Sida 605
Vischer ...
norra Italiens herskare och förlorade derunder bl. a. Genua. Bröderna voro tappra, men gjorde sig hatade genom hårda utpressningar samt en grymhet och lastbarhet, som erinrade om det romerska kejsaredömets sämsta tider. Galeazzo II grundlade likväl det ryktbara universitetet i Pavia (1361) och var Petrarcas gynnare. Hans son Giovanni Galeazzo (Giangaleazzo), f. 1347, tillfångatog i Maj 1385 sin farbror Barnabö (hvilken han lät afrätta i Dec. s. å.) och två af hans söner samt blef derigenom ensam herre öfver husets ansenliga besittningar. Med honom nådde familjen V. höjden af storhet och glans. Misstänksam, trolös, girig, men ännu mera äregirig, understödd af de förnämste condottieri, sträfvade han efter att förvärfva herraväldet öfver Italien och var flere gånger nära att lyckas. 1395 köpte han titeln hertig af Milano af kejsar Venceslaus för 100,000 floriner. Han ökade sitt välde med Verona, Vicenza, Feltre, Belluno, Siena, Pisa, Perugia, Assisi och Bologna samt var nära att bemäktiga sig Florens, då han dog i pesten, d. 3 Sept. 1402. Han inlade mycken förtjenst såsom befordrar e af konst och vetenskap. Han drog de berömdaste lärde till sitt hof, återställde universitetet i Piacenza, samlade ett präktigt bibliotek och stiftade en målare- och byggnadsakademi. Stora byggnadsverk påbörjades under hans regering, såsom domkyrkan i Milano, klostret Certosa vid Pavia och bron öfver Ticino vid sistnämnda stad. Han var gift först med Isabella af Frankrike (d. 1373), med hvilken han erhöll grefskapet Vertus i Champagne (deraf hans spenamn »conte di virtù»), och sedermera med sin kusin Caterina Visconti (d. 1404). Hans dotter med Isabella, Valentina, blef gift med hertig Ludvig af Orléans, en förbindelse af framtida vigt, i det att hennes sonson, konung Ludvig XII, fick arfsanspråk på Milano, hvilka i början af 1500-talet medförde så många förvecklingar uti Italien. Han efterträddes af sin son Giovanni Maria (Giammaria), f. 1389, såsom hertig af Milano, men denne måste dela arfvet med sin broder Filippo Maria, som fick Pavia och många andra städer, och faderns naturlige son Gabriele Maria, hvilken erhöll Cremona och Pisa. Till en början råkade hertigdömet i fullständig upplösning. Många förut underlydande städer gjorde sig fria, afträddes till andra suveräner eller kommo under egna herskare. Sjelfva Milano och Pavia hemsöktes af anarkien. Giammaria, feg och grym, dukade under för en sammansvärjning, 1412. Brodern Filippo Maria (f. 1391) efterträdde honom. Feg och grym, men äregirig, beslöt denne tyrann, -- som var så ful, att han fruktade att visa sig, och så rädd, att han darrade vid åskans dunder, -- att återupprätta familjens makt. Liksom sin fader begagnade han sig af condottieri, och tack vare Carmagnolas militära skicklighet lyckades han atereröfra hela Lombardiet. Men Carmagnola blef ett mal för hertigens afund, måste fly och bildade sedermera en fruktansvärd liga emot honom. Hertigen nödgades bl. a. afträda Brescia (1426) och Bergamo (1428) till Venezia. Under sina sista år låg han i krig med sin måg Francesco Sforza, som förbundit sig med Florens och Venezia. Filippo Maria afled d. 13 Aug. 1447, den siste Visconti på Milanos tron. En gren af ätten, markiser, sedermera hertigar af V.-Modrone, härstammande från Matteo I:s broder Uberto (d. 1315), lefver ännu.
Viscouti. 1. Ennio Quirino V., italiensk arkeolog, tillhörande en från Genua härstammande romersk familj, föddes d. 1 Nov. 1751 i Rom, der hans fader, Giambattista Antonio V. (f. 1722. d. 1784), var prefekt öfver fornlemningarna. I fädernehemmet fick han en utmärkt uppfostran och röjde en brådmogen öfverlägsenhet i en mängd vetenskapsgrenar. Han blef 1771 bibliotekarie i Vatikanen och 1787 konservator vid Kapitolinska museet. Förut hade han deltagit i det af fadern påbörjade verket Museo Pio-Clementino, af hvilket 1:sta bandet utkom 1782, och utgaf ensam banden 2--7 (1787--1807). Andra arbeten af honom från denna tid äro Monumenti degli Scipioni (1785), behandlande fynden i Scipionernas 1780 upptäckta graf i Rom, Monumenti scritti del museo del signor Tommaso Jenkins (1787) samt Monumenti Gabini della Villa Pindana (1797), en öfversigt af de af furst Borghese i ruinerna i Gabii funna fornlemningarna. Sedan fransmännen 1798 intagit Rom, utnämndes han till inrikesminister i Romerska republiken, men förmåddes snart att flytta till Frankrike, der han 1799 utnämndes till inspektor öfver samlingarna i Louvre och till professor i arkeologi. 1803, då Denon blef generaldirektör vid museet, vardt V. konservator vid fornsakssamlingarna och medlem af Institutet. Han ordnade sin afdelning af museet och utgaf öfver densamma en katalog, hvars sista af honom ombesörjda upplaga utkom 1817 under titeln Description des antiques du Musée royal. Derjämte publicerade han Description des vases peints du Musée (1802) och Explication de la tapisserie de la reine Mathilde (1803). Derefter följde hans hufvudarbete, till hvilket Napoleon gaf honom väckelse och medel: Iconograpliie grecque (3 bd. 1808) och 1:sta bandet (1817) af Iconographie romaine (forts. af A. Mongez, 4 bd, 1817--33). Kallad till England 1817 för att bedöma de af lord Elgin hemförda Parthenon-skulpturerna, utgaf han 1818 rörande dem Mémoire sur des ouvrages de sculptures du Parthenon etc. V. dog d. 7 Febr. 1818. En fullständig upplaga (12 bd, 1818--22) af hans skrifter, till hvilka äfven hör en mängd uppsatser i tidskrifter, särskildt i »Journal des savants», obesörjdes af J. Labus. V. kan i genialitet ej mäta sig med Winckelmann; han vågade sig aldrig på mytologisk-filosofiska forskningar, utan höll sig till det rent yttre och konstnärliga af föremålen. Hans beskrifningar äro förträffliga och hans stilistika förmåga stor. -- 2. Louis Tullius Joachim V., arkitekt, den föregåendes son, f. i Rom 1791, d. i Paris 1853, kom med sin fader tidigt till Paris, der han studerade arkitektur hos Percier och 1814 erhöll 2:dra priset för utkastet till ett bibliotek. Derefter blef han arkitekt för tredje och åttonde arrondissementen och byggde i denna
Källa: Project Runeberg ·
