Voguler

Voguler, ett närmast med ostjakerna beslägtadt finsk-ugriskt folk ö. om norra Uralbergen i ryska guvern. Perm (kretsarna Verchoturie och Tsjerdyn) samt Tobolsk (krets. Turinsk och Beresov). I v. bilda Uralbergen vogulernas naturliga gräns mot syrjänerna, medan Ob--Irtysj bilda gräns i ö. mot ostjakerna, som dock i s. öfverskrida nämnda gräns; i n. gå vogulerna icke högre än till norra Sosva, och i s. bilda södra Sosva och Tavda gränsen för deras område. I dessa, af några parallelt med Uralbergen gående smala åsar genomdragna trakter, hvilka med undantag af omgifningen kring södra Sosva, der åkerbruk kan idkas, bestå af skogar och bottenlösa moras, hafva vogulerna lefvat sedan urminnes tid, mer och mer tillbakaträngda af mäktigare grannar. Namnet voguler begagnas icke i trakten. Sjelfva kalla de sig mans, mansi, och af ryssarna benämnas de inorodzi (främlingar, ickeryssar) eller jasatjnyje (de som erlägga skinn i tribut). Deras antal uppgår enl. Ahlqvist till omkr. 6,500, deraf 5,400 i Tobolsk och 900 (enl. andra närmare 2,000) i Perm. Vogulerna kunna kallas ett bofast jägarefolk, hvars hufvudnäring år jagt å elg, sobel, ekorre och skogsfogel samt fiske i floderna, och som till binäring, åtminstone i de sydliga trakterna, idkar något åkerbruk och renafvel. Deras anspråkslösa små byar (paule) ligga utmed floderna och bestå vanligen af endast 2--3 »jurter», dels vinterjurter (af bjelkar, tätade med mossa och täckta af bark), dels sommarjurter (af björknäfver, i konisk form). Till kroppsbyggnaden äro vogulerna af medelstorlek. De äro kraftfulla och outtröttliga som jägare. Ansigtet är rundt, kindkotorna något utstående såsom hos alla finnar, näsan bred, men icke tillplattad, håret vanl. mörkbrunt. Till karakteren äro de stilla, sorglösa naturbarn, prata och skratta beständigt, och i deras språk råder en egendomlig ton af välvilja, som otvifvelaktigt vittnar om ett mildt, välvilligt sinnelag. För slöjd ega de ingen fallenhet. Ehuru till namnet kristna (sedan 1700-talet) och till det yttre följande kyrkans föreskrifter, äro de i själ och hjerta hängifna sjamanismen och offra i hemlighet på sina gamla offerplatser. Det förnämsta arbetet rörande vogulerna är »A vogul föld és nép» (Vogulernas land och folk, Pest 1864), som P. Hunfalvy bearbetade efter Regulys anteckningar. Det innehåller voguliska sagor och sånger på originalspråket och i magyarisk öfversättning. Vidare har Hunfalvy utgifvit den af G. Popov gjorda öfversättningen af Matteus' och Markus' evangelium och med anledning deraf utarbetat grammatik jämte ordbok (Pest 1872). Jfr Aug. Ahlqvist: »Unter wogulen und ostjaken» (Helsingf. 1883).