Sida 701
Vosges ...
volskerin (s. å.), Michael Cibula (1887) och Erlebtes und geschautes. Bilder aus Italien (1888).
Vossem, kommun i belgiska provinsen Brabant, nära Louvain. I fältlägret vid V. afslöts d. 6 Juni 1673 en fred emellan Frankrike och Brandenburg, genom hvilken den senare makten öfvergaf Holland i dess kamp mot Frankrike.
Vosseskavlen, fjällparti i Norge mellan Hardanger, Hallingdalen och Voss, har en höjd af 2,050 m. och uppfyller det inre af den stora halfön mellan Sogneoch Hardangerfjordarna. E. H.
Vossevangen. Se Voss.
Vossius. Se Voss, G. J. och I.
Vostizza, stad i grekiska nomarkien Achaia-Elis, vid Korintiska (Lepanto-)viken. Omkr. 5,500 innev. Odling af sydfrukter. Obetydliga ruiner finnas efter den forngrekiska staden Aigion, såsom V. ännu officielt kallas.
Vostokov [vaståkåff], Aleksandr Kristoforovitj, rysk språkforskare, den slavisk-ryska filologiens grundläggare, föddes 1781 på ön Ösel och var till härkomsten tysk protestant (namnet V. är en öfversättn. af hans tyska namn, Osteneck). Han genomgick till 1800 arkitektkurs vid konstakademien i Petersburg, vände snart sin håg till språkstudiet och anställdes 1815 vid kejserliga bibliotekets handskriftssamling. Det material han der förefann bearbetade han med utmärkt skarpsinne och flit. Han utgaf 1808 en skrift om slaviska språket och 1815 den för kyrko-slaviskans grammatik grundläggande afhandlingen Razsuzjdenie o slavjanskom jazyke (1820), i hvilken redan den historiska språkutvecklingens lag, de fonetiska utgångspunkterna för de slaviska dialekterna och egendomligheterna hos det åldriga kyrkospråket klart framställas. Anställd såsom bibliotekarie vid Rumjantsevska museet (se Rumjantsev, 3), utarbetade han en högst värdefull beskrifvande katalog öfver dettas handskrifter, Opisanie russkich i slavjanskich rukopisej Rumjantsovskago muzeuma (1842). Af stor vigt är äfven hans edition af det s. k. »Ostromirska evangeliet» (se d. o.). Andra arbeten af V. äro ordboken Slovarj tserkovno-slavjanskayo jazyka (1858), Grammatika tserkovno-slovenskago jazyka (1863) och en ansedd nyrysk språklära (1831, många uppl.). V. afled 1864. Hans smärre skrifter utgåfvos 1865 och hans brefvexling 1873.
Vota. Se Votum.
Voter. Se Finsk-ugriska språk och Tjuder.
Votera (Fr. voter), afgifva sin röst, rösta, besluta eller bevilja genom omröstning. – Votering, omröstning (se d. o.). Jfr Votum 2.
Votiv- (Lat. votivus, lofvad åt en gud), löftes-, som tillkommit på grund af ett högtidligt gifvet löfte, t. ex. votivaltare, -bild, -kyrka, -tafla o. s. v. Se Votum 1.
Votjaker, ett till den permiska gruppen af finsk-ugriska familjen hörande folk i östra Ryssland, guvernementen Vjatka, Kazan, Perm, Samara och Ufa. Deras antal, som 1776 beräknades till 80–90 tusen och 1836 till 181,000, anses nu uppgå till närmare 280,000, deraf 265,000 i Vjatka, 8,300 i Kazan, 3,000 i Perm, 1,360 i Samara och 1,000 i Ufa. Från sina grannar, ryssar, tatarer, basjkirer, tjuvasjer, syrjäner, permer, mordviner och teptjärer, hålla de sig så mycket som möjligt afskilda. Der ryssarna slagit sig ned i votjakbyar, stå alltid de ryska och votjakiska husgrupperna skilda från hvarandra. Votjakerna äro ett fredligt och arbetsamt folk, till sin natur något tungsinta, fåordiga och otillgängliga. De lefva hufvudsakligen af jordbruk, hvilket skötes med största flit. Som jorden är mycket bördig, är afkastningen ganska god trots bristande gödning. Mest odlas råg, vidare ganska mycket hafre och potates, mindre af korn, bokhvete och ärter och mycket litet hvete; lin och hampa odlas endast till husbehof. Ladugårdsskötseln intager ingen framstående plats i deras hushållning; deremot hålla de vanligen mindre djur, såsom får, getter, svin och fjäderfä och särskildt bin, såsom alla finska folk. Så mycket som möjligt utan beröring med grannfolken, tillverka de sjelfva allt hvad de behöfva och köpa ytterst litet: något bomullstyg och prydnader för qvinnornas helgdagskläder samt några verktyg af jern, men äfven dessa äro förfärdigade af inhemska smeder. Jagt hör till deras största nöjen, och äfven fiske idkas med förkärlek. Af njutningsmedel intager »kumysjka», ett svagt, hemma tillverkadt bränvin, första rummet; det drickes af man och qvinna, ung och gammal med samma nöje. Sällan ser man dock någon berusad, utom på deras många festdagar. Tobak röker nästan hvarje karl. Förhållandet mellan könen afviker betydligt från det öfliga europeiskt-kristna. Ynglingar och flickor umgås fullständigt tvångsfritt med hvarandra. Det är t. o. m. skamligt för en flicka att ej vara eftersökt. Okyskhet är en dygd. Könssjukdomar (syfilis) äro ock ytterst allmänna. Såsom gifta lära de dock iakttaga den äktenskapliga troheten. Giftermål ingås sällan af kärlek, som är tämligen främmande för votjakerna, utan äro en ren affär. Ehuru omgifna af kristna och muhammedaner, hafva votjakerna bevarat sin hedniska tro i dess hufvuddrag, särskildt i guvern. Vjatka, ehuru de der till största delen voro döpta redan i 17:de årh. Dock har den votjakiska hedendomen i hög grad närmat sig monoteismen. Inmar (Ilmer) är den högste guden, och ju närmare votjakerna bo större ryska centra, dess mer undantränger han i folkmedvetandet de öfriga gudomligheterna, ja har t. o. m. monoteistisk betydelse af Gud, liksom finnarnas Jumala och esternas Jummal brukas för att beteckna de kristnes Gud. Offer förekomma allmänt, särskildt till Inmar och de dödes andar, hvilka tros öfva ett stort inflytande på de lefvande. – Russificeringen gör endast långsamma framsteg; men att den fortskrider, beror på den ryska qvinnan, ty votjakerna taga sig icke sällan hustrur från de närbelägna ryska byarna. Språket är fullt af ryska ord, och i många lifvets förhållanden spåras ryskt inflytande. Jfr Max Buch; »Die wotjaken, eine ethnologische studie» (i »Acta societatis scient. fennicae», XII, 1883). En votjakisk grammatik (1851) och en votjakisk-tysk ordbok (1880) äro utarbetade af F. I. Wiedemann.
Källa: Project Runeberg ·
