Viscouti

Viscouti. 1. Ennio Quirino V., italiensk arkeolog, tillhörande en från Genua härstammande romersk familj, föddes d. 1 Nov. 1751 i Rom, der hans fader, Giambattista Antonio V. (f. 1722. d. 1784), var prefekt öfver fornlemningarna. I fädernehemmet fick han en utmärkt uppfostran och röjde en brådmogen öfverlägsenhet i en mängd vetenskapsgrenar. Han blef 1771 bibliotekarie i Vatikanen och 1787 konservator vid Kapitolinska museet. Förut hade han deltagit i det af fadern påbörjade verket Museo Pio-Clementino, af hvilket 1:sta bandet utkom 1782, och utgaf ensam banden 2--7 (1787--1807). Andra arbeten af honom från denna tid äro Monumenti degli Scipioni (1785), behandlande fynden i Scipionernas 1780 upptäckta graf i Rom, Monumenti scritti del museo del signor Tommaso Jenkins (1787) samt Monumenti Gabini della Villa Pindana (1797), en öfversigt af de af furst Borghese i ruinerna i Gabii funna fornlemningarna. Sedan fransmännen 1798 intagit Rom, utnämndes han till inrikesminister i Romerska republiken, men förmåddes snart att flytta till Frankrike, der han 1799 utnämndes till inspektor öfver samlingarna i Louvre och till professor i arkeologi. 1803, då Denon blef generaldirektör vid museet, vardt V. konservator vid fornsakssamlingarna och medlem af Institutet. Han ordnade sin afdelning af museet och utgaf öfver densamma en katalog, hvars sista af honom ombesörjda upplaga utkom 1817 under titeln Description des antiques du Musée royal. Derjämte publicerade han Description des vases peints du Musée (1802) och Explication de la tapisserie de la reine Mathilde (1803). Derefter följde hans hufvudarbete, till hvilket Napoleon gaf honom väckelse och medel: Iconograpliie grecque (3 bd. 1808) och 1:sta bandet (1817) af Iconographie romaine (forts. af A. Mongez, 4 bd, 1817--33). Kallad till England 1817 för att bedöma de af lord Elgin hemförda Parthenon-skulpturerna, utgaf han 1818 rörande dem Mémoire sur des ouvrages de sculptures du Parthenon etc. V. dog d. 7 Febr. 1818. En fullständig upplaga (12 bd, 1818--22) af hans skrifter, till hvilka äfven hör en mängd uppsatser i tidskrifter, särskildt i »Journal des savants», obesörjdes af J. Labus. V. kan i genialitet ej mäta sig med Winckelmann; han vågade sig aldrig på mytologisk-filosofiska forskningar, utan höll sig till det rent yttre och konstnärliga af föremålen. Hans beskrifningar äro förträffliga och hans stilistika förmåga stor. -- 2. Louis Tullius Joachim V., arkitekt, den föregåendes son, f. i Rom 1791, d. i Paris 1853, kom med sin fader tidigt till Paris, der han studerade arkitektur hos Percier och 1814 erhöll 2:dra priset för utkastet till ett bibliotek. Derefter blef han arkitekt för tredje och åttonde arrondissementen och byggde i denna egenskap många hotell och palats. Likaledes anställdes han som öfvferarkitekt vid restaureringen af Louvre genom dess fullständiga utbyggande och förbindelse med Tuillerierna, hvarvid han måste hålla sig till det gifna och blott söka åstadkomma en förståndig plan för byggnadens fortsättning. Tyvärr afvek man vid utförandet i många hänseenden från hans plan, så att detta stora verk genom svulst och öfverlastning vida skilde sig från de ursprungliga delarnas ädla karakter. V. uppgjorde ock planen till Napoleons graf i Invalid-dômen, utförde grafvårdar för flere af kejsarens marskalkar (S:t Cyr, Soult m. fl.) samt byggde åtskilliga offentliga springbrunnar, såsom Gaillon, Molière, fontänen på Place Louvois och framför S. Sulpice.