Sida 699
Vosges ...
konsthistoriska arbetena Rembrandt, sa vie et ses oeuvres (1868; 2:dra uppl. 1876) och Frans Hals (1872). Äfven hans metriska öfversättning af Houmros' »Ilias» (1878–80) åtnjuter anseende.
Vosnesensk [vaṡnese'nsk], stad i ryska guvern. Cherson, på venstra stranden af Bug. Omkr. 10,000 innev. Handel med landtmannaprodukter och frukt.
Voss, dalgång i Söndre Bergenhus amt, Norge, genomflytes af Vosselfven, som utfaller i Bolstadfjorden efter att hafva genomflutit Vagnsvand (8 qvkm.) och Evangervand. V. innesluter tre pastorat, Evanger, Voss och Vossestranden, med tills. 10,400 innev. (1891). Jernvägen från Bergen till V. har många tunnlar, och ensamt på sträckan utmed Evangervand räknas 8 sådana med en sammanlagd längd af 902 m. En af brännpunkterna för turisttrafiken är Vossevangen vid Vossevandet, hvarifrån vägar leda till Sogn och Hardanger. Naturen i V. påminner mera om Östlandet än om Vestlandet, ehuru fjällen vid Vagnsvandet resa sig till 1,400–1,500 m. höjd. E. H.
Voss [fåss], latiniser. Vo'ssius. – 1. Gerhard Johann V., tysk-holländsk filolog, teolog och historiker, föddes 1577 i Heidelberg, dit hans fader, en nederländare, flytt med anledning af de mot protestanterna riktade förföljelserna. Snart återvände dock familjen till sitt fädernesland, der den unge V. vid universitetet i Leiden studerade teologi, klassisk literatur och historia. År 1600 befordrades han till rektor vid högskolan i Dortrecht och var 1614–19 direktor för teologiska kollegiet i Leiden. Såsom misstänkt för kätteri måste han nedlägga detta ämbete och utnämndes i stället (1622) till professor i retorik och kronologi, till hvilka ämnen sedan lades äfven grekiska. Han afböjde en kallelse till Cambridge (1624), men flyttade 1632 till Amsterdam såsom professor vid det nyinrättade Athenaeum derstädes. Han dog i Amsterdam 1649. V. var en af sin tids yppersta lärde. Till det latinska språkets vetenskapliga studium äfvensom till grekisk och romersk historia har han lemnat betydande bidrag. Han var derjämte den förste, som förstått att från den historiska utvecklingens synpunkt betrakta såväl hedniska religionsläror som den kristna teologiens dogmer. Hans samlade skrifter utgåfvos i sex volymer i Amsterdam 1695–1701. De betydelsefullaste bland dessa skrifter äro Commentariorum rhetoricorum libri VI (1606), Historia pelagiana (1618), De historiis graecis libri III (1624), De historiis latinis libri III (1627) och De theologia gentili (1642). – 2. Isaak V., holländsk filolog, den föregåendes son, f. 1618 i Leiden, gjorde som yngling stora framsteg i klassisk filologi samt i arabiska, matematik och fysik. Han besökte 1641–45 England, Frankrike och Italien för att inleda bekantskap med lärda män och samla värdefulla handskrifter samt utnämndes 1646 till holländsk historiograf och bibliotekarie i Amsterdam. 1648 efterkom han drottning Kristinas af Sverige inbjudning att sälla sig till den hofstat af lärda utländingar, som hon samlade omkring sin person. V. undervisade drottningen i grekiska, anställdes såsom hennes bibliotekarie och öfverhopades med hedersbevisningar, men föll flere gånger i onåd, bl. a. på grund af sitt ständiga kif med den lärde Salmasius. Efter drottningens tronafsägelse, 1654, återvände V. till Holland och medförde som god pris »Codex argenteus» (se d. o.), hvilken M. G. De la Gardie sedermera lyckades återköpa. V. vann derefter genom sina arbeten den franske statsmannen Colberts gunst och erhöll 1663 en pension af Ludvig XIV. 1670 flyttade han till England, hvarest han gynnades af Karl II och, oaktadt sina lösa seder och sin ostadiga karakter, 1673 utnämndes till kanik i Windsor. Han dog derst. 1689. – Genom sina filologiska skrifter lemnade V. aktningsvärda bidrag till den antika historien, geografien, kronologien och fornkunskapen, i trots af sin opålitlighet och ofta röjda brist på omdöme. Han var en af sin tids »fritänkare», och hans flesta arbeten upptogos i den påfliga »Index librorum». V. författade bl. a. De vera aetate mundi (1659), som gaf upphof till en långvarig pennfejd, De septuaginta interpretibus eorumque translatione et chronologia (1661; V. försvarar den alexandrinska bibelöfversättningens kronologi och anser den grekiska texten tillförlitligare än den massoretiska), De Nili et aliorum fluminum origine (1666), De poematum cantu, et viribus rhytmi (1673) och De Sibyllinis aliisque oraculis (1679). Han utgaf Justinus (1639), geografiska arbeten af Skylax (s. å.) och Pomponius Mela (1658; ny uppl. 1701), den första grekiska editionen af biskop Ignatius' bref (1646), Catullus (1684, med lika lärda som lättfärdiga kommentarer) m. m. V:s värdefulla bibliotek inköptes för universitetet i Leiden. 1. A. M. A.
Voss [fåss], Johann Heinrich, tysk skald, klassisk filolog och öfversättare, föddes d. 20 Febr. 1751 nära staden Waren i Mecklenburg-Schwerin. Farfadern hade varit en lifegen bonde, som frigifvits, och V:s fader, en flink och företagsam man, försökte sig bl. a. på några stadsnäringar, men råkade i betryck under krigsåren och slutade såsom folkskolelärare. Gossen, som emellertid fick gymnasiebildning, odlade tidigt sina skaldeanlag med Klopstock, Ramler och Uz till förebilder samt idkade klassiska sjelfstudier. Han måste 1768–72 lifnära sig såsom informator hos en godsegare, tills han väckte uppmärksamhet genom insända dikter till »Göttinger musenalmanach», hvars utgifvare Boie verksamt beredde honom tillfälle att studera vid Göttingens universitet. V. fördjupade sig der i medeltidens minnesång och Luthers skrifter, egnade sig nitiskt åt klassisk filologi (under Heynes ledning) och vardt själen i det klopstockdyrkande Hainbund, som unga svärmare för dygd och fosterland stiftade 1772 (se Göttingska skaldeförbundet). 1775 bosatte han sig i Wandsbeck för att redigera en fortsättning af »Musenalmanach» (hvilken han utgaf i 25 års tid) och gifte sig 1777, trots sina knappa inkomster, med Boies syster Ernestine samt framlefde med henne det lyckligaste äktenskap. V. förordnades till skolrektor i Otterndorf (Hannover) 1778 och i Eutin (östra
Källa: Project Runeberg ·
