Sida 700
Vosges ...
Holstein) 1782, utgaf sina öfversättningar af Homeros, hvilka mottogos med jubel, och diktade idyller i en ny art. Sedan han 1802 erhållit afsked med pension från rektoratet, flyttade han till Jena och 1805 såsom professor utan fast lärostol till Heidelberg, fortsatte med jernflit sina öfversättningar af antikens skalder och förde tappert pennfejder dels i mytologiska frågor, dels såsom en väktare af andlig frihet gent emot jesuiternas och ultramontanismens inflytande. Efter en kort sjukdom afled han i Heidelberg d. 29 Mars 1826. En bronsbyst öfver honom restes i Eutin 1883. – Hos V. uppenbaras, har man med skäl sagt, den lågtyska folkstammens kärnfulla väsende med dess grunddrag af klar förståndsmässighet. Han var en ädel och oförvitlig, sanningskär och uthållig karakter, vänsäll i umgänget, men med en bestämdhet i åsigter, som på äldre dagar kunde urarta till kärfhet. Hans poetiska alstring eger sin styrka i målandet af förnöjsamt nordtyskt landtlif, hvars hvardagliga stillebensdetaljer han återgifver med den mest noggranna verklighetstrohet, om ock idealiseradt. Hvad som i dessa taflor särskildt slår en nutida läsare är den ärliga och sundt menskliga lifsglädje, som genomgår dem alla, och som får ersätta den förnimbara bristen på poetisk flygt och stämning. I sitt på hexameter skrifna idylliska epos Luise (i 3 »idyller», 1783 o. f.) tillämpade han den homeriska stilen på modernt prestgårdslif och utträngde dermed Gessners sentimentalt arkadiska, overkliga idylldiktning. I denna V:s patriarkaliska kultur- och kostymbild teckna personerna sig plastiskt, men deras inre lif träder väl mycket tillbaka för den välbehagligt sig utbredande skildringen af yttre omständigheter. En vacker figur är den talföre prestfar, hvars vidhjertade rationalism gifver en grundstämning åt dikten. (Såsom idyllisk epiker öfverträffades V. sedermera af Göthe, Tegnér, Runeberg, Longfellow.) 1800 utgaf han en samling af 18 smärre idyller ur folklifvet, med samma fina och taktfasta behandling af hexametern. Berömdast är Der siebzigste geburtstag (»Den sjutionde födelsedagen», öfvers. af Franzén). Tre idyller hafva till ämne lifegenskapen, och två äro aflattade på den plattyska dialekten, som derigenom fick insteg i vitterheten. Landtliga ämnen, gerna af erotiskt innehåll, besjöng V. äfven i en mängd enkla, lifliga och skalkaktiga visor, som vittna om en ovanlig språklig och metrisk konstfärdighet. De flesta äro tonsatta (af Schulz, Reichardt, Zelter, Weber, Kühlau, Lindpaintner o. s. v.). I ungdomen diktade V. äfven högstämda oden, som ofta blefvo dunkla och skrufvade i uttryckssättet, samt lefnadsglada sällskapsvisor. Hans Lyrische gedichte utgåfvos i 2 bd 1785–95, hans Sämmtliche gedichte i 6 bd 1802, i 4 bd 1824, i 1 bd 1835, o. s. v., senast i 5 bd (»Poetische werke») 1879. – V:s vigtigaste literära bragd är utan gensägelse hans öfversättning af Homeros' »Odysseia» (1781), och »Ilias» (1793), en trogen och koncis, på en gång folklig och idealt konstnärlig, ur lefvande helåskådning af antiken framsprungen tolkning, som inverkade starkt på bl. a. Göthe och Schiller samt gjorde de homeriska hjeltedikterna, i synnerhet »Odyssén», till en af grundvalarna för den tyska allmänhetens bildning. V. framstod ock derigenom såsom grundläggare till hela den nyare öfversättningskonsten, hvilken sträfvar att återgifva såväl formen som andan hos originalet och icke går parafraserande till väga. Genom V. vann den tyska satsbyggnaden väsentligt i afseende på regelmässighet och välklang, och han uppställde, särskildt i skriften Zeitmessung der deutschen sprache (1802), de första fasta lagar för den tyska metriken (liksom efter hans föredöme Adlerbeth något senare gjorde för den svenska). V. öfversatte ytterligare, med bifogande af kritiska och förklarande anmärkningar, ett antal romerska och grekiska skalder: Virgilius' »Georgica» (1789) och »Ecloga» (1797) samt alla hans arbeten (1799), Ovidius' »Metamorphoses» (1798), Hesiodos och Orfevs (1806), Horatius (s. å.), Theokritos, Bion och Moschos (1808), Tibullus (1810), Aristofanes (1821), Aratos (1824), Aischylos (1826), Propertius (1830). I åtskilliga af dessa, i synnerhet de senare, har genom öfverdrifven hänsyn till formen en viss hårdhet tagit öfverhand och gifvit språket ett främmande tycke. Detta gäller älven om V:s öfversättning af Shaksperes dramer (1818–29; 9 bd), verkställd med tillhjelp af hans söner Heinrich och Abraham V., bägge filologer. V. inlade äfven förtjenster om den antika fornkunskapen och siktade källorna för de gamles geografi samt främjade en strängt metodisk, kritiskt nykter behandling af den antika mytologien; i detta syfte polemiserade han ganska skarpt mot Heyne i sina Mythologische briefe (2 bd, 1794; ny uppl. i 3 bd 1827) och mot Creuzer i Antisymbolik (2 bd, 1824–26). En stridbar fiende till all fantastik och ofrihet, angrep han nyromantikernas mystisk-katolska riktning, och ännu 1819 brännmärkte han i en uppseendeväckande skrift sin ungdomsvän Fr. Stolbergs 1800 skedda öfvergång till katolicismen. V:s bref utgåfvos i 3 bd 1829–33. Jfr W. Herbst: »Joh. Heinrich V.» (2 bd. 1872–76). E. F-t.
Voss [fåss], Richard, tysk dramatiker och romanförfattare, f. 1851 i Pommern, deltog såsom frivillig sjukvårdare i kriget mot Frankrike 1870, idkade derefter universitetsstudier, bosatte sig i Frascati nära Rom och sedermera på sin landtegendom vid Berchtesgaden samt vardt 1882 bibliotekarie på Wartburg. Han har uppträdt med ett större antal sorgspel, som vittna om lyrisk fantasi, men (åtminstone de äldre af dem) lida af hyperidealistisk verldsleda och onatur, bl. a. Savonarola (1878), Die patricierin (1881), Luigia Sanfelice (1882, priskrönt vid 100-årsjubiieet öfver Schillers »Die räuber»), Unehrlich volk (1884), Eva (1889) och Unebenbürtig (1892). Såsom prosaberättare har han i synnerhet skildrat italienska folkets lif och kynne på ett tilldragande sätt. Här må nämnas Bergasyl (1882), Rolla. Die lebenstragödie einer schauspielerin (2 bd, 1883; 2:dra uppl. 1890), Römische dorfgeschichten (1884), Die neue Circe (2 uppl. 1886), Der sohn der
Källa: Project Runeberg ·
