Sida 604
Vischer ...
21° i s. och 15,5°C. i n., vintertemperaturen mellan - 4° i s. och - 9,5° i n. Norra delen af staten var vid kolonisternas ankomst en nästan sammanhängande skog, hufvudsakligen af barrträd, och äfven annanstädes funnos stora skogar, af löfträd, dock med mellanliggande stora prärier i s. och v. Ännu 1886 voro 48,8 proc. af arealen skogbevuxen mark, och enligt 1880 års census hade endast Michigan och Pennsylvania värdefullare skogar. Vid samma tid hade farmerna (till antalet 134,322) ett område af omkr. 62,000 qvkm., deraf 37,000 qvkm. odlad jord. Deras värde uppskattades 1885 till 568 mill. doll. Skörden har de senare åren i medeltal uppgått till 7,63 mill. hl. hvete. 13,7 mill. hl. majs, 15,6 mill. hl. hafre, 4,18 mill. hl. korn och 0,86 mill. hl. råg. Af ost tillverkades 15 mill. kg. och af smör 16,3 mill. kg. 1886 funnos omkr. 389,000 hästar, 1,256,000 nötkreatur, 917,000 får och 777,000 svin. Ehuru således en jordbrukande stat, eger W. en utomordentlig rikedom på malmer, företrädesvis jern-, bly- och zinkmalmer, de förstnämnda omkring floderna Menomonee och Montreal, de båda senare i sydvestra delen af staten. W:s jerntillverkning intog 1880 sjette platsen inom unionen, men har sedan dess ökats betydligt. Industrien sysselsatte 1885 58,500 pers.; fabrikerna och deras produkter värderades till 193,7 mill. doll. Största produktionsvärdet lemnade sågverken och snickerifabrikerna (41 mill.), mjölqvarnarna (20 mill.) och jernverken (10,3 mill. doll.). Jernvägarna hade 1886 en längd af 7,363 km. Folkmängden, som 1840 utgjorde 30,945, uppgick 1890 till 1,686,880 pers., med en ökning under sista årtiondet af 28,2 proc. 1880 voro 30,8 proc. födda i utlandet, deraf 66,284 i de skandinaviska landen (af dessa sistnämnde voro 8,138 födda i Sverige). Utom statsuniversitetet i Madison (stiftadt 1849), med hvilket är förenad en landtbruksskola, hafva de olika bekännelserna universitet bl. a. i Beloit, Ripon, Milton, Racine och Lawrence. 1888 funnos 137 fria högskolor, som mottogo statsunderstöd. Inkomsterna för undervisningsväsendet uppgingo 1886 till 4,193,000 doll. och utgifterna till 3,185,000. Författningen antogs 1848. Lagstiftande församlingen, som sammanträder hvartannat år i hufvudstaden, Madison, består af 33 senatorer och 100 representanter, de förre valda för 4, de senare för 2 år. Till kongressen sänder staten 2 senatorer och 9 representanter. -- W. beboddes ursprungligen af algonkin- och dakota-indianer och var genom sitt läge mellan de stora sjöarna och öfre Mississippi sammanbindningslänk mellan franska Canada och Louisiana. Dess första europeiska gäster voro franska pelshandlare, som färdades uppför Ottawa, öfver sjöarna Huron och Michigan, samt uppför Fox river och öfver vattendelaren mellan denna flod och floden Wisconsin, utför hvilken de kommo till Mississippi. Den förste hvite man, som man vet hafva beträdt W:s jord, var Jean Nicolet, en af Champlains agenter (1634). 1658--59 färdades tvänne pelshandlare, Radisson och Grosseilliers, hvilka sedermera riktade Englands uppmärksamhet på Hudson-bay-landen, längs södra stranden af Lake Superior och söderut till Mississippis bifloder. Den förstnämndes dagbok omtalar en af honom besökt stor flod, som sannolikt var Mississippi. 1665 anlade pater Claude Allouez en jesuitmission vid La Point och 1669 en annan vid stränderna af Green bay. Andra tidigare resande i dessa trakter voro Louis Joliet och Marquette (1673) samt La Salle, Hennepin och Du Luth (1679--80). Under den följande tiden anlades flere handelsplatser, såsom Green bay, Prairie du Chien, Milwaukee och Portage. Äfven efter 1783 höllo engelska pelshandlare till i dessa trakter, och amerikanerna gjorde ej sin rätt till landet gällande förr än under kriget med England 1812--14, då de engelske pelshandlarna fördrefvos och Astor bildade sitt pelshandelskompani. Efter 1818 tillhörde W. territoriet Michigan och blef eget territorium 1836. Till denna tid hade pelshandeln och bearbetningen af de 1825 upptäckta blymalmsfyndigheterna i sydvestra W. varit de förnämsta faktorerna i W:s utveckling; men vid denna tid började jordspekulationen sträcka sig äfven till dessa trakter, och immigranter strömmade dit, så att folkmängden mer än fördubblades 1836--40. Som egen stat upptogs W. i unionen 1848.
Visconti, en lombardisk adlig familj, som fick sitt namn efter den befattning af vicegrefvar (Lat. vice comites), som den innehade under ärkebiskoparna af Milano. Då lombardiska förbundet sönderföll i en mängd, mestadels enväldigt styrda småstater, grundade ätten V., adelns mest framskjutna ledare, sin makt i kamp med ätten Della Torre, som stod i spetsen för folkpartiet. Grundläggaren af ättens glans var Ottone V. (d. 1295), som, sedan 1262 ärkebiskop af Milano, ryckte till sig styrelsens tyglar efter segern vid Desio 1277 öfver den kejserlige vikarien Napoleone Della Torre. Ottones brorson Matteo I (f. 1250, d. 1322) vardt 1294 kejserlig vikarie, förjagades 1302, men lyckades under kejsar Henrik VII:s tåg till Rom fördrifva Guido Della Torre, hvilken 1308--11 haft makten i Milano i egenskap af »capitano del popolo», och utnämndes ånyo till kejserlig vikarie. Hans son Galeazzo I, en tid herre öfver Piacenza och Cremona, inspärrades 1327 af kejsar Ludvig bajraren i fängelse i Monza och dog der 1328. Hans son Azzo (f. 1302. d. 1339) förmådde genom sin hofsamhet flere af de lombardiska städerna (Bergamo, Kovara. Pavia, Vercelli, Cremona, Lodi, Piacenza, Brescia m. fl.) att underkasta sig hans välde. Han lät 1332 utnämna sig till herre öfver Milano på lifstid. Han efterträddes af sin farbroder Lucchino (f. 1287, d. 1349), som ökade sitt herravälde med Asti, Parma, Tortona, Guastalla. Dennes broder Giovanni (f. 1290, d. 1354), ärkebiskop af Milano sedan 1342, var herre äfven öfver Bologna (1350--54) och Genua (1353--54). Hans broder Stefanos söner Matteo II (d. redan 1355, såsom det sades förgiftad af sina bröder), Galeazzo II (f. omkr. 1320, d. 1378) och Barnabô (f. 1319) hade under sina första år att kämpa emot en liga af
Källa: Project Runeberg ·
