Voss

Voss [fåss], latiniser. Vo'ssius. – 1. Gerhard Johann V., tysk-holländsk filolog, teolog och historiker, föddes 1577 i Heidelberg, dit hans fader, en nederländare, flytt med anledning af de mot protestanterna riktade förföljelserna. Snart återvände dock familjen till sitt fädernesland, der den unge V. vid universitetet i Leiden studerade teologi, klassisk literatur och historia. År 1600 befordrades han till rektor vid högskolan i Dortrecht och var 1614–19 direktor för teologiska kollegiet i Leiden. Såsom misstänkt för kätteri måste han nedlägga detta ämbete och utnämndes i stället (1622) till professor i retorik och kronologi, till hvilka ämnen sedan lades äfven grekiska. Han afböjde en kallelse till Cambridge (1624), men flyttade 1632 till Amsterdam såsom professor vid det nyinrättade Athenaeum derstädes. Han dog i Amsterdam 1649. V. var en af sin tids yppersta lärde. Till det latinska språkets vetenskapliga studium äfvensom till grekisk och romersk historia har han lemnat betydande bidrag. Han var derjämte den förste, som förstått att från den historiska utvecklingens synpunkt betrakta såväl hedniska religionsläror som den kristna teologiens dogmer. Hans samlade skrifter utgåfvos i sex volymer i Amsterdam 1695–1701. De betydelsefullaste bland dessa skrifter äro Commentariorum rhetoricorum libri VI (1606), Historia pelagiana (1618), De historiis graecis libri III (1624), De historiis latinis libri III (1627) och De theologia gentili (1642). – 2. Isaak V., holländsk filolog, den föregåendes son, f. 1618 i Leiden, gjorde som yngling stora framsteg i klassisk filologi samt i arabiska, matematik och fysik. Han besökte 1641–45 England, Frankrike och Italien för att inleda bekantskap med lärda män och samla värdefulla handskrifter samt utnämndes 1646 till holländsk historiograf och bibliotekarie i Amsterdam. 1648 efterkom han drottning Kristinas af Sverige inbjudning att sälla sig till den hofstat af lärda utländingar, som hon samlade omkring sin person. V. undervisade drottningen i grekiska, anställdes såsom hennes bibliotekarie och öfverhopades med hedersbevisningar, men föll flere gånger i onåd, bl. a. på grund af sitt ständiga kif med den lärde Salmasius. Efter drottningens tronafsägelse, 1654, återvände V. till Holland och medförde som god pris »Codex argenteus» (se d. o.), hvilken M. G. De la Gardie sedermera lyckades återköpa. V. vann derefter genom sina arbeten den franske statsmannen Colberts gunst och erhöll 1663 en pension af Ludvig XIV. 1670 flyttade han till England, hvarest han gynnades af Karl II och, oaktadt sina lösa seder och sin ostadiga karakter, 1673 utnämndes till kanik i Windsor. Han dog derst. 1689. – Genom sina filologiska skrifter lemnade V. aktningsvärda bidrag till den antika historien, geografien, kronologien och fornkunskapen, i trots af sin opålitlighet och ofta röjda brist på omdöme. Han var en af sin tids »fritänkare», och hans flesta arbeten upptogos i den påfliga »Index librorum». V. författade bl. a. De vera aetate mundi (1659), som gaf upphof till en långvarig pennfejd, De septuaginta interpretibus eorumque translatione et chronologia (1661; V. försvarar den alexandrinska bibelöfversättningens kronologi och anser den grekiska texten tillförlitligare än den massoretiska), De Nili et aliorum fluminum origine (1666), De poematum cantu, et viribus rhytmi (1673) och De Sibyllinis aliisque oraculis (1679). Han utgaf Justinus (1639), geografiska arbeten af Skylax (s. å.) och Pomponius Mela (1658; ny uppl. 1701), den första grekiska editionen af biskop Ignatius' bref (1646), Catullus (1684, med lika lärda som lättfärdiga kommentarer) m. m. V:s värdefulla bibliotek inköptes för universitetet i Leiden. 1. A. M. A.