Vingar

Vingar, zool. Flygredskap af mycket olika byggnad och funktion förekomma hos ett stort antal djur, tillhörande skilda grupper. Bland de ryggradslösa djuren är det endast insekterna, hvilkas flertal är utrustadt med två par vingar. Dessa äro rörligt fästa på sidodelarna närmare ryggsidan af andra och tredje bröstringen. Hvarje vinge är ett stort, skifformigt hudveck, som till en början består af samma delar som den öfriga huden. Hvarje sida är nämligen beklädd med ett kitinlager, innanför hvilket finnas motsvarande öfverhudslager, och mellan dessa lager äro trakéer, nerver m. m. belägna. När vingen är färdigbildad, försvinner större delen af de mjuka beståndsdelarna, och de två kitinbladen återstå som det väsentligaste af vingen. Vingarnas ursprungliga funktion att vara flygredskap kan i så måtto förändras, att framvingarna hos ett stort antal insekter ombildas till mer eller mindre fullkomliga skyddsorgan, s. k. »täckvingar», för de bakre flygvingarna, när dessa äro i hvila (se Elytron). -- Inom ryggradsdjurens afdelning påträffas hos olika slägten, familjer eller större grupper organisationsförhållanden, som för sina innehafvare möjliggöra att för längre eller kortare tid och i mycket vexlande grad höja sig öfver marken. De organ, som ombildats att uppnå detta mål, äro lika vexlande som den effekt de åstadkomma. Men i hvarje fall hafva ifrågavarande djur genom sagda förmåga iståndsatts att föra ett annat lefnadssätt än deras samslägtingar och i allmänhet derigenom uppnått ett bestämdt företräde framför dessa. Hos somliga djurformer höjer en »fallskärm» -- som ofta (t. ex. hos flygande ekorren, flygande pungapan m. fl.) endast är ett starkare utbildadt hudveck eller (såsom hos draködlorna) bildad af de främre refbenen, som stödja och spänna ut huden -- rörelseförmågan, i det den sätter djuret i stånd att göra längre språng och nedfalla långsammare än de slägtingar, hos hvilka ett dylikt hudveck ej är utbildadt. Ur fallskärmar af olika slag hafva de fullkomligare flygapparater utvecklats, som vi påträffa inom tre olika djurgrupper, hvilka ej stå i något direkt slägtskapsförhållande till hvarandra, nämligen Pterosauria, foglarna och fladdermössen. Hos Pterosauria (se d. o.), hvilka ödle-artade djur lefvat under jura- och kritperioden, bildades flygapparaten företrädesvis genom det ofantligt förlängda fjerde fingret, hvilket stödde den mellan sagda finger, bålen och bakre extremiteterna utspända flyghuden. På helt annat sätt komma fladdermössens vingar till stånd: hos dem är flyghuden utspänd mellan de förlängda andra till femte mellanhandsbenen och motsvarande fingrar samt sträcker sig längs den likaledes förlängda under- och öfverarmen till bål och bakre extremiteter. Återigen en annan organisationsplan, genom hvilken flygapparaten hos ryggradsdjuren uppnår sin högsta fulländning, visa foglarnas vingar. Hos dessa djur har främre extremiteten fullständigt öfvergått till att vara flygredskap samt uppgifvit hvarje annan funktion. Öfver- och underarmens ben äro mycket förlängda. Strål- och armbågsbenen kunna icke vridas omkring hvarandra; det senare är vanligtvis starkast. Handens ben hafva minskats till antalet samt på ett karakteristiskt sätt afpassat sig efter sin egendomliga funktion. Endast under fosterlifvet uppträder ett lika stort antal handlofsben som hos andra ryggradsdjur, nämligen sju. Hos den utbildade fogeln förekomma aldrig flere än två. Af mellanhandsbenen äro det andra och det tredje vanligen i ändarna sammanväxta, det första i spetsen fritt. De mellanhandsben, som motsvara det fjerde och femte hos de öfriga ryggradsdjuren, saknas; hos några strutsartade foglar finnes blott ett mellanhandsben. Äfven fingerlederna äro vanligen färre än hos andra ryggradsdjur; klor förekomma endast hos ett fåtal foglar. Å det på detta sätt byggda vingskelettet fästa sig de fjädrar, som alltefter olika läge och beskaffenhet erhållit benämningen handpennor, armpennor, hand- och armtäckfjädrar. Se Fjäder. L-e.