Vestindien kallas den mellan Amerikas båda kontinenthälfter belägna arkipelag, som i en stor, från s. ö. till n. v. riktad båge mot ö. afslutar det central-amerikanska inhafvet (Karibiska hafvet och Mejikanska viken). Arkipelagen, som sträcker sig, mellan 10° och 27° n. br. samt 59° och 85° v. lgd fr. Greenw., från Orinocos mynning till halföarna Florida och Yucatan, sönderfaller i flere grupper eller rader af större och mindre öar, nämligen Stora och Små Antillerna (se d. o.) samt Bahama-öarna (se d. o.). Sammanlagda arealen utgör 244,478 qvkm., med omkr. 5,5 mill. innev., deraf 216,674 qvkm. och 4,34 mill. innev. på Stora Antillerna, 13,269 qvkm. och 1,087,000 innev. på Små Antillerna samt 14,535 qvkm. och 54,000 innev. på Bahamaöarna. Af befolkningen äro endast 1,4 mill. personer hvita, deremot öfver 4 mill. negrer och mulatter. Negerbefolkningen, som med införandet af negerslavar från Afrika började bildas omkr. 1511, är numera fri, sedan äfven Spanien, sist af kolonialmakterna, upphäft slafveriet. Samtliga negrer tala en förderfvad dialekt (den s. k. kreolskan) af det folks språk, på hvars jord de bo. Af de europeiska nationerna äro spaniorerna talrikast (öfver 1 mill.), derefter följa engelsmän (omkr. 100,000) och fransmän (omkr. 50,000) samt holländare. Innevånarna äro kristna, med undantag af icke omvända negrer på de spanska öarna. På de britiska, holländska och danska öarna hafva i synnerhet herrnhutare och metodister genom missioner och negerskolor gjort sig förtjenta om negrernas bildning. Hufvudnäringar äro odling af kolonialprodukter (mest socker och kakao) samt handel med dem. Handtverk finnas blott för de nödvändigaste behof; alla fabriksvaror införas från Europa. Med undantag af det fria Haiti, som med tillhörande mindre öar har en areal af 77,254 qvkm., med omkr. 1,377,000 innev., äro alla öarna 5 europeiska makters kolonier. Spanska V. har största arealen och folkmängden. Det omfattar de båda stora öarna Cuba och Puerto Rico med biöar samt Culebra och Vieques, tillsammans 127,977 qvkm. med 2,33 mill. innev. Britiska V., 34,499 qvkm., 1,372,000 innev., består af 6 guvernement: Bahama-öarna, 13,960 qvkm., 49,500 innev., Jamaica med Turksoch Caïcos-öarna samt Cayman-öarna, tills. 12,018 qvkm., med omkr. 640,000 innev., Leeward islands: Jungfruöarna, Antigua (med Barbuda och Redonda), S:t Kitts (S:t Christopher), Nevis (med Anguilla), Dominica och Montserrat, tills. 1,827 qvkm., 129,700 innev., Windward islands: Grenada, S:t Vincent, Grenadinerna och S:ta Lucia, tills. 1,425 qvkm., 142,000 innev., Barbados, 430 qvkm., 182,000 innev., samt Trinidad med Tobago, 4,839 qvkm., 228,800 innev. Bland alla europeiska makter, som hafva kolonier i V., har den engelska regeringen medgifvit sina kolonier den liberalaste förvaltning och egnat största omsorg åt ett ändamålsenligt försvarssystem. Guvernören utöfvar den verkställande makten i drottningens namn: i hvarje guv. finnas ett regeringsråd af infödingar och en lagstiftande församling, hvars medlemmar dels väljas, dels utnämnas af guvernören eller kronan. Domaremakten är skild från den förvaltande. Inkomsterna belöpte sig 1890 till 1,762,000 pd, utgifterna till 1,640,000 pd. Exporten hade s. å. ett värde af 6,6 mill. pd. De franska kolonierna omfatta en areal af 2,857,4 qvkm., med 341,000 innev. (1888), och äro delade i två guvernement: Martinique, 987,8 qvkm., 175,863 innev., och Guadeloupe (öarna Guadeloupe, S:t Barthélemy, Marie Galante, Iles des Saintes, La Désirade, Petite Terre och halfva S:t Martin), 1,869,6 qvkm., 165,154 innev. De nederländska kolonierna hafva en areal af 1,130,s qvkm., med 45,162 innev. (1890), och bilda ett guvernement, bestående af öarna Curaçao, Aruba, Bonaire, Saba, S:t Eustatius och halfva S:t Martin. Till Danmark höra öarna S:t Croix, S:t Thomas och S:t Jan, tillsammans 358,9 qvkm., med 33,763 innev. (1880).
De Vestindiska öarna (Bahama, Cuba, Haiti och Puerto Rico m. fl.) upptäcktes af Columbus 1492 och följ. år. Först trodde man sig i dem hafva funnit det sökta Indien. Men då man insåg, att man funnit en helt ny verldsdel, gaf man dem namnet Vestindien i motsats till Ostindien. Arkipelagen kallas ock stundom Antillerna (ett namn, som rätteligen tillägges blott en del af densamma) efter Antilia, ett fabelland, som på kartorna före Columbus förlades långt v. om Azorerna. Spaniorerna funno vid sin ankomst dit två folkstammar med olika språk: kariberna och de med dem beslägtade aruakerna (rättare lukkunu) samt cibuneys, till hvilka äfven hörde taini (»de ädle»). De första nybyggena anlades på Cuba, som efter 1503 fördelades mellan de dit ankomne européerna, hvarigenom urbefolkningen, egentligen mot spanska regeringens vilja, gjordes till slafvar och betungades med hårdt arbete, som i förening med sjukdomar och sjelfmord i förtviflan förde densamma till undergång, så att den redan i början af 17:de årh. var fullständigt utrotad. Då infödingarna saknade både böjelse och krafter till hårdare arbete, började man på förslag af Las Gasas införa negrer från Afrika, och dermed vidtog den ovärdiga menniskohandel, med hvilken den Vestindiska plantageodlingen var så nära förbunden, och som först i våra dagar upphört. Spaniorerna kunde trots alla isoleringsförsök ej länge förblifva i oqvald besittning af V. Britiska och holländska sjöfarare sökte snart dessa nya farvatten på grund af de berättelser om fabulösa rikedomar och skatter, som bragte hela Europa i yrsel, och fejder började mellan de olika makternas sjömän, som flockades till detta El Dorado, till följd hvaraf spaniorerna funno sig småningom, men säkert, undanträngda från många af sina fördelaktiga besittningar. Engelska nybyggares första omsorg var att tillgodogöra sig öarnas bördiga jord, der de anlade tobaks-, bomulls- och indigoplantager. Ett franskt vestindiskt kompani bildades 1625, och ett nybygge anlades på S:t Christopher, der redan förut en liten engelsk koloni var sysselsatt med att rödja bygd. Bada fördrefvos af spaniorerna 1630, men endast för att snart återvända och återtaga besittningen af ön. Vid denna tid började ock de ryktbare boucaniererna (se Flibustierer), holländska smugglare samt engelska och franska sjöröfvare göra de Vestindiska farvattnen osäkra och skada den lagliga handeln, som derigenom blef tvungen att skydda sig genom konvojer. Först inemot början af 1700-talet -- någon tid efter det Spanien 1670 måst uppgifva sina anspråk på uteslutande besittning af arkipelagen -- gjordes dessa röfvare jämförelsevis oskadliga, men sjöröfveri drefs på dessa trakter ända till början af innevarande årh. 1640 började den systematiska odlingen af sockerrör och dermed V:s storartade betydelse för verldshandeln. Det var ej längre guld och ädla stenar, i hvilka spaniorerna sökt rikedom och makt, utan sockerröret, som blef källan till V:s rikedom. Den framgångsrika odlingen af denna växt dref till öarna skaror af européer; ensamt till Barbados skola på ett år vid denna tid 50,000 engelska undersåtar hafva anländt. V. begagnades i många år af engelska regeringen till straffkoloni, der straffångarna arbetade på plantagerna som slafvar. En britisk styrka gjorde 1655 ett angrepp på Haiti. Detta misslyckades; men ett angrepp på Jamaica s. å. var lyckligare, och denna rika och vackra ö har sedan dess varit hufvudsätet för britiska väldet i V. 1660 anordnades en delning af öarna mellan England och Frankrike, men detta fördrag medförde ej de väntade fördelarna, och öarna bytte sedan ofta egare, alltefter som krigslyckan mellan sjömakterna i Europa vexlade. -- Äfven Sverige har en gång haft besittningar i V., nämligen S:t Barthélemy (1784--1878) och Guadeloupe (1813--14).