Wallenius, Gabriel, skriftställare, född i Vestmanland d. 19 Juli 1648, studerade i Upsala, prestvigdes 1673 i Vesterås och begaf sig derefter på biskop Joh. Gezelius d. ä:s uppmaning till Åbo, der han undervisade i språk och 1675 antogs till universitetsbibliotekarie. Sedermera råkade han i strid med biskopen, hvars husliga omständigheter han i en predikan 1678 angrep i förtäckta uttryck. Hans bemödanden att vinna befordran på prestbanan motarbetades af Gezelius, mot hvars önskan han dock erhöll förordnande att jämte bibliotekariesysslan sköta slottspredikantbefattningen i Åbo. Han är författare till flere homiletiska och asketiska arbeten. Ett af honom o författadt Project af en swensk grammatica (Åbo 1682) är, ehuru ytligt och ofullständigt, värdt att ihågkommas såsom ett af de tidigaste arbeten af detta slag. W. dog d. 17 Maj 1690. M. G. S.
1. Wallenius, Johan, universitetslärare, född d. 4 Juni 1698 i Karislojo, Finland, studerade i Upsala och Åbo, der han 1726 promoverades till filos. magister, samt blef 1728 adjunkt i teol. fakulteten i Åbo, 1736 professor i logik och metafysik, 1737 tredje teol. professor, 1740 teol. doktor, 1741 andre teol. professor och 1745 förste teol. professor. Då hans ämbetsbröder under kriget med Ryssland 1742 flydde till Sverige, förblef han i Finland, der han såsom prestman ansåg sig pligtig att qvarstanna. Den ryske generalen Keith utsåg honom att sköta domprostämbetet och förestå Åbo stift, ett granlaga uppdrag, som han med framgång skötte. Han dog d. 1 Juli 1746. W. tillhörde en i Finland vidt utbredd slägt, som härstammade från kapellanen i Reso och Nådendal Mikael Mikaelsson (d. 1607) och kallade sig efter Nådendals latinska namn (Vallis gratiae). M. G. S.
2. Wallenius, Martin Johan, matematiker, den föregåendes son, född d. 18 Mars 1731 i Åbo, student derstädes 1743, blef filos. magister 1751 och vistades derefter någon tid i Sverige för idkande af studier. Han utnämndes 1755 till docent i matematik vid universitetet i Åbo, 1756 till e. o. filos. adjunkt och 1758 till professor i matematik. I motsats till sina närmaste föregångare på den matematiska lärostolen egnade han sig med odelad kraft åt sin vetenskap och höjde dess studium vid Åbo universitet betydligt öfver den nivå, på hvilken det förut stått. Hans matematiska arbeten, till största delen utgifna såsom akademiska disputationer, vittna ock om hans omfattande studier. Här må nämnas Animadversiones subitaneae circaprincipium universae opticae leibnitianum (1759), De projectione corporum, admissa hypothesi gravitatis galilaeana et resistentia medii nulla (s. å.), Problemata quaedam aritmethicae universalis Newtoni per analysin geometricam soluta (1760), De communicatione caloris inter fluida mixta (1762), Formula generales de solidis regularibus (1765), De retrogradatione aliisque apparentiis motus planetarum (1766--69) samt De invenienda correctione meridiei (1771). I Vetenskapsakademiens handlingar ingår en uppsats af honom: Geometriskt försök att mäta hörn eller solida vinklar. W. blef 1772 sinnesrubbad och dog d. 22 Okt. 1773. A. R-y.
3. Walienius, Johan Fredrik, universitetslärare, den föregåendes son, född d. 14 Aug. 1765 i Åbo, student derstädes 1777, filos. magister 1782, med. licentiat 1785, inskrefs s. å. i kirurrgiska societeten och försvarade 1786 sin gradualafhandling, De necessitate justae medicamentorum compositionis. Han tjenstgjorde 1787 vid Serafimerlasarettet, utnämndes s. å. till provinsialläkare i Tavastehus län, var under 1789 års krig förordnad till fältmedikus vid arméns sjukhus i Tavastehus, promoverades 1790 till med. doktor samt transporterades 1794 till provinsialläkare i Helsingfors. Derifrån flyttade han 1799 till Åbo såsom sekreterare i Finska hushållningssällskapet samt förordnades 1800 att tillika vara med. adjunkt och botanices demonstrator vid universitetet. Som läkare verkade han för att göra vaccinationen känd i Finland. W. hade rykte såsom utmärkt latinsk stilist och lycklig talare på romarespråket samt ansågs derför, efter Porthans död, egnad att bekläda den ledig vordna eloqventieprofessuren. Han disputerade 1804 De epigrammate och utnämndes 1805 till eloqventiae professor, hvilken tjenst han innehade till 1826, då han fick afsked såsom emeritus. Såsom frukter af sina studier inom den romerska literaturen utgaf han ett antal disputationer, bl. a. De centonibus poëticis (1805--15), De parodia (1807--08), De etymologiis Ciceronis (1808--10), De parciore in hodierna, quam in antiqua eloquentia affectuum usu (1814), De panegyricis romanorum (1817--19) samt De eloquentia laconica (1823). Äfven i svensk vältalighet ansågs han vara en mästare, hvarför han vid högtidliga tillfällen fick uppdrag att tala å universitetets vägnar. Några af hans svenska, i panegyrisk stil hållna orationer äro tryckta. Hans mångsidiga studier sträckte sig äfven till den fosterländska historien, från hvilken han hemtade ämnena till två disputationer: De Fennis summos in philosophia honores ante conditam academiam aboensam adeptis (1810--12) samt Finska adelns och riddarhusets historia (1827), hvilka bägge innehålla uppslag till nya forskningar. År 1806 anförtroddes honom vården om universitetets mynt- och medaljkabinett, hvilket han ordnade och betydligt utvidgade, hvarom närmare upplysningar finnas i »Numismatiska anteckningar» af V. Lagus (Finskavetenskapssocietetens »Bidrag», h. 43). W. var ledamot af flere vetenskapliga samfund, bl. a. Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien (1833). Han åtnjöt regeringens förtroende och kallades af henne till medlem i flere komitéer, bland hvilka må nämnas komitén för reglering af Finlands undervisningsanstalter, i hvilken han 1820--26 var ordförande, komitén för öfverseende af universitetets statut 1821--26 samt psalmboks-komitén 1817--28. Efter censurens införande i Finland utnämndes han 1830 till censor i Åbo. Dessa mångfaldiga värf lemnade honom dock tid öfrig för publicistisk och skönliterär sysselsättning. Han var redaktör af eller medarbetare i »Åbo tidningar», tidskriften »Mnemosyne» m. fl. periodiska publikationer. Vid särskilda tillfällen uppträdde han med framgång såsom tillfällighetsskald och utöfvade äfven såsom granskare ett ej ringa inflytande på den vittra utvecklingen i Finland. W. fick 1822 kansliråds titel. Han dog i Åbo d. 12 Jan. 1836. En minnesteckning öfver honom finnes i »Helsingfors morgonblad» 1836. M. G. S.