Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

försommaren härligt luktande mörkblå blommor. Hos »underviolen», V. mirabilis L., ega de om våren från rotstocken uppskjutande, med blekblåa kronblad försedda blommorna samma vällukt. Dessa blommor sätta efter regeln icke frukt, hvaremot sådan utvecklas efter de i bladvecken sittande, kronlösa blommorna, som senare uppstå. Hos en del arter sluta sig, efter fruktens öppnande, de 3 båtlika kapselvalvlernas kanter fast tillsammans och pressa i spetsen ut fröna, ett i sänder, med stor kraft, så att de kastas långt bort. Hos luktviolen borrar frukten sig något ned i jorden. -- Till en annan familj höra »lackviolen» (se Cheiranthus) och »månviolen» (se Lunaria). O. T. S.

Viola, Ital. (Fr. viole, deraf Sv. fiol; T. fiedel, Gammalsv. fidla, Sv. dial. fela, Med.-Lat. fidula, troligen ett germanskt ord; härledningen från Lat. fidicula, lyra, af fides, sträng, är osäker). 1. Viola alta, T. bratsche, altfiol, det instrument i den moderna stråkorkestern, som har altstämman och är på gamma sätt konstrueradt som violinen, endast något större och med de fyra strängarna stämda i c, g, d¹, a¹. Omfånget i orkesterspel går ej högre än till a². Noteringen sker i altklav. Tonen är något nasal. De förändringar i instrumentets byggnad, som i nyare tid gjorts af Hermann Ritter i syfte att aflägsna dess näsklang och göra det till ett soloinstrument, hafva hittills vunnit föga efterföljd. -- 2. Det gemensamma namnet på de äldre stråkinstrument, som närmast föregingo de nu brukliga, efter violintypen konstruerade, och skilde sig från denna typ genom plattare bottnar, större antal strängar, runda eller halfcirkelformiga ljudhål samt tämligen flackt rundadt stall, hvarigenom solospel på de mellersta strängarna försvårades, men deremot ackordspel gynnades. I formen närmade sig violan än till det arabiska, lutan liknande stråkinstrumentet rebec, med utseende af den ena halfvan af ett päron, som blifvit ituklufvet på längden, än åter till det keltiska crwth (cruth), hvilket redan har samma konstruktionsprincip, som slutligen blef den allena herskande, nämligen två bottnar förenade genom s. k. »sarg», eller vertikala träväggar, hvarför ock det keltiska instrumentet snarare än det arabiska torde böra gälla som stamfader för violan och dermed äfven för den nuvarande violintypen. Man kan t. o. m. säga, att den sistnämnda först kunde utveckla sig fritt, sedan hvarje beroende af lutan blifvit aflägsnadt. Detta beroende visade sig ännu hos violan i de platta bottnarna, som hindrade en starkt vibrerande ton, och de onödigt många strängarna, som genom sin spänning alltför mycket ansträngde instrumentet. Violan indelades i flere arter och storlekar; hufvudirnelningen var den i viola da braccio (deraf T. bratsche), »armfiol» (d. v. s. fiol, som hölls på armen), och v. da gamba, »benfiol», »knäfiol» (som hölls mellan knäna, liksom nutidens violoncell). Minsta arten af violan kallades pardessus de viole, den största violone (Fr. basse de violon). Ur alla dessa arter framgingo småningom de nuvarande stråkinstrumenten, först violinen (se d. o.), så alten (se ofvan), violoncellen och kontrabasen (se dessa ord), alla byggda enligt violintypen. Derjämte bibehöllo sig dock länge i synnerhet »gamban» äfvensom den s. k. viola d'amore (viole d'amour), som utom de 7 egentliga strängarna var försedd med 7 resonanssträngar, löpande under stallet och gripbrädet. Särskilda arter voro viola bastarda, v. da spalla, den af S. Bach konstruerade v. pomposa m. fl. Jfr Stråkinstrument. A. L.

Violaceae DC., bot., en naturlig familj, omfattande omkr. 250 arter, i synnerhet förekommande inom tropikerna, hvarest flere äro buskartade. De flesta arterna äro örter. Blommorna äro oregelbundna, 5-taliga, tvåkönade. Fodret är qvarsittande; nedersta kronbladet är försedt med en honingsförande sporre. Ståndarna hafva mycket korta strängar och knapparna tätt sammanslutna kring stiftet. Knappbandet är vanligtvis utdraget till ett fjällikt eller hinnaktigt äggrundt bihang ofvan knappen. Frukten är en 3-valvlig. enrummig kapsel, som har de många fröna fästa längs midten af valveln. Gruppen Alsodeae afviker genom fullkomligt eller nästan regelbundna blommor. Jfr Viola. O. T. S.

Viola da gamba. Se Gamba och Viola 2.

Viola d'amore. Se Viola 2.

Viola di bordone. Se Baryton 1.

Violblock. Se Fiolblock.

Violera (Lat. violare), våldföra, kränka. Subst. violation.

Violett (Fr. violet), »violblå», kallas den färg i spektrum (se d. o.), som består af de i ett glasprisma mest brytbara af de synliga ljusstrålarna. Utanför det synliga spektrum vidtaga de s. k. ultravioletta strålarna, som ej gifva ljusintryck på vårt öga, men deremot tilllika med de violetta äro mest verksamma, när ljuset sönderdelar vissa sammansatta kemiska ämnen, och derför äfven kallas »kemiska strålar». De äro följaktligen de vid fotografi företrädesvis verksamma strålarna. -- En annan inverkan af violett och ultraviolett ljus, som först på de sista åren blifvit upptäckt, är den att vissa med negativ elektricitet laddade kroppar ganska hastigt urladdas, när de belysas af dylika strålar. Inverkan är olika på olika kroppar och har visat sig, åtminstone i hufvudsak, bero derpå att kroppens yta sönderdelas och lösryckta partiklar utslungas under inverkan af de mest brytbara strålarna. I en nyligen utkommen afhandling hafva Elster och Geitel påvisat, att denna egenskap kan användas till konstruktion af en aktinometer för dessa strålar, d. v. s. en apparat, hvarmed den relativa styrkan hos strålningen af på apparaten infallande ljus, särskildt solljus, kan uppmätas. Detta tillgår så, att ljuset får falla på en amalgamerad zinkkula, som laddas med negativ elektricitet och sättes i ledande förbindelse med ett elektroskop. Ju hastigare laddningen minskas, dess rikare är det infallande ljuset på verksamma strålar. Hos violett ljus äro etervibrationernas våglängder kortare än andra för ögat förnimbara eftersvängningar. -- Violetta färgämnen äro anilinfärgerna metylviolett, Hofmanns violett m. fl. (se Anilinfärger). I st. f. »violett» säges i dagligt tal ofta »gredelin», »gridelin» (af Fr. gris de lin). E. S.