Vladimir

Vladimir, ryska storfurstar. 1. V. den helige l. den store, var son af storfurst Svjatoslav och tjensteqvinnan Matusja. Innan fadern företog sitt andra härnadståg till Bulgarien, på hvilket han dödades (972), delade han sitt land emellan sina tre söner så, att Jaropolk fick Kiev, Oleg drevljanernas område och V. Novgorod. Då Jaropolk bemäktigade sig Olegs land och hotade V:s, begaf denne sig »bortom hafvet» (d. v. s. till Skandinavien), fick der en här och drog emot Jaropolk. Först eröfrade han Polotsk, dödade dess furste och äktade hans dotter Rogneda, Jaropolks trolofvade. Sedermera gjorde han sig till herre öfver Kiev, lät döda sin broder och tog hans enka till hustru. Under de första åren af sin storfurstetid låg V. i härnad med polacker, litaver, Volgabulgarer och petjeneger, visade sig som en nitisk hedning och hade hundratals frillor. Men begäret att underhålla politiska förbindelser med Öst-Rom förmådde honom antaga kristna läran. Han återlemnade det från Öst-Rom eröfrade Cherson (Korsun, på Krim) mot priset af prinsessan Annas hand, lät i Cherson döpa sig, hvarvid han antog namnet Vasilij, och vigdes der vid Anna (989). Med helgonbilder, reliker och prester vände han hem till Kiev. Der lät han förstöra de afgudabilder han sjelf rest, tvang stadens befolkning att stiga ned i Dnjepr och der mottaga dopet samt verkade sedermera äfven i den öfriga delen af sitt rike för den grekiska (ortodoxa) kyrkans utbredning. Han byggde kyrkor, inrättade skolor för bildande af prester och gaf presterskapet stora företrädesrättigheter. För sådana gerningar förklarades han af kyrkan för helgon (hans dag är d. 15 Juli). Hans krigiska framgångar skaffade honom namnet den store, men folksagan kallar honom »Vladimir den sköna solen» (Vladimir solnysjko). V. afled 1015. Han efterlemnade 12 söner. Åt åtta bland dem hade han utskiftat sitt rike. V:s lif har lemnat Stagnelius ämne till den härliga dikten »Vladimir den store» (1817). -- Jfr Ryssland (bd XIV, sp. 1544). -- 2. V. Monomach, den föregåendes sonsons son, son af storfurst Vsevolod Jaroslavitj och (sannolikt) dotterson af kejsar Konstantin Monomach, efter hvilken han antages hafva fått sitt tillnamn, var under faderns lifstid furste af Perejaslavl, men fick vid det af honom föranstaltade furstemötet i Ljubetj (1097) derjämte Smolensk, Novgorod, Rostov, Suzdal och Bjeloozero. Han berömmes som tapper, klok och karaktersfast. Mot polovtserna kämpade han oförskräckt och förmådde slutligen de öfrige ryske furstarna till ett gemensamt anfall på dem, hvarvid polovtserna besegrades vid Dons tillflöde Sala (1111). Sedan han 1113, tvärtemot åldersrätten, valts till storfurste i Kiev, gick hans bemödande ut på att förskaffa sin ätt herraväldet öfver de olika delarna af riket med utestängande af andra grenar af Ruriks ätt. Han afled 1125, efterlemnande ett berömdt testamente (Poutjenie), delvis med avtobiografisk karakter, en af den ryska literaturens äldsta lekmannaskrifter. Från V:s son Jurij Dolgorukij härstammade furstarna af Suzdal och Moskva, från sonen Mstislav furstarna af Kiev och Galizien.