Vidskepelse, psykol., menniskans tro ej blott på verkligheten af, utan ock på den öfversinliga betydelsen af sina fantasier. Vidskepelsen kan framträda i flere former, mer eller mindre förbundna och beslägtade med andra former af fantasi, företrädesvis med dem, som förblandas med verldens verkligheter (hvaremot man ej gerna kan sammanställa den med missförstånd af sjelfva åskådningens betydelse -- såsom fallet är, om jag t. ex. ser en skugga och den för mig ter sig såsom en menniska med kött och blod). Så leder drömmen ofta till vidskepelse, särskildt i den specifika formen af spöktro. En död menniska »går igen», d. v. s. en drömmande, som känt den döde i lifstiden, tror sig se och samtala med honom med en viss oredig föreställning om att han dock är död. Detta enkla och vanliga faktum har tvifvelsutan i mycket bidragit till spöktron. Andra företeelser, som en halfsofvande eller redan vidskeplig menniska ej haft lätt att för sig reda, hafva väl äfven bidragit. (Allbekant är den rol råttor i dylika fall spelat.) Äfven hallucinationer, ehuru sällsyntare än drömmar, hafva nog gjort sitt till vidskepelsen i denna form. En annan är tron på spådomar, »omina». Man har träffande definierat den såsom en tro på ett öfvernaturligt kausalsammanhang mellan företeelser, som hvarken tanke eller erfarenhet angifver ega något sådant sammanhang inbördes. Den trifves företrädesvis i det rent tillfälliga, t. ex. kortens tillfälliga läge i en kortlek. En annan egendomlig form af vidskepelse är den bildade eller vetenskapliga vidskepelsen. Den framträder vanligen under tider af hög formel bildning utan religiöst allvar. Under sen-antiken stod den högt i flor, likaså under senare delen af 1700-talet (clairvoyance, klappandar, animal magnetism m. m.) och saknas ej i våra dagar. Att skarpt begränsa denna form af vidskepelse gent emot andra mer vulgära former är tydligen ingen lätt sak. Den torde bäst definieras såsom vidskepelsen satt i system, ehuru detta naturligen kan ske i mycket olika grader. -- Den tänkande menniskan är höjd öfver vidskepelsen äfven i denna finare form. Äfven då hon anser något osinligt ligga till grund för sinneverlden och leda dess utveckling, vet hon, att detta ej uppenbarar sig i sinlig form, minst af allt i det tillfälliga, fantastiska och vidunderliga. Emellertid får man, när man bedömer särskildt den vetenskapliga vidskepelsen, taga sig tillvara för att dit hänföra, följaktligen förneka, den objektiva verkligheten af allt, som ej kan ur kända lagar förklaras. Det bör åtminstone ej ske utan sorgfällig och framförallt opartisk pröfning. För att icke tala derom att, i fall sinneverlden har sin grund i ett osinligt, detta i vissa företeelser kan på ett mer tydligt sätt skina igenom, måste man besinna, att ej blott i enskildheter, utan ock med hänsyn till mycket omfattande områden verlden är oss i det hela obekant. Vi veta icke ens om de s. k. fem sinnena äro de enda portar, genom hvilka vi komma i beröring med sinneverlden. Man kan mer än väl tänka sig möjligheten af äfven andra, vanligen slutna portar, genom hvilka i vissa fall en förmedling vore möjlig, och måhända kunde åtskilliga hithörande företeelser derur förklaras.
Från fördom (se d. o.) skiljes vidskepelsen, förutom af hvad i artikeln derom anföres, jämväl deraf att vidskepelsen i fantasierna inlägger en öfversinlig betydelse, hvaremot jag mer än väl kan hafva fördom mot en sak utan att deri inlägga någon sådan. Vidskepelsen, drifven till sin höjd, kan väl leda till galenskap, men är till sitt väsende dock skild från denna. Hon innebär nämligen en fysiskt sund menniskas, oftast på traditionel väg fortplantade objektivering af sina fantasier, under det galenskapea beror på fysisk abnormitet, äfven då den blott rör partiella sferer af själslifvet. Vigtigast är emellertid vidskepelsens förhållande till religionen. Lägre former af religion äro alltid mer eller mindre förenade med vidskepelse. Man tror sig der finna det öfversinliga i sinlig form, naturligtvis genom fantasien förvriden, fantastisk och vidunderlig, och så snart detta sker, ger vidskepelsen sig tillkänna. Många grader, gröfre och finare, äro dervid för handen, och ett rensningsarbete i detta afseende har varit och är en af religionshistoriens vigtigaste uppgifter. Religionens högsta form och religionen öfver hufvud, såvidt ett närmande till dennas högsta form sker, lösgör sig från vidskepelsen genom att leda menniskans tanke och känsla tillbaka till hennes och verldens eviga urgrund, renad från allt sinligt slagg. (Jfr Boström, Spinoza.)
Vidskepelsens historia är en god del af mensklighetens. Vidskepelsen har frodats i vildens hyddor lika väl som i kulturens brännpunkter, och den har utöfvat ett vigtigt inflytande på menniskans känslolif och handlingar. Men formerna hafva varit mycket olika under olika tider och hos olika folk. Den har iklädt sig särskilda former under glöden af Orientens sol, andra i lappens kåta, andra tusentals år före Kristus än i det 19:de årh. Men gemensamma drag finnas, och mer än ett vidskepligt föreställningssätt har, efter hvad kulturhistorien upplyser, kunnat hitta vägen mellan de mest skilda tider och folk. Just denna traditionella seghet torde utgöra något för henne mycket karakteristiskt. L. H. Å.