Vinland kallade nordboarna en del af Nord-Amerikas östkust, som upptäcktes år 1000 af isländare från Grönland. Äldsta vittnesbördet om V:s upptäckt lemnar Adam af Bremen, som omkr. år 1070 uppehöll sig hos Sven Estridsson i Danmark och några år derefter skref sin bok om den bremenska kyrkans historia och de nordiska landens geografi, hvari han uppräknar hafvets öar n. och v. om Norge och bland dessa Grönland och Vinland. Äfven den äldste isländske historieskrifvaren, Are Frode, som skref omkr. 1120--30, berättar om V:s upptäckt, och han har sina berättelser från sin farbroder Thorkel Gellisson på Helgafell, som i sina unga dagar, omkr. 1060--70, hade uppehållit sig på Grönland och der samlat underrättelser om upptäckterna, bl. a. från en gammal man, som sjelf följt med Erik Röde från Island år 985 och således hade upplefvat Leif Erikssons hemkomst från Vinland. Från Are Frode härstamma -- direkt eller genom lån -- alla senare isländska berättelser om V:s upptäckande, upptecknade i handskrifter från 13:de, 14:de och 15:de årh. De isländska hufvudberättelserna om V:s upptäckt och första bebyggande finnas i två stora handskriftssamlingar: »Hauksboken» och »Flatöboken». Den i den förra förekommande berättelsen om V:s upptäckt, som der bär titeln »Thorfinns Karlsefnes saga», men hvars rätta gamla namn är »Eiriks saga Rauða» (Erik Rödes saga), och som härstammar från sagoliteraturens blomstringstid, senare hälften af 13:de årh., berättar först om Erik Rödes upptäckt af Grönland och bosättning der och derefter om hans son Leifs resa från Grönland år 999 till Norge, der han af Olaf Tryggvesson blef undervisad i kristendomen och med sina män döpt samt följande år återsänd med en prest för att på Grönland verka för kristendomens införande. På hemfärden blef han drifven ur sin kurs, som antagligen togs mellan Färöarna och Shetland, och dref länge omkring på hafvet, tills han träffade på land, hvars tillvaro han förut ej kände till, med sjelfsådda hvetefält och vinrankor och sådana träd, som kallas masur, några så stora, att de kunde begagnas till byggnadsvirke. Med prof på hvad han funnit kom han samma höst hem till Grönland, der det nu blef mycket tal om att det nya landet borde närmare undersökas. En expedition utgick ock följ. år (1001) med 20 man under ledning af Leifs broder Thorstein och den gamle Erik Röde sjelf. Denna expedition misslyckades till följd af motvind, men våren 1003 företogs en ny expedition med tre fartyg (deraf 2 isländska skepp, med hvilka Thorfinn Karlsefne och Snorre Thorbrandsson samt Bjarne Grimolfsson och Thorhall Gamlason året förut kommit till Grönland) och 140 mans besättning jämte några qvinnor under ledning af Karlsefne. Då man, om landet visade sig dertill tjenligt, ämnade der anlägga ett fast nybygge, medtogos äfven kreatur. Styrande mot söder, kommo de till ett land utan växtlighet eller människoboning, fullt af stora stenhällar, ofta 12 alnar breda, hvilket de kallade Helluland. Rikedomen på polarräfvar, hvarom sagan berättar, samt andra öfverensstämmelser sätta det utom allt tvifvel att Helluland är Labradors östkust (eller möjligen nordligaste Newfoundland, ty äfven der påträffas tillfälligtvis polarräfvar). Efter ytterligare en dagsresa mot s. och s. ö. kommo de till ett annat land, som var skogbevuxet, och som de derför kallade Markland (skogsland), säkerligen Newfoundland, som ännu är skogbevuxet och var det än mera förr. Att det icke kan vara ett sydligare land, framgår deraf att upptäckarna på en ö vid dess sydöstra kust dödade en isbjörn, ty isbjörnarna våga sig icke s. om Newfoundland. Sedan seglade nordboarna längre mot s. och stötte på ett nytt land, vid hvars nordöstspets de funno en skeppsköl (sannolikt tillhörande något af de skepp, som förliste för Erik Röde, då han 985 seglade från Island till Grönland), hvarför de kallade udden Kjalarnes. Derpå seglade de mot s. längs den sandiga vestkusten (»Furdestranden») till en mera inskuren kust, der de lade till i Straumsfjorden och öfvervintrade. Förut hade Karlsefne sändt skotska löpare söderut i landet, och desse återkommo efter tre dagar, medförande sädesax och vindrufvor, hvaraf man fann, att man var i »Vinland». Frågan var blott om man skulle söka det mot s. längs kusten eller resa n. om Furdestranden och derefter v. om Kjalarnes. Thorhall Veideman med ett skepp föredrog det senare; men då han skulle segla om Kjalarnes, dref vestanvinden honom ut till hafs till Irland, der han och hans folk, »efter hvad köpmän berätta», gjordes till trälar. Karlsefne och de öfrige seglade deremot söderut och funno vid en flodmynning ett ställe (Hóp), der det fanns hvetefält och vildt vin. De stötte äfven på skrälingar, med hvilka byteshandel inleddes om vintern, men hvilka slutligen visade sig fientliga; så att Karlsefne måste draga sig tillbaka till Straumsfjord och stannade der följande vinter (1005--06), hvarefter de på sommaren återvände till Grönland, under vägen landstigande i Markland, hvarifrån de hemförde två skrälingebarn.
Från denna »Hauksbokens» version af V:s upptäckt skiljer sig »Flatöbokens» i flere väsentliga delar. Den senare utgör icke, såsom den förra, en sjelfständig, sammanhängande berättelse, utan är sammansatt af två, i en större saga (Olaf Tryggvessons) af redaktören, presten Jón Þorðarson, inflätade mindre berättelser: en om Erik Röde och hans son Leif, hvilken utgör ett utdrag ur Erik Rödes saga, och en om grönländarna (»Groenlendingaþáttr»), som till hela sitt innehåll står alldeles oberoende af den öfriga isländska literaturen och bär intyg om att dess förf. icke känner den äldre traditionen om Vinlandsresorna. Enligt »Groenlendingaþáttr» är det ej Leif, utan en i sagorna eljest alldeles obekant person, Bjarne Herjulfsson, som först får V. i sigte, hvilket sker, då han under en resa från Island till Grönland blir af storm drifven mot s. v. och då stöter på Amerikas fasta land, redan 985. Först 16 år derefter företogs en verklig upptäcktsresa af Leif Eriksson, som finner och namngifver samma Helluland och Markland som Karlsefne, men hans V. har ett helt annat läge än det, som skildras i »Hauksboken». Man får närmast intrycket af en kust mot n., som har lång utsträckning i ö. och v. och flere fjordar ingående mot s., så att man måste starkt våldföra skildringen för att kunna identifiera denna ortbeskrifning med kusterna af Nord-Amerika. Att förf. supplerar traditionen genom egen uppfinning röjer sig bl. a. deri att Helluland blifvit utrustadt med stora glacierer (som bekant finns det intet land i Nord-Amerika s. om Grönland, som har sådana), att klimatet i V. är så tropiskt, att der om vintern icke kom frost och gräset icke vissnade; vindrufvorna upptäckas om vintern och insamlas på våren; upptäckaren, som var en tysk med det egendomliga namnet Tyrker, blir drucken af att äta drufvor, och vinstockarna skildras som stora träd, hvilka fällas för att användas som timmer o. s. v. Leif hemreser redan följ. år, men efter honom företagas, enligt »Flatöboken», ej mindre än tre särskilda färder till V., först en året derpå under Thorvald Eriksson, derefter en misslyckad sjöresa af Thorstein, så en af Karlsefne och slutligen en af Erik Rödes dotter Freydis, alla bekanta personer från »Hauksboken».
Att Helluland och Markland lågo på Labradors och Newfoundlands kust, derom voro forskarna snart ense; deremot hafva åsigterna om Vinlands läge länge varit delade. Vid försöken att bestämma det höll man sig icke blott till sagans naturskildringar, utan äfven till en dunkel uppgift i »Flatöboken» om den kortaste dagens längd (»sol hafdi þar eyktarstad ok dagmalastad a skamdegi»), genom hvilket man trodde sig kunna bestämma latituden. Men tolkningen af »eyktarstad» var så osäker, att medan somliga bestämde latituden till 58° 26' (norra Labrador), fingo andra den till 41° 24' (kusten af Rhode Island). Denna sista åsigt förfäktades särskildt af Rafn i »Antiquitates americanae» (1837), der han sökte visa, att V. låg på den kuststräcka v. om Cape Cod, som nu tillhör Rhode Island och Connecticut. Sin åsigt stödde han för öfrigt på »Flatöbokens» berättelse och på några i Nya England funna förmenta fornlemningar, hvilka han ansåg härstamma från en gammal nordisk koloni i dessa trakter. Rafns hypotes blef snart en i Norden allmänt omfattad åsigt, som rubbats först på senaste tid genom nya forskningar. Det har visats, att hans tolkning af »eyktarstad» är alldeles godtycklig, och att man af detta uttryck endast får veta, att iakttagelsen gjorts s. om 50:de breddgraden, men icke hur långt, att han gjort våld på sagornas uppgifter om nordboarnas segling utefter kusten samt att tornruinen vid Newport (se d. o.), i hvilken Rafn ville se en gammal nordisk rundkyrka (»baptisterium»), är en af guvernören Arnold omkr. 1670 byggd väderqvarn och hällristningarna på Dightonklippan i Massachusetts af indianskt ursprung. Prof. G. Storm, som underkastat Vinlandsfrågan en ny granskning och tillägger »Hauksbokens» berättelse obetingad auktoritet framför »Flatöbokens», den hittills allmännast följda källan, anser på grund af naturskildringarna och uppgifterna om de seglade afstånden, att man ej kan förlägga V. nordligare än till 49° (södra Newfoundland) och ej längre söderut än södra delen af Nova Scotia, att Karlsefnes vinterkvarter Hóp legat på sydöstra kusten af denna halfö, der vinrankan ännu växer vild och dalsänkorna äro bevuxna med vildt ris (Zizania aquatica l. Hydropyrum esculentum), att »Kjalarnes» är den östligaste udden af Cape Breton, att «Furdestranden» är den långa sandiga stranden på Cape Bretons östkust och »Straumsfjord» någon af fjordarna i nordligaste Nova Scotia, kanske Gut of Canso, som sent befanns vara ett sund. I Vinlands och Marklands »skrälingar» är Storm mera benägen att se indianer af den då på Newfoundland och i Nova Scotia kringströfvande micmac-stammen än eskimåer.
Isländska sagor omnämna intet senare kolonisationsförsök i V.; deremot förmäla isländska annaler för 1121, att Grönlands förste biskop, Erik Gnupsson, »sökte V.», och för 1347, att ett litet grönländskt fartyg, som varit i Markland, af stormen drifvits till Island. Sedan detta år omtalas V. ej mer, och i det följ. årh. synes hela traditionen derom vara utdöd på Island liksom i den öfriga Norden. -- Jfr G. Storm: »Studier over Vinlands-reiserne, Vinlands geografi og ethnografi» i »Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie» (1887).