Viola

Viola, Ital. (Fr. viole, deraf Sv. fiol; T. fiedel, Gammalsv. fidla, Sv. dial. fela, Med.-Lat. fidula, troligen ett germanskt ord; härledningen från Lat. fidicula, lyra, af fides, sträng, är osäker). 1. Viola alta, T. bratsche, altfiol, det instrument i den moderna stråkorkestern, som har altstämman och är på gamma sätt konstrueradt som violinen, endast något större och med de fyra strängarna stämda i c, g, d¹, a¹. Omfånget i orkesterspel går ej högre än till a². Noteringen sker i altklav. Tonen är något nasal. De förändringar i instrumentets byggnad, som i nyare tid gjorts af Hermann Ritter i syfte att aflägsna dess näsklang och göra det till ett soloinstrument, hafva hittills vunnit föga efterföljd. -- 2. Det gemensamma namnet på de äldre stråkinstrument, som närmast föregingo de nu brukliga, efter violintypen konstruerade, och skilde sig från denna typ genom plattare bottnar, större antal strängar, runda eller halfcirkelformiga ljudhål samt tämligen flackt rundadt stall, hvarigenom solospel på de mellersta strängarna försvårades, men deremot ackordspel gynnades. I formen närmade sig violan än till det arabiska, lutan liknande stråkinstrumentet rebec, med utseende af den ena halfvan af ett päron, som blifvit ituklufvet på längden, än åter till det keltiska crwth (cruth), hvilket redan har samma konstruktionsprincip, som slutligen blef den allena herskande, nämligen två bottnar förenade genom s. k. »sarg», eller vertikala träväggar, hvarför ock det keltiska instrumentet snarare än det arabiska torde böra gälla som stamfader för violan och dermed äfven för den nuvarande violintypen. Man kan t. o. m. säga, att den sistnämnda först kunde utveckla sig fritt, sedan hvarje beroende af lutan blifvit aflägsnadt. Detta beroende visade sig ännu hos violan i de platta bottnarna, som hindrade en starkt vibrerande ton, och de onödigt många strängarna, som genom sin spänning alltför mycket ansträngde instrumentet. Violan indelades i flere arter och storlekar; hufvudirnelningen var den i viola da braccio (deraf T. bratsche), »armfiol» (d. v. s. fiol, som hölls på armen), och v. da gamba, »benfiol», »knäfiol» (som hölls mellan knäna, liksom nutidens violoncell). Minsta arten af violan kallades pardessus de viole, den största violone (Fr. basse de violon). Ur alla dessa arter framgingo småningom de nuvarande stråkinstrumenten, först violinen (se d. o.), så alten (se ofvan), violoncellen och kontrabasen (se dessa ord), alla byggda enligt violintypen. Derjämte bibehöllo sig dock länge i synnerhet »gamban» äfvensom den s. k. viola d'amore (viole d'amour), som utom de 7 egentliga strängarna var försedd med 7 resonanssträngar, löpande under stallet och gripbrädet. Särskilda arter voro viola bastarda, v. da spalla, den af S. Bach konstruerade v. pomposa m. fl. Jfr Stråkinstrument. A. L.