångare) afskräcka», ett ofta anfördt uttryck ur Horatius' epistel I, 1, v. 74, hvarest det hänsyftas på Aesopus' 246:te fabel (om räfven och lejonet).
1. Westin, Fredrik, målare, föddes i Stockholm d. 22 Sept. 1782 och dog derst. d. 13 Maj 1862. Han var son af riksdagsmannen, garfvareåldermannen i Stockholm Johan W. (f. 1722. d. 1786) och halfbroder till riksdagsmannen och garfvareåldermannen derst. Johan W. (f. 1751, vice talman i borgareståndet 1810, 18 och 23, d. 1828). W. åtnjöt redan som ung gosse undervisning i konstakademiens läroverk, der han 1795 erhöll sin första utmärkelse i form af en 3:dje medalj i ornamentskolan. Han genomgick sedermera under L. Pasch och Masreliez de öfriga klasserna samt belönades 1806 med en guldjeton och 1807 med guldmedaljen för behandlingen af de båda årens prisämnen: Admetus och Alceste, Charité romarne, Cornelia och hennes söner samt Marius och schytern. Tvänne sjelf valda ämnen: Herkules' död och Adonis, lofordades högeligen, och när 1807 års medalj öfverlemnades till den 25-årige konstnären, skedde detta med det vitsord att hans talang »ökats i uttryck, kolorit och smak». När han följande året utställt sin Amor skjutande en pil, denna svala, spinkiga och blodfattiga skapelse, som nu finnes i Nationalmuseum, genljöd hans lof äfven på andra sidan Öresund. Hans stil har något visst af Correggio; »samma lätta naivitet och vällust i uttrycket herskar i båda mästarnas arbeten». Samtidigt var han äfven och med framgång verksam som porträttmålare. År 1808 upptogs han bland akademiens agréer, 1812 bland hennes ledamöter. 1815 kallades han till v. professor, och 1816 blef han professor, detta utan att hafva gjort någon utländsk studieresa -- något som väl i början haft sin grund i ekonomiska svårigheter och i de for konststudier ytterst ogynsamma politiska förhållandena både hemma och ute, men hvartill anledningen säkerligen också är att söka i tron på den akademiska undervisningens sjelftillräcklighet och i bristande bildningsbehof hos konstnären sjelf (han kom icke häller efter sin professorsutnämning att någonsin besöka utlandet). Den långa banan af ära och erkännande nådde sin höjdpunkt, då konstnären 1828, efter medaljgravören Grandel, utsågs till akademiens direktör, en befattning, som han bibehöll till 1840. År 1843 utnämndes han till hofintendent. W. utvecklade under hela denna tid en oförtruten verksamhet. Redan år 1800 hade han som elev börjat att taga del i de akademiska utställningarna, till en början med porträtt af anhöriga, sedermera med akademiska prisämnen, och han var länge, nästan ända till 1853, en af de flitigaste utställarna. I en oöfverskådlig räcka följde på hvarandra porträtt samt religiösa, allegoriska, mytologiska och historiska kompositioner, de senare i allmänhet utförda i olja, stundom i teckning eller aqvarell. Antalet utställda arbeten uppgår till ej mindre än 168, hvaraf 103 porträtt, men härtill kommer en stor mängd andra arbeten, särskildt altartaflor. Som porträttmålare var W. alltjämt flitigt anlitad, konstnären på modet under Karl XIV Johans tid. Gång efter annan målade han den kungliga familjens medlemmar, än hvar för sig, än i grupper, och derjämte anlitades han flitigt af aristokratien, »den högre finansen» och ämbetsmannaverlden. Åtskilliga af dessa porträtt förvaras i svenska statens samlingar på de kungl. slotten, så t. ex. Kronprinsen Oskar och Kronprinsessan Josefina, motstycken (1825), å Drottningholm samt Kronprinsessan Josefina med sin förstfödde i knä (1826), ett af konstnärens mera tilltalande arbeten, Drottning Desideria (1830), Karl Johan omgifven af sin familj, Georg Adlersparre m. fl. å Gripsholm. W. har säkerligen haft förmågan att träffa den yttre likheten och att på ett fullt igenkänneligt sätt återgifva drägtens och prydnadernas alla detaljer, men någon djupare blick för själslifvet, för det karakteristiska, eger han ej, och hans porträtt erinra ofta både i uttryck och i hållning om modejournalens glatta och opersonliga bilder. Ur koloristisk synpunkt visar han sig i början påverkad af C. F. v. Breda i dennes rödflammiga manér. Efter hand bleknar färgen och antager en porslinsartad kyla af en viss konveritionel elegans. Mot slutet utaf hans lif blir den tyngre, mera metallisk, dragande i brunt och violett. -- Bland hans figurkompositioner hafva ofvan nämnts prisämnena och »Amor». De fyra dörrstyckena på Rosersberg, framställande Dagens stunder, visa konstnären från hans fördelaktigaste sida och sakna ej en viss gratie. Den å Gripsholm befintliga allegorien öfver Kronprinsessan Josefinas ankomst till Sverige (med anslutning till Tegnérs dikt »När Maj har löfvat våra lindar») är deremot i hög grad otymplig och tafatt. En stor allegorisk framställning af De fyra årstiderna tillhör samlingen å Säfstaholm. Stockholms högskolas samling eger en dylik komposition: Musiken (föreställd genom en grupp af flickor; 1848). De religiösa bilderna, t. ex. Kristi förklaring (Jakobs kyrka i Stockholm), utmärka sig genom en viss reda i anordningen och blek klarhet i lokalfärgerna samt motsvara sålunda sin tids dekorativa fordringar, men lida, äfven de, af brist på innerlighet och personlig karakter. -- Öfver hufvud utmärker sig W:s hela konstnärskap genom bristen på utveckling och andlig synvidd, genom ett drag af anspråksfull sjelftillräcklighet, som hänvisar på den bortskämde eleven, hvilken aldrig haft eller beredt sig tillfälle att mäta sina krafter med andra. Sina inspirationer har han hemtat i andra hand från förläggsbladen, gravyrsamlingarna, måhända äfven från de på hans tid mycket spridda kaméaftrycken efter antiken. Hans stora popularitet hos samtiden, i synnerhet under de yngre åren, kan förefalla nutiden underlig. Men han är dock egentligen den förste svenske konstnär, som i nyare tid försökt sig i större sammanhängande figurkompositioner, deri en motsats till den närmast föregående tidens porträttmålare; han hemtar sina ämnen från det vid århundradets början så omtyckta mytologisk-allegoriska området, och han blef, ehuru sjelf tämligen prosaisk och okänslig, den konstnärlige tolken af sin tids egendomliga känslolif. Denna tid egnade honom på grund deraf sin naiva, okritiska beundran, och deri ligger W:s betydelse. Upk.
2. Westin, Jakob, bokvän, donator, född i Stockholm d. 4 Maj 1810, son af en halfbroder till den föregående (garfvaren Jakob W.), öfvertog vid sin faders död (1829) dennes garfveri, men lemnade 1857 fabriken för att uteslutande egna sig åt kommunala förtroendeuppdrag. 1847--48 var han en af Stockholms stads representanter i borgareståndet. -- Redan vid 14 års ålder hade W. af sparpenningar inköpt sig en liten boksamling, mest på bokauktionerna. Hågen för böcker växte med åren, och som medel ej tröto, blef W:s boksamling en bland de största svenska enskilda, slutligen omkr. 30,000 band, hvartill kommo en dyrbar och stor handskrifts- och autografsamling samt en i sitt slag ensam kollektion af kartor, utsigter, planer o. dyl. rörande Sveriges alla delar. W. hade en bestämd plan för sitt samlande: han skaffade sig endast »sådana literära alster, som i någon mån kunde vidkomma eller upplysa Sveriges häfder, dess land och folk, dess forna och närvarande utveckling». Vid Upsala universitets jubelfest 1877 skänkte W. sina samlingar till universitetet med vilkor att de oskingrade bevarades för forskningen (de införlifvades med universitetsbiblioteket 1881). Till erkänsla blef han filos. hedersdoktor. Död i Stockholm d. 13 Okt. 1880. W. utgaf ett par småskrifter, Riksdagen 1689 (1837) och Förteckning på Kungsholms kyrkas archiv (1840), samt efterlemnade i handskrift topografiska, genealogiska och personalhistoriska uppsatser. Han testamenterade 50,000 kr. såsom grundval för ett vetenskapligt samfund vid Upsala universitet med vilkor bl. a. att samfundet (det konstituerade sig 1889 under namn af »Humanistiska vetenskapssamfundet i Upsala») skulle föranstalta topografisk-historiska beskrifningar öfver Stockholms stad och landskapet Upland på grundvalen af det i hans bibliotek samlade materialet. En katalog öfver detta material (jämte hänvisningar till öfriga vigtigare såväl tryckta som otryckta källor för ämnets behandling) utgafs 1892 af samfundet genom vicebibliotekarien vid Upsala universitet L. Bygdén. Samfundet räknade 1892 31 medlemmar och egde då ett kapital af 78,218,38 kr.
3. Westin, Henrik Laurentius, teaterledare, skriftställare, ämbetsman, en kusin till den föregående, föddes i Stockholm d. 6 Okt. 1824, blef 1842 student i Upsala, der han 1845 aflade hofrätts- och kameralexamina, och avancerade efter tjenstgöring i kämners- och rådhusrätterna i Stockholm samt i Svea hofrätt 1853 till fiskal i nämnda hofrätt och 1856 till assessor. 1859 utnämndes han till landssekreterare i Göteborgs och Bohus län. I April 1881 förordnades W. till chef för de kungliga teatrarna, en befattning, som han innehade till Juli 1883, då han återgick till sin landssekreteraretjenst. W. var en utmärkt teaterledare, som egnade mycken kraft i synnerhet åt operan, för hvilken under hans korta chefstid uppsattes flere nya stycken, som länge hållit sig på repertoaren (såsom »Konung för en dag», »bordens stjerna» och »Mefistofeles»). 1881 hade han utnämnts till öfverintendent vid K. M:ts hof. W. har varit ledamot af den s. k. vägkomitén (1880) och af komitén för afgifvande af förslag till nybyggnad för riksdags-, bank- och teaterhus (1883) samt är sedan 1860 ledamot och sedan 1884 vice ordförande i direktionen öfver Göteborgs hospital. Såsom författare har W. framträdt med öfversättningar af bl. a. Paludan-Müllers »Abels död» (1859), Lamartines »Jocelyn» (I, 18S2), Victor Hugos »Ruy Blas» (1883) och »Marion Delorme» (1885), hvilka tre sistnämnda vunnit hedersomnämnande i Sv. akademien, Petrarcas »Afrika» (1889) och Ausonius' »Mosella» (1890). Sedan 1885 är han led. af Vet.- o. vitt.-samh. i Göteborg.