Vestindiska kompaniet

Vestindiska kompaniet, Svenska. Flere gånger under 1700-talet hade man tänkt öppna direkt handel mellan Sverige och Vestindien, men då kolonialmakterna vanligen icke tilläto främmande makters fartyg att anlöpa deras kolonier, blef det omöjligt att utföra denna plan. Så erhöll handelshuset Abr. och Jacob Arfwedson & C:o d. 2 Dec. 1745 privilegium på en dylik handel, men det spanska sändebudet i Stockholm framlemnade en så skarp protest emot företaget, att firman afsade sig privilegiet. Kommersekollegium uppmanade då andra handlande att anmäla sig för att erhålla en sådan oktroj, men ingen gjorde det. Under det nord-amerikanska frihetskriget blef dock i början af 1780-talet handeln på fyra Vestindiska orter tillåten, och K. M:t beviljade då alla svenska fartyg, som derifrån hemförde varor, vissa tull-lindringar och andra förmåner. Men sedan Sverige genom traktaten d. 1 Juli 1784 erhållit S:t Barthélemy, kunde man vänta, att den Vestindiska handeln skulle taga större fart. Statssekreteraren Liljencrants föreslog i rådet d. 30 Aug., att ett bolag skulle inrättas för att drifva handel på den nya kolonien, och d. 31 Okt. 1786 utfärdades privilegier på 15 år, räknade från d. 1 Jan. 1787, för det Vestindiska kompaniet att idka handel och sjöfart på S:t Barthélemy och öfriga till Vestindien hörande öar samt Norra Amerika. Enligt oktrojen skulle konungen till en början utse direktörer. Den nödiga fonden skulle uppbringas genom subskription. Kompaniet fick rätt att befrakta så många skepp det ville, och dessa skulle i de Vestindiska farvattnen få använda kronans flagg. De skulle afsegla från Stockholm, der hufvudkontoret skulle vara, eller Göteborg samt äfven lossa på något af dessa ställen. Direktörerna voro berättigade att utfärda förordningar om handeln samt att till- och afsätta kompaniets högre och lägre betjening. Dess besättningar voro fria för all värfning eller pressning samt för alla borgerliga onera för sig, hustru och barn, såvida de ej egde hus eller gårdar. Kompaniet hade samma jurisdiktion öfver sina betjente så i land som till sjös, som det Ostindiska kompaniet egde. För varor, som för sjöfartens skull fördes från den ena hamnen till den andra i riket, befriades kompaniet från all landtull och för varor, som af samma skäl hemtades utifrån, från sjötullen. Varor, som infördes från Vestindien, skulle försäljas på offentliga auktioner. För de varor, som derefter åter utskeppades, skulle kronan hafva 1/4 proc. rekognition; för dem åter, som stannade inom landet, skulle 2/3 af den tull erläggas, som eljest erlades för dylika varor. Kompaniet fick rätt att uppbära svenska statens inkomster af S:t Barthélemy, såsom tull-, hamn-, pass-, vågpenningar samt kapitationsafgiften och inkomsterna af saltkrikorna. Deremot ålåg det kompaniet att förbättra hamnen och saltkrikorna samt aflöna de ämbets- och tjenstemän, som för den allmänna ordningens upprätthållande och rättskipningen erfordrades. Dock åtog sig regeringen underhållet af guvernör och garnison mot att kompaniet afstod en fjerdedel af ofvannämnda inkomster. Slutligen medgaf oktrojen äfven andra svenskar och utländingar att segla på S:t Barthélemy, dock utan rätt till de privilegier, som kompaniet åtnjöt. Samma dag oktrojen utfärdades förordnades Liljencrants samt grosshandlarna i Stockholm C. Arfwedson, D. Schinkel och N. Pauli att leda aktieteckningen. Den rätt K. M:t hade att utse direktörer begagnade han sig ej utaf på annat sätt än att statssekreteraren Ruuth d. 25 Jan. 1787 förordnades att å K. M:ts och kronans vägnar deltaga i direktionen, hvars öfriga ledamöter valdes af delegarna. Bland dessa var äfven kronprinsen, för hvars räkning Statskontoret befalldes att insätta i affären 8,000 rdr sp. Kompaniets hela aktiekapital steg till 80,420 rdr sp. Dess handel gick dock ej så väl, som man hoppats. Den första expeditionen »gick förlorad» till följd af krigets utbrott 1788. Längre fram förlamades affären genom utfärdade förbud mot införsel af vissa varor, särskildt kaffe. Slutligen fick det enligt egen uppgift aldrig en del af de förmåner, som oktrojen lefvat, t. ex. saltkrikorna och kapitationsafgiften; en del byggnader måste dessutom uppföras på S:t Barthélemy. Allt detta tyngde så ned rörelsen, att kompaniets nettobehållning efter sju års verksamhet (1794) steg till endast 6,527 rdr sp. Det begärde derför detta år regeringens hjelp. En komité, som nedsattes att utlåta sig öfver denna begäran, föreslog ytterligare tullnedsättningar såsom vederlag för de lidna förlusterna, men regeringen förordnade blott en noggrannare undersökning, hvilken sannolikt icke ledde till af kompaniet önskadt resultat. Den s. k. konseljen på S:t Barthélemy uppgaf 1801, att kompaniet till detta års slut uppburit 180,915 piaster i inkomster från ön. Osäkerheten i de Vestindiska farvattnen var dock stor under revolutionskrigen, och flere af kompaniets fartyg råkade ut för kapare. Hela ön var en tid intagen af engelsmännen. Emellertid utverkade sig kompaniet förlängning af sin oktroj, när den 1801 tgick till ända; men efter några års ytterligare handelsförsök upplöstes det, och ett meddelande derom utfärdades d. 22 Maj 1805. J. Fr. N.