Viola

Viola Tourn., bot., ett slägte af mindre örter, bildande typen för nat. fam. Violaceae DC. (se d. o.) och hörande till kl. Pentandria L. Bladen äro spiralställda, försedda med stipler och hela skifvor, som vanligast äro bredt eller smalt hjertlika och stundom njurlika. Blomskaften utgå från bladvinklarna eller från en rotstock och äro alltid enblommiga. Blommorna äro oregelbundna, med 5 foderblad, hvilka vid eller straxt nedom sina fästen hafva hvar sitt nedhängande örtartade bihang. Blomkronan är »läpplik» (corolla labiosa), i det att det nedersta af de 5 kronbladen är störst och försedt med ett sporrlikt honingsgömme och har ofta en särskild teckning; de närmast intill sittande hafva en likartad teckning, men de 2 öfversta sitta uppåt och äro ofta tecknade på ett annat sätt. Ståndarna äro 5, med knapparna tätt sammanstående, så att de tyckas vara sammanhängande, hvarför Linné förde slägtet till kl. Syngenesia, ordn. Monogamia. De 2 nedre ståndaresträngarna hafva bihang, som äro nedsänkta i kronsporren. Stiftet vidgar sig uppåt och uppbär ett vanligtvis helt märke. Frukten är en enrummig kapsel, som öppnar sig med 3 valvler och innehåller många frön. Slägtet är artrikt. I svenska floran upptagas 15 arter; af alla dessa finnes en storblommig och en småblommig form. Den förra är inrättad för befruktning genom insekter, den senare för sjelfbefruktning. Mellan flere arter finnas sammanbindande öfvergångsformer, hvarför dessa arter af nyare botanici sammanföras till ett mindre antal kollektivarter. Allmännast bekanta äro styfmorsblomman och luktviolen. Styfmorsblomman l. pensén, V. tricolor L., har flerfärgade kronblad, med violett, blått och gult såsom hufvudfärger, och af densamma har trädgårdskonsten frambragt en otalig mängd varieteter, utmärkande sig genom storlek och växlande färgrikedom. Luktviolen, V. odorata L., har en rotstock, från hvilken utgå långa, krypande grenskott, utvecklande under våren och försommaren härligt luktande mörkblå blommor. Hos »underviolen», V. mirabilis L., ega de om våren från rotstocken uppskjutande, med blekblåa kronblad försedda blommorna samma vällukt. Dessa blommor sätta efter regeln icke frukt, hvaremot sådan utvecklas efter de i bladvecken sittande, kronlösa blommorna, som senare uppstå. Hos en del arter sluta sig, efter fruktens öppnande, de 3 båtlika kapselvalvlernas kanter fast tillsammans och pressa i spetsen ut fröna, ett i sänder, med stor kraft, så att de kastas långt bort. Hos luktviolen borrar frukten sig något ned i jorden. -- Till en annan familj höra »lackviolen» (se Cheiranthus) och »månviolen» (se Lunaria). O. T. S.