Violin

Violin (Ital. violino, diminutiv af viola, se d. o.), det minsta af nu brukliga stråkinstrument och jämte sina tre syskon (altfiolen, violoncellen och kontrabasen) utvecklad ur den äldre violan (se Viola). Som uppfinnare af violinen gäller tyrolaren Caspar Tieffenbrucker, men troligen har instrumentet småningom framgått ur den äldre formen i slutet af 15:de och början af 16:de årh. samt sedan genom Gasparo da Salò och Maggini i Brescia, Stainer i Tyrolen och framförallt Stradivari samt familjerna Amati och Guarneri i Cremona vunnit en så hög grad af fulländning, att nu sedan bortåt 200 år ingenting ändrats i dess konstruktion, utan tvärtom de gamla »cremonesarna» gälla som oupphinneliga mönster (det enda, som ändrats, är sjelfva stråken, hvilken först genom Tourte i slutet af 18:de årh. fick sin nuvarande gestalt, men förut var mera bågformigt böjd). Violinen består af två något kupiga och på sidorna svängda träskifvor, den öfre af furu, den undre af lönn, förenade genom träribbor, s. k. sarg, så att det hela bildar en ihålig låda. Öfre skifvan, resonansbottnen, är på midten genomskuren af två f-formade ljudhål, mellan hvilka är i lådan instucken en ljudpinne, tjenande som stöd för det hvälfda stallet, öfver hvilket strängarna spännas. Från lådans öfre ände utskjuter en hals, försedd med ett gripbräde och ytterst slutande i en snäckformig afrundning. Vid instrumentets nedre del fasthållas strängarna i stränghållaren samt löpa derifrån öfver stallet och gripbrädet upp i snäckan, der de fästas vid de skrufvar, medelst hvilka spänningen regleras. Af de fyra tarmsträngarna är den lägsta öfverspunnen. De stämmas i g d¹ a¹ e² (afvikande stämning begagnas någon gång af virtuoser och bondspelmän). Violinen är till sin natur ett melodiskt, enstämmigt instrument. Flerstämmigt spel är äfven möjligt; mer än två strängar kunna dock ej strykas samtidigt, utan endast efter hvarandra (arpeggiato), till följd af stallets kullriga form (Ole Bull skar sitt stall mera rätlinigt för att möjliggöra ackordspel). Om fingret ej fastklämmer strängen intill gripbrädet, utan endast lätt berör densamma i bråkdelar af dess längd, gifver stråkdraget »flageoletter», eller harmoniska öfvertoner af mera flöjtlik klang; ett annat spelsätt är pizzicato, då strängen knäppes i st. f. att strykas. Klangen förändras äfven genom användande af »sordin». -- Violinen är det förnämsta af orkesterns instrument, och utanför orkestern det af både virtuoser och dilettanter mest anlitade näst pianot. De båda stora grundläggarna af violintekniken äro Corelli och Tartini med dennes föregångare Torelli, Vivaldi och Veracini. Elever af Tartini voro bl. a. Graun och Nardini. Elever af Corelli voro Geminiani, Locatelli och Somis, hvars lärjunge Pugnani tillika var Tartinis och sålunda sammansmälte båda riktningarna samt medelst Viotti öfverantvardade dem åt efterverlden. Af Viottis lärjungar voro Robberechts; Rode och Baillot de vigtigaste, emedan ur deras skolor framgått de fleste af samtidens artister. Robberechts var lärare åt de Bériot, denne åt Vieuxtemps, Milanollo och Sauret, denne åt T. Aulin. Rodes elev Böhm var lärare åt Ernst, Dont med dennes elev Auer samt Joachim med dennes elever Nachez och J. F. Book. Baillots elev Habeneck undervisade Alard, Leonard, Prume och A. Randel. Alards lärjunge är Sarasate, Leonards äro C. J. Lindberg och Marsick, dennes åter är Dengremont. Mera indirekt påverkade af de store italienske och franske mästarna äro skolorna från Mannheim, af hvilka de vigtigaste äro Spohrs, till hvilken höra Pacius och David med Wilhelmj, samt Kreutzers, till hvilken höra Molique, Lafont och Massart med Wieniawski och Tua; likaså skolorna i Wien, ur hvilka framgått bl. a. Mayseder, Hauser och den förnämsta af alla qvinliga violinister, Neruda-Norman. Alldeles för sig sjelfva stå Ole Bull, Paganini, med eleverna Sivori och Nagel, samt Lipinski med eleven S. Saloman. A. L.