Volga, Rysslands hufvudflod, Europas längsta flod, uppstår på Valdajhöjden och faller ut i Kaspiska hafvet vid Astrachan efter ett slingrande lopp af omkr. 3,400 km. (enl. andra, nyare och tillförlitligare uppgifter 3,740 km.; rak linie 1,670 km.). Dess flodområde, som omfattar hela mellersta och östra samt en del af sydöstra Ryssland, uppgår till 1,458,900 (enligt Krapotkin 1,678,000) qvkm., mer än Tysklands, Frankrikes, Belgiens, Nederländernas och (Cisleithanska) Österrikes sammanlagda storlek. De folkrikaste trakterna i Stör-Ryssland ligga i Volgabäckenet, och städerna Moskva, Nisjnij-Novgorod, Saratov, Simbirsk och Kazan jämte många andra hafva sitt läge vid V. eller dess bifloder att tacka för sin uppkomst och sin nuvarande betydelse. Men V:s flodområde är ej inskränkt till dess egentliga bäcken, ty genom ett system af kanaler, som förena öfre V. med Neva, har V:s handelsmynning så att säga flyttats från Kaspiska hafvet till Östersjön. Andra, mindre vigtiga kanaler förena V. med Düna och Hvita hafvet (Riga och Archangel), medan en jernväg af endast 75 km. längd förmedlar kommunikationen mellan V. samt Don och Azovska sjön. -- V. uppstår i de stora kärrtrakterna i vestra delen af Valdajhöjden (guvern. Tver), der äfven Düna har sina källor. Små åar förena de olika sjöarna med hvarandra, så att det är svårt att afgöra hvilken bör betraktas som flodens verkliga källsjö. Såsom denna ansågs förr Seligersjön, men numera gifves företrädet åt en källa ofvanför Verchitasjön i en vidsträckt kärrtrakt (57° 10' n. br.), på 203 m. höjd. Ån går först genom flere småsjöar, alla på samma höjd, förenar med sig från h. Runa, som man nyligen, icke utan skäl, velat göra till hufvudflod, och ingår i sjön Volgo. En nedanför denna sjö, vid mynningen af Selisjarovka från Seligersjön, anlagd damm, som rymmer 270 mill. kbm. vatten, gör floden äfven vid lågvatten segelbar redan 100 km. från sin källa. Från Valdajplatån är fallet ganska stort (flodhöjden är vid Tver endast 128 m.), men V:s öfre lopp går ej, såsom de flesta andra stora floders, genom något bergland. Innan V. når Tver, har den upptagit en mängd små bifloder, så att den derst. har 270 m. bredd, en vattenmängd af mer än 100 kbm. i sekunden och ett minimidjup af 0,5 m. Tvertsa, som inmynnar fr. v. vid Tver, är förenad med Msta och Volchov genom Vysjnij--Volotsjok-kanalen, det första af de tre kanalsystem, som förena V. med Östersjön. Från Tver trafikeras V. regelbundet, ehuru icke utan svårighet till följd af grund och sandbankar. Floden strömmar mot n. ö. genom en bred dal till mynningarna af Mologa och Sjeksna, två vigtiga bifloder fr. v., som genom Tichvinsk- och Mariinsk-kanalerna äro förenade med tillflöden till Ladoga. Från Rybinsk, vid Sjcksnas mynning, flyter V. med ringa fall mot s. ö. genom en bred och djup dal och är redan vid nämnda stad en stor flod (233 kbm., vid hög flod ända till 5,000 kbm. i sekunden). Längre ned mångdubblas vattenmassan genom Kostroma och Unsja (587 km.) fr. v, saint Oka fr. h., den sistnämnda både i längd (omkr. 1,500 km.) och vattenområde (öfver 250,000 qvkm.) V. öfverlägsen, ehuru i allmänhet förande mindre vatten. Vid sin förening med Oka inträder V. i det breda sjöbäcken, som under postpliocena perioden genom ett bredt sund måste hafva stått i förbindelse med Kaspiska hafvet. Flodens nivå vid lågvatten är endast 60 m. öfver hafvet; dess bredd varierar mellan 320 och 1,600 m., och äfven vid lågt vatten är minimidjupet öfver 1,5 m. Floddalen, som är 110 km. bred, visar tydliga spår af att hafva uppstått af en rad långsträckta sjöar. I floden ligga flere öar, som vexla utseende och läge efter högflod. Från h. upptager V. Sura, fr. v. Vetluga (750 km.), vänder sig derefter åt s. ö. och inträder i ett annat sjöbäcken, der den fr. v. på endast 33 m. höjd upptager Kama (1,800 km. lång),hvilken till hufvudfloden för 1,500--4,000, tillfälligtvis ända till 14,500 kbm., vatten i sekunden. Rester af ännu i Kaspiska hafvet lefvande mollusker förekomma i stor utsträckning i detta bäcken och upp till nedre Kama. De följande 1,500 km. af sitt lopp, hvarunder hon upptager få större bifloder, gar V., nu 500--2,350 m. bred, mot s. s. v., med en stor krökning vid Samara. Der, hvarest floden genombryter en rad kalkstenskullar, är dess lopp mycket pittoreskt. Vid Jekaterinenstadt uppgår vattenmängden till 10,800 kbm., vid högflod ända till 40,000 kbm. Nedanför Kamysjin sänker sig flodytan under hafvets nivå. Vid Tsaritsyn (17,5 m. under hafsytan), der floden är endast 65 km. från Don, gör den en skarp krökning åt s. ö. genom steppen och utsänder en gren, Achtuba, som följer hufvudfloden på venstra sidan, ehuru genom flere kanaler förenad med denna, men det egentliga deltat börjar först 65 km. ofvanför Astrachan. Antalet flodarmar öfverstiger 200. Nedanför Astrachan är navigationen försvårad genom sandbankar, hvilka vid lugnt väder hafva ett maximidjup af 3,5 m., ett djup, som ökas eller minskas vid storm. Massan af uppslammade ämnen är mycket stor och skulle alldeles spärra Astrachan, om ej Kaspiska hafvets vindar drefve bort en stor del. Utmed hela sitt lopp förstör floden snabbt sina stränder. Den minskning i V:s vattenmängd, som konstaterats, har ofta tillskrifvits skogssköflingen, men vida vigtigare orsaker till vattenminskningen, som visar sig ej blott i V., utan i hela Ryssland och Sibirien och i allmänhet på hela norra halfklotet, kunna anföras.
Fiske idkas längs hela V. och dess bifloder samt i sjöarna i dess öfre bäcken. Nedre V. och deltat samt norra delen af Kaspiska hafvet räknas till de rikaste fiskevatten på jorden. Så snart isen bryter upp i deltat, rusa oräkneliga stim af mört och forell (Luciotrutta leucichthys) upp i mynningarna, följda af huson (Acipenser huso), gädda, braxen och gös. Senare uppträder den kaspiska sillen (Clupea caspia), som fordom ratades, men nu har blifvit vigtigare än de olika arterna af störslägtet, stjernstören (Acipenser stellatus) och malen samt slutligen Acipenser Güldenstädtii, så högt värderad för sin kaviar. För att söka lämpliga lekplatser gå störarna ända upp till Sarepta. Lainpretten, sterletten (Acipenser ruthenus), sutare, sandkrypare och andra sötvattensfiskar uppträda ock i stora stim. Icke mindre än 15,000 man äro sysselsatta med fiske i nedre V. Själfångst idkas ock på V., och hvarje år dödas omkr. 40,000 stycken af Phoca vitulina n. om halfön Mangischlak.
Om vintern äro V. och hennes bifloder lika många farvägar för slädar. Isen qvarligger vid Ostasjkov och Tver omkr. 140 dagar, vid Kostroma 150, vid Kinesjma 156, vid Nisjnij-Novgorod, 140, vid Kazan 130, vid Samara 125, vid Tsaritsyn 105 och vid Astrachan omkr. 90 dagar, dock med betydliga vexlingar olika år.
Matusjka Volga (»moder V.») är Rysslands förnämsta transportväg. Godstrafiken uppför floden är omkr. 5 gånger större än trafiken i motsatt riktning. Detaljerna af denna trafik äro högst karakteristiska för det ekonomiska lifvet i Ryssland. Från Astrachan afsändas årligen omkr. 5 mill. ton fisk, salt och petroleum; denna mängd ökas till 6 mill. vid Tsaritsyn genom salt från saltsjöarna ö. om denna stad. Från Tsaritsyn afsändas 3,5 mill. tonfisk, salt och petroleum på den första af de tre jernvägslinier, som skära Ryssland från s. ö. till n. v. och förena nedre V. med Östersjön. På V. lemna öfver 2,5 mill. ton (mest fisk, salt och petroleum) Tsaritsyn, men innan denna qvantitet når Saratov, har dertill kommit mer än 3 mill. ton spanmål från Saratovstepperna. I Saratov delar sig godsströmmen å nyo: 1,5 mill. ton föras på jernväg till Tambov; återstoden fortsätter på V., tillökad under vägen af spanmål från de bördiga trakterna i Samara och Orenburg, hvilka äro förenade med Samara genom jernväg. Vid Samara gar en stor del gods på jernväg öfver Penza till Rjasjsk. Der förena sig de tre nordvestliga godsströmmar, som lemnat V. vid Tsaritsyn, Saratov och Samara, sedan de upptagit spanmål från Tambov och Rjazan, så att nära 10 mill. ton spanmål och andra produkter lemna Rjasjsk för att gå till Moskva; men mängden af spanmål, som forslas uppför V., ökas vid Samara, som sänder norr ut icke mindre än 7 mill. ton, mest spanmål. Till Kazan anlända 8,1 mill. ton (deraf 6,5 mill. ton spanmål). Der tillkomma utför Karna omkr. 5,5 mill. ton spanmål, 1,7 mill. ton metaller, 2 mill. ton salt m. m., så att godsqvantiteten, som från Kazan går uppför V., är öfver 18 mill. ton, ökad vid Nisjnij-Novgorod till närmare 20 mill. genom spanmål. trävaror och manufakturalster från Vetluga, Sura och Oka. Vid Nisjnij-Novgorod delar sig godsmassan, men hufvudmassan (omkr. 15 mill. ton) fortsätter uppför floden, ökad under vägen med trävaror från Unsja, men sändande något spanmål till Vologda och Archangel. När godset når Rybinsk, består det af 10 mill. t. spanmål och lin, 2 3/4 mill. t. metaller, metallarbeten och andra manufakturalster, hudar, läder m. m. Från Rybinsk går en del (öfver 3 mill. t., hufvudsakligen spanmål) på jernväg till Petersburg; en annan del (omkr. 1,5 mill. ton) går uppför V. in i Vysjnij--Volotsjok- och Tichvin-kanalsystemen, den tredie och största (8 mill. ton, nästan endast spanmål och lin) uppför Mariinsk-kanal-systemet till Ladoga och Petersburg, under vägen tillökad med trävaror från de skogrika trakterna kring sjöarna, så att slutligen 7 mill. t. spanmål och lin, nära 25 mill. t. trävaror samt 2 mill. t. annat gods nå hufvudstaden, som sålunda ar Volgabäckenets egentliga hamn. -- Godstrafiken utför floden omfattar hufvudsakligen trävaror, som dels foras i båtar, dels flottas (omkr. 50,000 flottar om året); men äfven en mängd manufakturalster från Petersburg och Moskva fraktas från Rybinsk och Novgorod utför V. Förr användes tiotusenden »burlaker» (båtförare) för att draga båtar uppför V. och hennes bifloder, men numera användas ångbåtar, utom på de tre kanalsystemen, der hästar vanligen utgöra dragkraft. Den första större ångare af amerikansk typ (Mississippiångare) byggdes 1872. År 1885 funnos på V. och hennes bifloder 766 ångbåtar. Endast 1/8 af dem är byggd inom flodområdet, ej få i Sverige. Omkr. 1/3 begagnar petroleum som bränsle. Antalet pråmar och andra mindre flodbåtar var s. å. 20,610. Årligen byggas omkr. 5,000; många göra blott en enda resa.
V. var sannolikt känd af de äldre grekerna, ehuru den under namnet Rha nämnes först af Ptolemaios, enligt hvilken Rha var ett tillflöde till ett stort inhaf, bildadt af två stora floder. Icke häller arabiska geografer kasta större ljus öfver denna flod (hvilken de kände under namnet Itil, Etil l. Atil) under 3:dje årh:s stora vandringar eller senare under hunnernas invasion, det stora kazarrikets uppkomst i de södra stepperna samt bulgarrikets vid mellersta V. Efter bulgarerna fick floden sitt ryska namn, urspr. Bolga. Men vi veta, att Volgabäckenet i 9:de årh. var bebodt af finska stammar i n. och af kazarer och andra turkiska stammar i s. Slaverna hade endast Volchov och Dnjepr. Men medan ryssarna drefvos från Svarta hafvet af kazarerna och senare af en ugrisk folkström trängdes från n. ö. till s. v., rörde sig en rysk folkström mot n. ö. utför Oka till gränslandet mellan finska och turkiska stammar. Efter två århundradens kamp lyckades ryssarna kolonisera de bördiga dalarna i Okabäckenet; i 12:te årh. byggde de en rad fästen vid Oka och Kliazma, och slutligen nådde de mynningen af Oka samt anlade der (1222) ett nytt Novgorod (Nisjnij-Novgorod). Det stora sjöbäckenet vid mellersta V. var dermed uppnådt. Under skydd af fästena i n. ö., Rjazans skogar i s. och kärrtrakterna kring Novgorod och Tver i n. utbredde sig den storryska nationaliteten fritt i Okas bördiga dalar, absorberande de svaga finska stammarna, som förut bebodt dem. Den mongoliska invasionen (i 13:de årh.) kunde ej hämma ryssarnas ytterligare framträngande utför V.; den delvis underlättade densamma, emedan den försvagade det bulgariska riket. Men ryssarna behöfde tre århundraden för att nå Kamas mynning och taga Kazan i besittning. Under tiden hade en kolonisation från Novgorod fortgått österut i de öfre delarna af V:s venstra bifloder och hade nått Uralbergen, sålunda öppnande vägen till Sibirien. Med Kazans intagande 1552 funno ryssarna nedre V. öppen, och några år senare voro de herrar öfver hela V. ända till mynningen (Astrachans eröfring 1557).