Sida 576
Winter ...
Pacific-ångbåtsbolaget, blef 1855 advokat i Saint Louis och inträdde, då inbördeskriget bröt ut i April 1861, vid nordstaternas 7:de regemente, hvarest han snart befordrades till major, men stupade d. 10 Juni s. å. i slaget vid Great Bethel. På författarebanan gaf W. rika löften om sig genom den fina romanen Cecil Dreeme, som följdes af två dylika, samt de intressanta färdskildringarna The canoe and the saddle (1862) och Life in the open air (1863) m. m. Hans »Works» hafva utkommit i flere upplagor, bl. a. en 1884, tillökad med dikter och lefnadsteckning.
Vintrosa (Vinteråsa), socken i Örebro län, Örebro härad. Areal 5,654 har. 1,521 innev. (1892). V. bildar med Tysslinge ett konsistorielt pastorat, Strengnäs stift, Örebro kontrakt.
Vintschgau, rättare Vinstgau (Ital. Val di Venosta, i medeltiden Vallis Venusta), öfre Adigedalen i Tyrolen, har sitt namn efter det blott genom ett citat hos Plinius bekanta rätiska alpfolket venoster. Befolkningen uppgår till omkr. 24,000 pers.
Wintzingerode, Ferdinand von, friherre, tysk-rysk general, född 1770, kämpade i Hessen-Kassels och Österrikes tjenst 1790--97 mot fransmännen och gick efter freden i Campo-Formio (1797) i rysk tjenst, men deltog med ryskt tillstånd såsom frivillig i österrikiska armén i 1800 års fälttåg. Han följde kejsar Alexander I under 1805 års fälttåg och österrikarna 1809, hvarunder han vid Aspern fick sin ena fot krossad af en karteschkula och på slagfältet utnämndes till fältmarskalklöjtnant. Fången vid Moskva 1812, var W. nära att såsom westfalisk undersåte blifva skjuten af Napoleon, men befriades ur fångenskapen af Tjernisjev och fick befälet öfver 2:dra ryska kåren, med hvilken han besegrade 7:de franska kåren vid Kalisz (d. 13 Febr. 1813). Vid Gross-Görschen (d. 2 Maj s. å.) förde W. den förbundna arméns venstra flygel och stötte under stilleståndet med sin kår till tyska nordarmén under kronprinsen Karl Johan, hvilken han följde till fälttågets slut för att derefter genom Holland inbryta i Frankrike. Genom intagandet af Soissons 1814 och genom sitt deltagande i slagen vid Craonne och Laon s. å. inlade W. stora förtjenster, hvilka icke förringades genom hans motgång vid S:t Dizier d. 26 Mars s. å. W., som efter slaget vid Leipzig utnämnts till general af kavalleriet, afled i Wiesbaden 1818. C. O. N.
Vinäs, gods i Vestra Eds socken, Norra Tjusts härad, Kalmar län, omfattande 2 1/2 mtl frälse och taxeradt till 250,000 kr. (1890). Mangårdsbyggnaden, hvars murar till en del äro qvarlefvor af det under medeltiden uppförda fasta stenhuset, omgifves nästan af Storsjön. Drotset Bo Jonsson (Grip), som dog 1386, skref sig till V. Det ärfdes af sonen Knut Bosson och dennes måg Niklis Erengislason (Hammarstadsätten), hvilkens son riksrådet Bo Niklisson upptog griphufvudet i stället för sitt fädernevapen och var stamfader för friherrarna Grip, som äfven egde V. Vid ättens utgång, 1592, öfvergick det genom arf till grefliga ätten Lewenhaupt, som innehade det till midten af 1800-talet, då det köptes af brukspatronen B. de Maré (d. 1850). Nuv. egare är brukspatronen A. de Maré. B. S.
Vinättika (Fr. vinaigre), ättika, beredd genom jäsning af sämre viner. Den är gulaktig eller röd samt ger vid afdunstning en gulröd, surt smakande återstod, som innehåller vinsyra. P. T. C.
Vinören, kamer. Enligt § 11 i k. resol. på presterskapets besvär d. 27 Aug. 1668, k. brefven d. 18 Dec. 1691 och d. 26 Mars 1692, k. cirkuläret till samtliga landshöfdingarna i riket d. 11 Jan. 1804 m. fl. författningar egde kyrkoförsamling att till anskaffande af nattvardsvin, om och i den mån dertill anslagen vinsäd (se Vinoch byggnadssäd) icke förslog, pålägga personliga afgifter, benämnda vinören l. vinpenningar. Denna befogenhet upphäfdes genom k. förordn. d. 1 Juni 1883, hvarigenom föreskrefs, att, der för nämnda ändamål, utöfver vinsäden, särskilda medel erfordrades, dessa icke få uttagas efter andra grunder än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade (jfr Kommunalbeskattning, sp. 1103). C. O. M-n.
Vio, Jacopo de. Se Cajetanus 2.
Viola Tourn., bot., ett slägte af mindre örter, bildande typen för nat. fam. Violaceae DC. (se d. o.) och hörande till kl. Pentandria L. Bladen äro spiralställda, försedda med stipler och hela skifvor, som vanligast äro bredt eller smalt hjertlika och stundom njurlika. Blomskaften utgå från bladvinklarna eller från en rotstock och äro alltid enblommiga. Blommorna äro oregelbundna, med 5 foderblad, hvilka vid eller straxt nedom sina fästen hafva hvar sitt nedhängande örtartade bihang. Blomkronan är »läpplik» (corolla labiosa), i det att det nedersta af de 5 kronbladen är störst och försedt med ett sporrlikt honingsgömme och har ofta en särskild teckning; de närmast intill sittande hafva en likartad teckning, men de 2 öfversta sitta uppåt och äro ofta tecknade på ett annat sätt. Ståndarna äro 5, med knapparna tätt sammanstående, så att de tyckas vara sammanhängande, hvarför Linné förde slägtet till kl. Syngenesia, ordn. Monogamia. De 2 nedre ståndaresträngarna hafva bihang, som äro nedsänkta i kronsporren. Stiftet vidgar sig uppåt och uppbär ett vanligtvis helt märke. Frukten är en enrummig kapsel, som öppnar sig med 3 valvler och innehåller många frön. Slägtet är artrikt. I svenska floran upptagas 15 arter; af alla dessa finnes en storblommig och en småblommig form. Den förra är inrättad för befruktning genom insekter, den senare för sjelfbefruktning. Mellan flere arter finnas sammanbindande öfvergångsformer, hvarför dessa arter af nyare botanici sammanföras till ett mindre antal kollektivarter. Allmännast bekanta äro styfmorsblomman och luktviolen. Styfmorsblomman l. pensén, V. tricolor L., har flerfärgade kronblad, med violett, blått och gult såsom hufvudfärger, och af densamma har trädgårdskonsten frambragt en otalig mängd varieteter, utmärkande sig genom storlek och växlande färgrikedom. Luktviolen, V. odorata L., har en rotstock, från hvilken utgå långa, krypande grenskott, utvecklande under våren och
Källa: Project Runeberg ·
