Volterra, stad uti italienska prov. Pisa, ligger på en olivklädd höjd omkr. 554 m. öfver hafvet och omgifves af en väldig, af sandstensblock uppförd mur (7,300 m. i omkrets, delvis 12 m. hög och 4 m. tjock). Inom denna upptager den nuv. staden endast sydligaste delen, bredvid fästningen (nu korrektionshus), som består af två delar: Cassero l. Rocca Vecchia, uppförd 1343 af Gaultier de Brienne, hertig af Athen, och Rocca Nuova, byggd af florentinarna (1472). Staden är säte för en biskop och har omkr. 5,500 innev., af hvilka en stor del är sysselsatt med tillverkning af alabasterarbeten. Ur alabasterbrotten kring V. brytas årligen närmare 600 ton, men den finaste alabastern erhålles från grufvorna vid La Castellina s. om Livorno. I trakten kring V. finnas äfven saltkällor med saliner (jernväg derifrån till kusten) samt boraxkällor. Staden eger flere märkliga byggnader från sin sjelfständighetstid i 13:de årh., bl. a. Palazzo dei Priori l. Pal. pubblico, en vacker, men moderniserad byggnad från tiden 1208--57, Pal. Tagassi, med nationalmuseum (bildadt 1731), bestående af en värdefull samling af etruskiska fornsaker, mest grafurnor af alabaster, sandsten eller terracotta, samt arkiv och bibliotek, katedralen (invigd 1120, utvidgad 1254), utmärkt för sin rika marmordekoration och sina skulpturer, samt den oktogonala dopkyrkan S. Giovanni, till en del måhända från 7:de, men hufvudsakligen från 13:de årh. Från forntiden härröra jämte muren en 6 m. hög hvalfbåge, Porta del Arco, rester af en amfiteater och en aqvedukt, termer, nekropol m. m. -- Staden kallades af etruskerna Velathri (af romarna Volaterrae) och var en af deras 12 förbundsstäder. V. blef senare ett romerskt municipium, men förföll småningom och förstördes fullständigt i 10:de årh. I 12:te och 13:de årh. var det en fri stad, men kom i 14:de årh. under Florens. I V. föddes romerske satirikern Persius och målaren Daniele da Volterra.
Nordisk familjebok · första upplagan
Volterra
Ämne: Städer i Toscana och Etrurien · Italienska och antika orter i Medelhavsområdet
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 1362 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗