Vogüe

Vogüe [våge]. 1. Léonce de V., markis, fransk politiker, f. 1805, d. 1877, beträdde tidigt den militära banan och deltog som kavalleriofficer i flere fälttåg, bl. a. till Spanien och i Algeriet. Men efter julirevolutionen 1830 tog han afsked ur krigstjensten och egnade sig åt industriella värf. Hans ställning som stor arbetsgifvare förskaffade honom inflytande inom departementet Cher, der han hade anlagt betydande jernverk. 1848 blef han, ehuru legitimist, vald till medlem af den konstituerande och senare äfven af den lagstiftande församlingen. I några enstaka frågor röstade han visserligen med det demokratiska partiet, t. ex. for dödsstraffets afskaffande, men i grund och botten förblef han monarkist, och såsom sådan slöt han sig till högern. Efter statskuppen 1851 drog han sig tillbaka till det enskilda lifvet, men vid valen till nationalförsamlingen i Bordeaux 1871 lät han å nyo välja sig till folkombud. Äfven då sällade han sig till högern och röstade mot de lagförslag, som hade till ändamål att skapa en republikansk styrelseform. Emellertid, då han vid valen 1876 åter uppträdde som kandidat, först till senaten, senare till deputeradekammaren, visade det sig, att han saknade sina forna valmäns förtroende. -- 2. Charles Jean Melchior de V., markis, arkeolog, den föregåendes son, f. 1829, egnade sig företrädesvis åt vetenskapliga studier. För arkeologiska forskningar företog han bl. a. en längre resa i Syrien och Palestina (1853--54), hvarest han gjorde vigtiga fynd och iakttagelser, som han sedermera offentliggjorde. På grund af sina betydande arbeten blef han 1868 vald till medlem (membre libre) af Franska institutet. Under åren 1871--79 var han fransk ambassadör först i Konstantinopel, senare i Wien, men han lemnade den diplomatiska banan efter Grévys val till republikens president. Förgäfves försökte han derefter beträda den politiska banan; hans monarkiska åsigter tillskyndade honom endast nederlag vid valen såväl till senaten (1887 och 88) som till deputeradekammaren (1889). V. har utgifvit Les églises de la Terre-Sainte (1859), Les inscriptions hébraïques de Jérusalem (1864), Le temple de Jérusalem (1864--65), L'architecture civile et religieuse du I:er au VII:e siècle dans la Syrie centrale (1865--77), Mélanges d'archéologie orientale (1869), Inscriptions sémitiques publiées avec traduction et commentaire (1869--77), Voyage d'exploration à la mer Morte (1871--74), Villars d'après sa correspondance et des documents inédits (1888) och »Mémoires du maréchal de Villars» (6 bd, 1889--92). Sedan Mars 1893 utgifver han, jämte Ch. Scheffer, »Revue de l'Orient latin» (en forts. af grefve Riants »Archives de l'Orient latin»). -- 3. Eugène Melchior de V., vikomt, skriftställare, den föregåendes kusin, född 1848, var en tid attaché vid ambassaden i Konstantinopel, men hans håg för resor och studier förmådde honom snart att lemna den diplomatiska banan. Efter 1870--71 års krig, under hvilket han tappert kämpade för sitt fäderneslandss försvar, vistades han med kortare afbrott i främmande land. De minnen och intryck, som han under dessa färder samlade, har han tid efter annan återgifvit bl. a. i »Revue des deux mondes» och »Journal des débats». I den förstnämnda tidskriften offentliggjorde han t. ex. en följd högst märkliga uppsatser öfver ryska författare, hvilkas betydelse han lärt känna under en längre vistelse i Ryssland. Genom dessa och flere andra arbeten har han i väsentlig mån bidragit till att inom och utom Frankrike sprida kännedom om den ryska literaturen och det ryska folket. I öfrigt omfattar hans författareskap reseminnen och naturskildringar, historiska och arkeologiska afhandlingar, politiska och literära studier, berörande såväl äldre som nutida förhållanden och personligheter. Hans lugna verldsåskådning, hans orubbliga tillit till framtiden, hans varma fosterlandskärlek, i förening med en sällsynt stilistisk förmåga, hafva förskaffat honom ett mäktigt inflytande inom vida kretsar i Frankrike. Sedan 1888 är han medlem af Franska akademien. Bland hans arbeten må anföras: Syrie, Palesline, Mont Athos (1876), Histoires orientales (1879), Portraits du siècle (1883), Le fils de Pierre le grand (1884), Histoires d'hiver (1885), Le roman russe (1886), Souvenirs et visions (1887), Remarques sur l'exposition du centenaire (1889), Spectacles contemporains (1891), Regards historiques et littéraires (1892), Heures d'histoire (1893). J. M-r.