Vikon

Vikon (»heliga bär», se Vi), ett fornnordiskt, i riksspråket ännu lefvande ord, som dock alltmer undantränges af åkerbär såsom benämning på hallonarten Rubus arcticus L. Denna hör till de mera örtartade inom slägtet och har stjelken vanligen 15 till stundom 30 cm. hög, upprätt, utan borst, men glest småhårig. Jordrefvor saknas alltid. Bladen äro trefingrade och försedda med stora, oftast omvändt äggrunda stipler. Uddbladet är likaledes omvändt äggrundt, med vigglik bas. Sidosmåbladen äro snedt äggrunda-elliptiska, liksom uddbladet trubbiga, groft och ojämnt sågade eller inskurna och vid nerverna å undersidan samt i kanten knappt märkbart småhåriga. Stjelkarna uppbära vanligast blott 1, mera sällan 2--3 blommor, hvilka äro rätt stora, med en tvärlinie af 2--3 cm. Fodret är sambladigt med 5--10 flikar; kronbladen äro fria, af samma antal som foderflikarna och vexlande i form mellan bredt och smalt omvändt äggrunda alltefter sitt antal. De äro stundom sågtandade eller flikigt inskurna, till färgen mörkt rosenröda, stundom hvita, och särdeles vackra. Frukten är en stenfrukt, tätt sammansatt af vid mognaden brunröda, fast sammanhängande småfrukter, hvilka hafva en särdeles angenäm syrlig och aromatisk smak och lukt, hvarför den högt värderas till insyltning. Den har förr varit officinel under namnet baccae norlandicae och använd till en angenäm feberdryck samt mot skörbjugg. Vikon tillhöra de kallare trakterna af Gamla verlden och finnas i Sverige från Torne lappmark och Vesterbotten ned till Helsingland, Upland, Vestmanland och Värmland, men sparsamt och, såsom det synes, alltmer försvinnande i de sistnämnda landskapen. De trifvas bäst på svedjeland och växa ej på åkrar, hvadan namnet »åkerbär» är mycket olämpligt. Odling af dessa bär i någon större skala är icke veterligen försökt. O. T. S.