Wadai

Wadai, en af de mäktigaste staterna i Sudan, Afrika, begränsad i n. af Borku eller, måhända rättare, af Tibesti, i ö. af Dar-Fur, i s. af njam-njams rike och i v. af Bagirmi, sjön Tsad och Kanem. Det egentliga W. har enl. Reclus en obetydlig utsträckning; men det eröfrade området är tio gånger större, och med vasallstaterna, utom Kanem och Bagirmi, har det hela en utsträckning af omkr. 445,000 qvkm. samt en folkmängd, enl. Nachtigal, af omkr. 2,6 mill. Jämfördt med Bornu, är W. ett fattigt land; dess jord är i allmänhet föga bördig, och dess innevånare hafva ej nått samma grad af civilisation och näringsflit, som man funnit hos kanuri. Många trakter af landet, särskildt i n., sakna vatten; men dess mellersta och östra delar, der Batha och dess högerbiflod Beteka (tillflöden till sjön Fittri) bildats, äro bättre vattnade, och den lätta jorden är lämplig för odling. Batha och Beteka föra dock vatten endast en kort period, under regntiden; likväl saknas ej vatten äfven under den torra årstiden, emedan man öfverallt i dessa floders sandiga eller steniga bädd finner vatten på ett djup af 0,5--1,5 m. I södra delen af W. eller rättare i Dar-Runga flyter Aukadebbe, som skall vara ett tillflöde till Sjari (Tsads vattenområde). Innevånarna tillverka i allmänhet endast grofva bomullsväfnader, tokaki. De odla blott ett enda sädesslag, negerhirs, och detta endast till eget behof, och uppföda blott ett litet antal hästar, af dålig ras. Men de ega stora hjordar af nötkreatur, får och getter, och tack vare det torra klimatet trifves kamelen väl i W. I n. är strutsen allmän. Elfenben skall finnas i utomordentlig myckenhet. Befolkningen består af olika grupper. Araberna (kallade aramka) äro jämförelsevis mycket talrika, men den politiska makten tillhör likväl infödingarna, en negerras, maba, som enligt Nachtigal utgör 1/7 af hela befolkningen och bebor det egentliga W. n. om floden Beteka till dess förening med Batha. Deras språk, bora mabang, af hvilket Barth gjort en ganska fullständig ordsamling, är internationell bland de öfriga folken, såsom abu-sjarib, s. och s. ö. om maba, tama, i bergstrakterna n. ö. om Wara, rikets gamla hufvudstad, nu nästan öde, samt massalit, nomader. En annan mäktig folkgrupp bilda kuka och bulala, hvilka bebo Bathas dal och grundat Fittristaten, der de njuta ett visst oberoende och styras af en sultan under sultanens af W. öfverhöghet, samt midogo, nära sjön Fittri, likaledes nästan sjelfständiga. Norr om det egentliga W. äro zoghaua representerade af några stammar. -- Sultanen af W., som leder sin härkomst från den nubiska stammen ghemir, herskar omedelbart endast öfver rikets norra del; den öfriga delen utgöres af vasallstater: Bagirmi, Fittri, Kanem och Dar-Runga. Armén, omkr. 7,000 man, användes för att i vasallstaterna indrifva den tribut, som ej godvilligt lemnas. -- Nästan alla folken i n. äro fanatiska muhammedaner. De fleste maba tillhöra senusija-orden (se Snussi), och sultanen är nära förbunden med ordens i oasen Faredgha residerande stormästare, men de flesta underkufvade stammarna samt vasallfolken i södra W. äro hedningar eller åtminstone blott till namnet muhammedaner. Fordom grymma och hatfulla mot främlingar, hafva wadaineserna nu tyglats af den nuv. sultanen Ali, som vetat civilisera sitt folk och införa trygghet till lif och egendom. Deras land var länge stängdt för europeiska resande, af hvilka Vogel (1855), Cuny (1858) och Beurmann (1863) der funno döden. Det har blifvit närmare bekant genom Nachtigal, som 1873 hade tillfälle att dröja der en längre tid. Landets nuv. hufvudstad är det 1850 anlagda Abesjr l. Abesje (omkr. 20--30 tusen innev.), nära karavanvägen, som går från Kartum till Kuka genom Kordofan och Dar-Fur.