Bjarmaland och Bjarmer äro i de nordiska sagorna ofta förekommande namn på landet och folket söder och sydöst om Hvita hafvet och längs Dvina-floden. De verkligt pålitliga underrättelser vi nu ega om detta folk äro få, men ur olika källor kunna dock härledas vissa allmänna resultat. Orden Bjarmaland och bjarmer lyda efter finskt tungomål: Perma och permalaiset, och dessa namn återfinnas f. n. vid floden Kama, således djupt inne i Ryssland. Staden Perm är nästan helt och hållet rysk och permerna (f. n. omkr. 25,000 personer) uppgå, allt hvad de hinna, i den omgifvande ryska nationaliteten. Norr om permerna, dock till språk och utseende knappast skilda från dem, bo syrjänerna (omkr. 60,000 personer), äfven de på väg att sammansmälta med den omgifvande slaviska befolkningen. Permerna och syrjänerna kalla sig sjelfva Komy-mort (de senare äfven Komi-jas, Komi-voityr), eller folk af Kama, hvilket stärker hvad man äfven annars har sig bekant, nämligen att de icke hade sina boningsplatser vid Hvita hafvet, utan att Kamas flodområde af ålder varit deras stamsäte. Märkas bör äfven, att de ryska krönikorna veterligen icke begagnat namnet permer (permjaker) för att beteckna andra stammar än dessa tvänne. Under sådana förhållanden synes det sällsamt, att bjarmernas namn kunnat blifva så ryktbart i nordlanden. Förklaringen dertill är att söka i den omständigheten att benämningen bjarmer af nordmännen fattades i vidsträcktare bemärkelse än den hos ryssarna öfliga samt inbegrep jämväl den finska, d. v. s. karelska, befolkningen vid Dvina. Måhända hafva alla dessa befryndade stammar någon tid verkligen varit förenade till ett enda rike, omfattande Dvinas, Vytsjegdas, Petsjoras och Kamas flodområden och styrdt af några ansedda stamhöfdingar. Att de bjarmer, med hvilka nordmännen sammanträffade, i sjelfva verket voro kareler, framgår deraf att en mängd namn vid Dvinas nedre lopp äro till sitt ursprung omisskänneligt finska, liksom också deraf att det i sagorna bevarade namnet för bjarmernas gudabild, jomali, som icke kan förklaras ur de nuv. permiska språken, nästan oförändradt ännu i dag återfinnes i finskan (jumala). Bekant är också, att, ännu långt senare, Hvita hafvets södra kust af ryssarna kallades karelernas strand.
De gamle bjarmerna voro för sin handel och sin rikedom mycket bekanta i norden. Österlandets varor sökte sig väg till norden längs Volga, Kama, Dvina och Petsjora, och det fans, efter hvad man vet, några betydande nederlagsplatser vid denne handelsväg. Vigtigast bland dessa voro Bolgari vid Volga, Tsjerdyn vid Kolva (en af Kamas bifloder), samt Kolmogori eller Holmogori. Detta namn företer påtaglig likhet med nordmännens Holmgård, hvilket ofta antagits vara det ryktbara Novgorod; men läget af ryska krönikornas Cholmogor kan med full säkerhet bestämmas till Dvinas mynning, något ofvan om Archangel. För öfrigt saknas närmare underrättelser om denne handel. På senaste tiden i guvern. Penn gjorda fynd visa, att omsättningen varit betydlig. Den äldsta ur skandinavisk källa härrörande underrättelsen om bjarmerna finnes i norrmannen Ottars bekanta reseberättelse (från 9:de årh.), i hvilken det förtäljes, att man, efter flere dagars seglats längs kusten, från Hålogaland slutligen öfver Hvita hafvet (som nordboarna kallade Gandvik) kom till en stor flod (uppenbarligen Dvina, Fornn. Vina, finnarnas Viena), vid hvilken bjarmerna (beormerna) bodde i ett väl bebygdt och odladt land. Ottar tyckte, att deras språk liknade lapskan, men hvad de berättade om sitt land kunde han ej sjelf granska, då han ej vågade färdas uppför den stora floden. Ryktet om Bjarmalands rikedomar spridde sig vida i Norden, gång på gång lockande stridslystna kämpar till härnadståg. Ryktbarast är det anfall tre norrmän, Tore Hund, Karle och Gunsten, företogo 1026. De plundrade bjarmernas begrafningsplats och deras der uppreste, guldsmyckade jumala-bild. Det sista kända härnadståget från Norge till Bjarmaland gjordes 1222.
Bjarmernas makt aftog, när under 13:de årh. de stora skakningarna i Central-Asien inträffade och handelsvägen drog sig mera åt vester. Novgorod började sedan att småningom lägga de finske stammarna under sig. Utan svåra
strider lyckades detta dock ej; grundläggningen vid Suhona af staden Ustjug Veliki (i början af 13:de årh.) antyder endast begynnelsen af den afgörande striden. Den ena landsträckan efter den andra eröfrades af ryssarna. Emellertid lyckades bjarmerna vid Hvita hafvets strand försvara sin sjelfständighet i mer än ett århundrade. Slutligen sökte ryssarna på fredlig väg (genom köp) ernå herraväldet öfver dessa trakter, men de hårdnackade karelerna gjorde flere gånger uppror och lyckades ännu 1364 att i grund nedgöra en betydande rysk här. Emellertid uppstodo kloster allt nordligare i dessa nejder, och man kan deraf sluta till de framsteg, som det ryska öfverväldet och kristendomen efter hand lyckades göra. Mot begynnelsen af 15:de årh. var om sider ryssarnas seger fullständig, och dermed hade äfven bjarmernas gamla ärorika namn försvunnit ur historien. E. G. P.